Vi gick ut och kände på våren igår. Den kändes bra.

Ah, Color Club - Charity Ball. Tidlöst rostrött. Klassiskt utan att slå över till tantigt. Skulle smällt på ett lager till för att få bukt på flammigheten men. Om det inte vore för alla andra spännande lack där ute hade jag kunnat ha det här på mig för ungefär all framtid.

Nämen titta vad som flyttade in här idag. Välkomna hem till familjen Liljedahl-Lönnman allesammans, jag hoppas ni ska trivas!

Fredrik: Hur länge har postuthämtningsstället öppet på lördagar?
Jag: Fyra eller sex tror jag. Men då kan ju du åka förbi systemet och köpa några öl också medan du ändå är ute.
Fredrik: Okej.
Jag: Och handla det som fattas till maten.
Fredrik: Mmm.
Jag: Och ta ut soporna!
Fredrik: Jag tror jag hämtar ut mitt paket på måndag istället.

Sex år senare och jag gör mig fortfarande fin när min man ska komma hem från att ha varit borta några dagar, trots att han inte har några föreställningar om att det väntar något annat än en soffslusk här hemma.

Dagens andra insikt: gud vad jag saknar Big Love.

Dagens insikt: jag tycker fortfarande inte om fil. Verkligen inte alls.

Jag är inte speciellt förtjust i frostlack, men en av 2011 största nagellackshypar, Misa - Phazers On Stunning, verkade ju tillräckligt intressant för att ge det en chans. Och jag gillar färgerna. Det skiftar i grönt, silvergrått och ibland någon underbar utbränd bronsfärg som jag inte alls var beredd på. Färgerna är väldigt jag men.. frostlack alltså. Nja. För strimmigt, för stökigt, för tantigt. Tanter har alltid ljusa frostlack när de vill känna sig extra fina.

Nubar - Raspberry Truffle. Älskar. Älskar. Älskar. Jag måste köpa mer Nubar. Nu när jag har ett jobb igen (fast egentligen har jag två, för samma företag) ska jag faktiskt ta och unna mig en nagellacksbeställning eller två.

När man kommer till en nytt jobb ser man sitt gamla i ett helt nytt ljus. Jag var trött hela tiden när jag jobbade på Teaterbaren. Jag jobbade hästpass till sent på kvällen och stressen stod mig upp i halsen. När jag väl blev ledig kunde jag inte göra någonting för jag var helt slutkörd.
Nu jobbar jag dagtid och även om jag går upp hur tidigt som helst känner jag mig alltid utvilad. Om jag överhuvudtaget känner trötthet när dagen är slut så är det en helt annan trötthet än den jag kände förut. Jag vet att den här tröttheten kommer att gå över tills nästa dag.

När jag ringde till min mamma och berättade att jag inte kunde jobba kvar på Teaterbaren längre (och började böla såklart för om jag är det minsta ledsen kan jag inte gömma mig för mamma, blotta ljudet av hennes röst släpper loss dammarna) så sa hon att det nog var för det bättre ändå. Och hon hade rätt. Det här är mycket bättre, och det kommer leda till något mycket bättre i framtiden också. Jag börjar komma till insikt om att min livsfilosofi om att ingenting någonsin ordnar sig kanske är fel.

Och att mamma alltid har rätt. Det är liksom ingen mening med att kämpa emot av principsak.

Jag jobbar dagtid nu. Går upp tidigt, trängs på bussen till jobbet och kommer hem vid kvart i sex igen. Somnar på soffan vid nio. Att vara en Svensson har varit lite av en dröm för mig, jag har tydligen inte så höga anspråk.

Jag ska nog fundera ut vad jag har för andra drömmar, och sen uppfylla dem också.

Så här såg det ut när jag, Miia, Jonas, Fredrik och Henke var i Åre förra helgen. Det var ypperligt underbart för alla utom Jonas som bröt nyckelbenet på två ställen första dagen. Vi andra upplevde visserligen en del olyckor också (jag är liksom yngst i gänget men är verkligen inte ung och odödlig längre) men inget som resulterade i någon större skada.

Övriga nyheter: jag är tillbaka i arbetslivet igen. Inte på heltid men jag har i alla fall ett jobb och det känns jättebra.
Jag har andra sorgligare "nyheter" också men det är inget jag vill skriva om här, men jag måste bara nämna det ifall någon som står mig nära läser och tror att jag är okänslig och opåverkad. Det är jag verkligen inte. Det gör ont i mig också.

Den anställningsbara looken halv sju en torsdagsmorgon.

Mamma säger att jag måste blogga mer, men jag orkar inte föra över bilderna från Åre till datorn just nu så jag bloggar om något enklare istället: naglar. Jag har gått så långt att jag börjat lägga märke till naglar i film och tv-serier och serien med de bästa naglarna heter Pan Am. De är alltid exceptionellt välfixade och matchade med kläderna, som är den egentliga anledningen till varför jag ser på serien, den är ganska fjompig egentligen men gud - kläderna.
Speciellt gillar jag Kelli Garners roströda nagellack. Jag måste hitta något liknande själv. Kanske Nubars Beguiling Carmine?