Nubar - Raspberry Truffle. Älskar. Älskar. Älskar. Jag måste köpa mer Nubar. Nu när jag har ett jobb igen (fast egentligen har jag två, för samma företag) ska jag faktiskt ta och unna mig en nagellacksbeställning eller två.

När man kommer till en nytt jobb ser man sitt gamla i ett helt nytt ljus. Jag var trött hela tiden när jag jobbade på Teaterbaren. Jag jobbade hästpass till sent på kvällen och stressen stod mig upp i halsen. När jag väl blev ledig kunde jag inte göra någonting för jag var helt slutkörd.
Nu jobbar jag dagtid och även om jag går upp hur tidigt som helst känner jag mig alltid utvilad. Om jag överhuvudtaget känner trötthet när dagen är slut så är det en helt annan trötthet än den jag kände förut. Jag vet att den här tröttheten kommer att gå över tills nästa dag.

När jag ringde till min mamma och berättade att jag inte kunde jobba kvar på Teaterbaren längre (och började böla såklart för om jag är det minsta ledsen kan jag inte gömma mig för mamma, blotta ljudet av hennes röst släpper loss dammarna) så sa hon att det nog var för det bättre ändå. Och hon hade rätt. Det här är mycket bättre, och det kommer leda till något mycket bättre i framtiden också. Jag börjar komma till insikt om att min livsfilosofi om att ingenting någonsin ordnar sig kanske är fel.

Och att mamma alltid har rätt. Det är liksom ingen mening med att kämpa emot av principsak.

Jag jobbar dagtid nu. Går upp tidigt, trängs på bussen till jobbet och kommer hem vid kvart i sex igen. Somnar på soffan vid nio. Att vara en Svensson har varit lite av en dröm för mig, jag har tydligen inte så höga anspråk.

Jag ska nog fundera ut vad jag har för andra drömmar, och sen uppfylla dem också.

Så här såg det ut när jag, Miia, Jonas, Fredrik och Henke var i Åre förra helgen. Det var ypperligt underbart för alla utom Jonas som bröt nyckelbenet på två ställen första dagen. Vi andra upplevde visserligen en del olyckor också (jag är liksom yngst i gänget men är verkligen inte ung och odödlig längre) men inget som resulterade i någon större skada.

Övriga nyheter: jag är tillbaka i arbetslivet igen. Inte på heltid men jag har i alla fall ett jobb och det känns jättebra.
Jag har andra sorgligare "nyheter" också men det är inget jag vill skriva om här, men jag måste bara nämna det ifall någon som står mig nära läser och tror att jag är okänslig och opåverkad. Det är jag verkligen inte. Det gör ont i mig också.

Ännu ett tolvtimmarspass igår och jag känner mig kvävd och trasig på grund av att jag jobbat för mycket. Lyssnar på kroppen och tackade nej till att börja tidigare idag. Tar hand om mig själv, äter ananas och pysslar med naglarna.
Det här är inte ett "jag fattar inte varför jag köpte det"-lack. Jag förstår precis varför jag köpte det, men det är först nu efteråt jag har insett att jag inte gillar lack med foil-finish, vilket är ganska bra att komma på för då blir önskelistan aningens kortare. Foil är fint med det är inte jag. Alias heter det här lacket och kommer från Color Club. Det förstördes efter en halvtimme när jag skulle ta på mig byxor, så nu kör vi på pålitliga Kleancolor och Black Hole istället.

Jag skulle jobbat korta dagar den här veckan men har jobbat extra de senaste två. Igår var också en väldigt hård jobbdag, 11.5 timmar med evenemang i kulturhuset och katastrofala upplägg. Lägg på det att det här är min åttonde arbetsdag i rad så har du en ganska trött Linda. Jag skulle verkligen vilja fota idag men min kropp protesterar högljutt emot att gå ut. Det blir att spela Lego Harry Potter fram tills det är dags att gå till jobbet igen.

Jag jobbade till tolv inatt, vilket betyder att jag är skittrött idag. Det tror jag inte cheferna bryr sig om men vad de borde bry sig om är att jag blir jävligt känslig när jag är trött och likagärna skulle kunna ge bort backar med läsk till en tonårskille för att han var söt och väluppfostrad och hans kort inte fungerade i vår maskin och det gjorde så ont i mitt hjärta att han inte fick någon läsk. Nu var han ju så väluppfostrad att han bara sa "tack ändå" och gick på en gång när det inte fungerade, tur för företaget för om han hade stått kvar en endaste sekund till hade det brustit för mig och jag hade bjudit han på hela sortimentet.

Sen kom han glad med kontanter lite senare och handlade och jag dog och ville fortfarande ge honom allt gratis men behärskade mig med nöd och näppe.

Väluppfostrade tonårspojkar får mig att falla som en fura varje gång.

Dag två av helvetesdagarna. NU, är jag trött. FY. FAN.

Klockan ringde 05.15 idag. Jag ska vara på jobbet i 13.5 timmar. Sminkar mig sotigt för det inte är någon idé att försöka sminka sig pigg - det kommer inte att lura någon. När dagsljuset kommer inser man att oj då, det där var ju inte så snyggt. Men det är ett senare problem.

