Essie Smokin' Hot i solnedgång. Öh, det lät pretto. Men alltså, vi går emot såna tider där vi har soluppgång och solnedgång och inte mycket däremellan så det var tvunget. Och varför jag måste påpeka att det var solnedgång är för att det manipulerar färgen lite. Den här grålerbruna färgen drar åt olika håll helt beroende på ljuset.

Jag la ordern på det här lacket och Merino Cool från samma märke i början av månaden och sen dess har jag börjat forska i vilka märken som testar på djur och inte. China Glaze, Nubar, Zoya och de allra allra flesta nagellackstillverkarna är cruelty-free, Nubar är till och med ett veganmärke. Så länge man inte köper från de här stora vanliga märkena som Maxfactor, L'Oreal, Maybelline osv. så är man ganska säker. Essie testar själva inte på djur, men ägs tyvärr numera av L'Oreal som gör det och därför blir det här mina första och sista Essie-lack, jag kan inte längre med gott samvete ge pengar till företag som testar på djur. Väldigt synd då de gör otroligt fina cremelack.

Jag har börjat byta ut allt mitt smink mot cruelty-free alternativ också. Det har varit ganska svårt att slita sig från vissa saker, de här man använder varje dag som foundation och mascara som man liksom avgudar och svär trohet vid. Min mascara, Great Lash från Maybelline, har jag använt i flera år, och min sista flaska har inte tagit slut än. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa efter det, men det är fan dags att ta lite ansvar nu.

Regniga mörka måndagar passar sig bra till insikter. Här är dagens insikt; jag har identifierat mig för mycket med mitt jobb. Att ha ett jobb var så stort för mig och därför blev det så mycket av den jag är och därför gjorde det så ont när de inte såg mig på samma sätt.
Men jag är ju inte det där jobbet. Jag vill ju inte vara det där jobbet. Mitt jobb är roligt men det definierar ju inte mig, det är en pytteliten del av mig. Jag är ju så mycket mer. Jag är skitmycket!

Det är svårt att bryta vanor, men nu ska jag faktiskt göra det. Jag ska inte jobba mig själv till bristningsgränsen längre. Nu ska jag ta hand om mig, göra mer saker som jag vill göra. Sy, pyssla, jobba med min serie, börja på min egna kokbok, kramas, fota, gå på utställningar, skaffa någon riktig kompis och kanske gå på opera om jag törs beblanda mig med så fint folk.

Oj, vad bra och lite läskigt det känns att bero mer på sig själv.

Jag har en liten svacka. Det känns lite tungt att gå till jobbet. Det är inte jobbet i sig, det är nog bara så att jag hellre vill vara någon annanstans. Jag har en massa undertryckt kreativitet som jag inte hinner med just nu och det känns inte bra. När andra går till jobbet så har de ju fortfarande en fem, sex timmar när de kommer hem att göra någonting. När jag går till jobbet slukas hela dagen.
Men det är en bra vecka som kommer här nu. Mycket ledigt, några korta dagar, födelsedagsmiddagar (yes, plural) som ska avverkas och kanske någon present som ska öppnas. Högst upp på önskelistan: ny energi.

I övrigt är det ju bara att gratulera storebror som gått och förlovat sig innan familjen ens fått träffa damen i fråga. Fan, jag vill också gifta mig. Då skulle det ju i alla fall hända någonting.

Alltså, jag börjar tycka att Stockholmarna är jävligt vilseledande. Jag trodde att jag hade fått ett till jobb, och inte på grund av naivitet eller blint hopp utan för att de i princip sa det. Inte rakt ut, och det är väl där jag skulle uppfattat något kanske? Jag vet inte. Fick inte det jobbet, de hittade en annan tjej med bättre erfarenhet under helgen eller något, så hade de tappat bort mitt telefonnummer så de kunde inte ringa och berätta. Känner mig lite irriterad men mår bra, liksom bra på riktigt och rofylld. Just nu är jag inte nervös, väntar inte på något telefonsamtal, går inte och grubblar, behöver inte söka massa jobb jag egentligen inte vill ha bara för att jag måste ha ett jobb. Nu är jag bara laddad och glad över att jobba mitt första pass på Teaterbaren på fredag.

Det känns lite ovant att se på saker positivt, men jag tror jag gillar det.

Jag är ett känslomässigt vrak, jag ser ljusare på saker just nu men känslolivet är helt trasigt efter att ha kastats mellan förtvivlan, hopp och nervositet och jag vill mest sova hela tiden. Kan man bli utbränd av att söka jobb?

Jag ska provjobba på en restaurang i två veckor (på superhäftiga Kulturhuset, faktiskt), det känns bra. Jag kan inte se någon anledning till varför de inte skulle vilja anställa mig efter det men jag vågar inte fira ändå. Jag har blivit jävligt försiktig med att ta ut lycka i förskott.

Alltså, förlåt om ni blir deprimerade av att läsa min blogg, men jag ventilerar här. Och idag vill jag ventilera att fan vad jag hatar måndagar. Så.

Varför måste det vara så jävla jobbigt för? Kan det inte bara få vända nu? Är jag inte lite värd det? Jag vet inte hur länge jag orkar med den här våndan av att vänta på negativa besked om jobb, huvudvärk och självförtroendet som sjunker med en centimeter i timmen.

Så här är det, när Fredrik först berättade att han kunde få ett jobb i Stockholm, då blev tarmknutar och spännande. Sen glömde man bort att man kanske skulle flytta. Man skulle ju kanske stanna. Sen fick han jobb i Stockholm och så blev det tarmknutar och spännande. Sen slutade man tänka på det igen. Sen började man gå på lägenhetsvisningar och så blev det tarmknutar och spännande. Sen köpte man lägenheten och då drogs tarmknutarna åt lite och det blev superverkligt alltsammans. Så började man packa. Så levde man bland flyttkartonger ett tag. Man vande sig och slutade tänka på att man skulle flytta. Sen får man nycklarna till lägenheterna och tarmknutarna blir till ett nystan och allting blir jättespännande och verkligt!

Vi får nycklarna på torsdag, vi flyttar i helgen. Alltså på riktigt, vi flyttar nu. Vi gick inte bara runt och låtsades hela tiden som jag nästan inbillade mig. Jävlar vad jag måste dona nu.