Vi tar och börjar morgonen med det här underbara klippet. Jag har postat det förut och jag kommer posta det igen, det är min favoritversion av världens bästa låt. Stegringen (som är hela grejen med den här låten), sättet han tar i så att rösten nästan inte hänger med, Blixa som bara står och ser cool ut. Och Nick är ju så jävla stilig, alltid.

Nick Cave and the Bad Seeds - Loom of the Land. Den här låten tar mig till en helt annan värld.

Jag har inte rånött Nick Cave den senaste veckan, har mest lyssnat på Devin Townsend och Twin Peaks-soundtracket. Det här är ju jättebra, då får man liksom återupptäcka Nick Cave när man väljer att lyssna igen, och komma på att att åh, justja, det finns musik som går ända in i själen och kittlar i de allra mörkaste hörnen och får en att tänka att döden är ganska romantisk ändå.

Bild från Nick Cave Collection

Nick Cave and the Bad Seeds - The Mercy Seat är dagens Nick Cave. Den här låten är så jävla bra. Studioversionen och liveversionerna (min favorit är den här), som görs väldigt olika men alltid helt otroliga. Jag sjunger med ända tills luften tar slut.
Den är så bra att till och med Johnny Cash gjorde en cover på den, men den versionen vill jag inte lyssna på, även om jag gillar Johnny så är han ju ingen Nick, är han inte.

Åh, Nick, vad jag sörjer alla år jag inte fattade att du var the one.

Dagens viktigaste fundering: alltså, är det inte lite konstigt att inte fler karlar har fattat att de ska ha så långt hår som möjligt?

Bild härifrån.

Och så dagens Nick Cave; om det finns något jag älskar mer än Nick Cave (förutom, kanske, min sambo på hans bättre dagar), så är det Nick Cave tillsammans med hans forne gitarrist Blixa Bargeld. Åh vad jag älskar deras smygbögighet. Nick hade ju som vana att kela loss på scen med kvinnorna han gjorde duetter med, varför skulle det vara annorlunda bara för att det är en tysk karl som står där med honom?

Blixa är för övrigt namnet på min förstfödde son, undra om det blir svårast att övertala skatteverket eller Fredrik?

Här, alla behöver en daglig Nick Cave-dos för att inse hur deprimerad man egentligen är. Och så behöver jag få in Nick-taggen i mitt taggmoln här bredvid.
När jag känner mig som ensammast sätter jag mig och tittar igenom hela den här konserten på projektorn. Den är fin.