Ikväll ska jag och snubben gå och se Mastodon spela på Annexet. Vi har sett dem förut, under spöregn på Sonisphere i Hultsfred för några år sen. Men även om jag verkligen älskar festivalspelningar så blir det mycket bättre när det är riktiga konserter som inte påverkas av vädret och hur sliten man är efter tre nätter i tält.
Fram åker ölen och favoritögonskuggan från Wet n Wild som verkligen tar fram hur ojämnt mina ögonlock hänger. Men det gör inget, jag gillar skevhet.

Jag har haft en världssämst dag på jobbet. Så dålig att jag inte ens orkar spy galla över hur dålig den har varit. Jag bara sitter här hemma i mörkret och lyssnar om och om igen på den här låten.

Jag har ju aldrig varit mycket av en konsertfotograf, och igår var jag extra upptagen med att hoppa och sjunga och tänka att det här är lyckligaste stunden i mitt liv. Herregud, vad bra det var.

Ingen är större än Devin Townsend.

Min Fredrik är helt enkelt lite mer fantastisk än andra människor. Han överraskar inte med blommor och choklad, han överraskar med biljetter till utsålda Devin Townsend-spelningar.

Khoma på Debaser igår var ju helt finemang, jag älskar att bo i Stockholm där man inte behöver planera en hel resa för att se grym livemusik. Vi tar bara tunnelbanan. Här har ni en liten suddig digitalkamerabild för att jag har beslutat att det ska bli mycket mer bilder i bloggen.

Fredriks introducerar mig för deppig, ny musik som gör mig övertygad om att det bor en liten got i honom också. På torsdag ska vi gå och se Khoma.

Nick Cave and the Bad Seeds - The Mercy Seat är dagens Nick Cave. Den här låten är så jävla bra. Studioversionen och liveversionerna (min favorit är den här), som görs väldigt olika men alltid helt otroliga. Jag sjunger med ända tills luften tar slut.
Den är så bra att till och med Johnny Cash gjorde en cover på den, men den versionen vill jag inte lyssna på, även om jag gillar Johnny så är han ju ingen Nick, är han inte.

Åh, Nick, vad jag sörjer alla år jag inte fattade att du var the one.

Och så dagens Nick Cave; om det finns något jag älskar mer än Nick Cave (förutom, kanske, min sambo på hans bättre dagar), så är det Nick Cave tillsammans med hans forne gitarrist Blixa Bargeld. Åh vad jag älskar deras smygbögighet. Nick hade ju som vana att kela loss på scen med kvinnorna han gjorde duetter med, varför skulle det vara annorlunda bara för att det är en tysk karl som står där med honom?

Blixa är för övrigt namnet på min förstfödde son, undra om det blir svårast att övertala skatteverket eller Fredrik?

Fast det är ju inte bara Nick Cave som gör bra musik här i världen. Vissa irländare kan också göra bra ifrån sig. Här, Therapys Diane. En helt fantastisk låt som gör sig lika fantastisk live.



Alltså, videon är ju disturbing och kanske inget att hurra för (ingen förväntar sig det av ett rockband, rockers nöjer sig med bra musik liksom), men jag tänker att ingen egentligen tittar på mina youtube-länkar ändå. Jag vill bara definiera mig själv lite igenom att prata om saker jag älskar.

Här, alla behöver en daglig Nick Cave-dos för att inse hur deprimerad man egentligen är. Och så behöver jag få in Nick-taggen i mitt taggmoln här bredvid.
När jag känner mig som ensammast sätter jag mig och tittar igenom hela den här konserten på projektorn. Den är fin.