Be för mig, att det i alla fall är en lugn dag på jobbet. Något annat kommer inte att gå. Imorgon ringer klockan 05.15 igen.

Ibland råkar man ut för såna kärringar på mitt jobb alltså. Och det är nästan alltid kärringar, fitthuvuden rent ut sagt, som skäller på en som om det inte fanns någon morgondag. Kanske är det ganska lätt att skälla på oss för att vi är unga vi som jobbar där, därför måste vi ju gjort något fel. Man får inte ens förklara hur det verkligen ligger till heller, de vill inte höra. Kanske för att då skulle det stå klart att det ju inte var vi som gjort fel, de var de själva som inte fattat.

Såna gånger är det verkligen skönt att jobba på ett så stort ställe, där man vet att man har femtio vrålfina kollegor på sin sida. Men nog fan är man fortfarande förbannad när man går därifrån.

Inte blir det bättre när man råkar sätta sig i utspilld läsk på t-centralen heller.

Näsduken - den ultimata räddningen när man inte hunnit duscha på alldeles för många dagar för att man har jobbat som ett as och nu är urholkad och någonstans väldigt nära bristningsgränsen. Idag slutar jag tre. Så. Jävla. Skönt. Jag tror jag ska gå hem och lägga mig och gråta då.

Hemma igen. För jag ska jobba imorgon. Woho.

Väldigt låg motivation till någonting idag. Orkar inte dåligt väder, orkar inte jobba, orkar inte matiné, orkar inte teatertanter. Är hungrig som fan och vi har ingen frukost för det är ingen som bor här just nu. Jag bor på Kulturhuset och Fredrik bor i en ryggsäck. Blä.

Man är en idiot ibland. Bara för att andra människor sjukanmäler sig tar jag på mig att jobba sju timmar extra fastän jag verkligen borde sjukanmäla mig för att jag har någon förkylning/vrålallergi-kombo och en svullen mage fortfarande men äh. Det brukar gå fortare att bli frisk om man jobbar.



Det är inte snigelhuset på bilden som har skrivit brevet.

Även fast jag bara drack två öl och var hemma i tolvtiden igår kväll så är jag så in i bomben trött idag. Jag antar att det är den här tolv dagars jobb-spurten som börjar kännas av. Helvete. Jag ska lugna ner mig. Jobba mindre. Snart.

Alltså jag har inget att skriva. Det händer inte så mycket här. Jag åker till jobbet, jag jobbar, jag äter pannkakor, jag åker hem, jag tittar på Pang i Bygget med Fredrik i sängen innan vi sover. Inte mycket bloggmaterial där inte.

Stället jag jobbar på jobbar väldigt nära med Stadsteatern, vi har hand om garderoben, pausserveringen under teaterföreställningarna och lunchserveringen för alla som jobbar där bland annat. Något som är lite småtrevligt med det är att man får träffa mycket skådespelare, så kallade kändisar. Jag är ju inte speciellt kändiskåt men det känns ändå roligt, lite roligare än att träffa en bunt lodisar på Donken liksom.

Hittills har jag träffat Katarina Ewerlöf, Sten Ljunggren, Magnus Krepper och Sven Wollter. Och inte för att jag förväntade mig att svenska skådespelare skulle ha nå diva-fasoner för sig men de är verkligen skittrevliga allihop, trevligare än typ alla vanliga Svenssons som handlar av mig.

Så jag samlar på kändisar nu, för att bibehålla bonnigheten lite även om jag börjar vänja mig vid stadslivet.

Och för lite extra trivia så har jag serverat QP till Jan Guillou på McDonalds också. Den är lite otippad faktiskt!

Vad är det för miffo som går till jobbet när hon är vrålförkyld egentligen? Har ett halft apotek i förklädesfickan, låter ändå som något katten har hostat upp. Världens mest avtändande cafébiträde, javisst!

Öh, ja. Jag har alltså i princip bosatt mig på Teaterbaren nu. Kommer hem vid elvatiden och pussar på min karl och sover och sen tillbaka igen, inget jag har något emot alls. Jag mår så himla bra där. Trevliga gäster, fantastiska arbetskamrater, massor av olika arbetsuppgifter och jag älskar verkligen våra lokaler. Vi har panoramasikt över Sergels torg, vilket kanske inte är världens vackraste utsikt men det är ändå väldigt häftigt. Och jag älskar när det börjar skymma och det börjar glittra av alla upplysta fönster runtom.

Jag är lycklig, och kan stolt meddela att även fast jag knappt rört mig ur soffan på ett år är det inget fel på konditionen heller (men jag är väldigt glad att det är rulltrappor och hiss mellan våningarna ändå).

Jag är väldigt glad att jag inte fick det där andra jobbet, för jag har nog hittat helt rätt i det här jag har nu. Jag älskar det!

Idag ska jag JOBBA! JOBBA JOBBA JOBBA! Sen ska jag jobba hela helgen! Känns hur roligt som helst det här. Ont i fötterna kommer jag få men det kommer att kännas skitbra det också.