Mitt bästa knep när man känner sig vråldeppig är att sätta sig i duschen och gråta tills man har gråtit klart, men om man inte känner sig vråldeppig men fortfarande ganska ledsen, så är mitt bästa knep att pyssla. Inget svårt pyssel där mycket kan gå fel, för då kan det far å bli värre, men enkelt pyssel är skitbra. Som att tvätta rent gamla glasburkar och sätta blommor där i eller lägga ner lite nejlikor och kanelstänger och göra en julluktande ljuslykta.

Jag är fullkomligt förälskad i vintern just nu. Det beror med största sannolikhet på att jag istället för att stirra in i nästa tegelvägg, som jag gjort de senaste tre åren, nu ser en snötäckt sjö och vita trädtoppar när jag tittar ut igenom fönstret. Jag vantrivdes aldrig i Gävle, men nu när jag bor så här flott har jag svårt att förstå hur jag inte kunde göra det. Jag hade persiennerna nere dygnet runt där, och här åker de bara ner om solen är så där jättestark. Det kan ju visserligen också bero lite på att våra persienner här går i en helt hiskelig grön färg och är ganska trasiga, men inte bara. Jag har inget att skyla mig från här, vi är insynsskyddade i hela lägenheten, förutom om man står mitt framför sovrumsfönstret och viftar på tuttarna, vilket man ju kan göra ibland när man har tråkigt.

Idag känns det också bra! Mitt hem börjar ta form! Tummen ur och sånt där! Jag har bemästrat konsten att få in 67 kvadratmeter lägenhet på ynka 42, och då har jag egentligen bara gjort mig av med en möbel (en trasig tv-bänk), eftersom de två byråerna jag också slängde ut vägs upp att två nya, större möbler. Det är egentligen helt sjukt, det skiljer över 20 kvadrameter men det enda stället det egentligen märks på är i badrummet, ett badrum som vi då ändå får in en tvättmaskin i. Har vi gjort världens bästa lägenhetsköp eller är jag helt enkelt hur jävla bra som helst? Jag borde nog bli inredare, om inte homosexuella män har monopol på det.