Ibland råkar man ut för såna kärringar på mitt jobb alltså. Och det är nästan alltid kärringar, fitthuvuden rent ut sagt, som skäller på en som om det inte fanns någon morgondag. Kanske är det ganska lätt att skälla på oss för att vi är unga vi som jobbar där, därför måste vi ju gjort något fel. Man får inte ens förklara hur det verkligen ligger till heller, de vill inte höra. Kanske för att då skulle det stå klart att det ju inte var vi som gjort fel, de var de själva som inte fattat.

Såna gånger är det verkligen skönt att jobba på ett så stort ställe, där man vet att man har femtio vrålfina kollegor på sin sida. Men nog fan är man fortfarande förbannad när man går därifrån.

Inte blir det bättre när man råkar sätta sig i utspilld läsk på t-centralen heller.

Får man bli arg på någon för att denne är trög och ointelligent? Det får man inte va? Nä. Det är ju inte hans fel. Alla är ju inte begåvade med intelligens här i världen. Men gud. Vad irriterande det är.

Alltså, jag pratar inte kryptiskt om Fredrik här. Fredrik är ju smartare än mig liksom. Jag pratar om en kollega. En kollega som man kan stå och skrika åt och ingenting går in. Han lyssnar inte. Att lyssna är väl någonting man kan lära sig trots -2 i IQ va?
Jag har slutat svara när han småpratar, jag låter honom mala på, låter honom sitta och ha fel och anta saker om saker han inte har en jävlaste aning om för det spelar ju ingen roll vad jag säger. Och han märker inte ens att han sitter och pratar med sig själv.

Jag har inget emot inkvotering, som jag misstänker att det här är, så länge det inte handlar om inkompetenta människor. Man ska få chansen att lära sig sitt jobb, men om man helt enkelt inte kan bli duglig på det ska man inte vara kvar.

Det blev visst en liten Deftones-konsert så där på kvällkvisten igår, så idag är jag trött och har ont i nacken, men det ger mig ingen ursäkt till att inte krypa omkring på och under diskbänken och försöka lista ut hur fan man får vatten till diskmaskinen. Slangen är påkopplad och allt, men vilka kranar jag än skruvar på får jag inge action till maskinen. Jag tänker inte ringa HSB, vänta två veckor och sen betala den där klåparen till fastighetsskötare de har fyrahundra spänn för att han ska komma och skruva på någon liten grej som jag har missat.

Istället sitter jag här och blir fullständigt vansinnig.

Hjärnkapacitet: Ingen.
Irritation till följd av oexisterande hjärnkapacitet och oförmågan att svara på enkla frågor: Massiv.

Också - sug min, HSB, nu fixar jag den här skiten själv.

Men nu får ni för i helvete ta och ge er, Sverige. Demonstrera hur mycket ni vill! Ta bort den där kontakten på facebook som du gick med i skolan en gång för längesen och inte har sagt ett ord till på tio år! Men ni behöver ju inte ta och säga upp kontakten med familjemedlemmar för att de röstade blågult. Det är ju för fan inte seriemördare vi snackar om här. Ingen uteslöt mig ifrån min familj när jag röstade på moderaterna förra valet!?

Jag fattar varför SD snarare vinner på de här hatkampanjerna emot dem, är motståndarna så här puckade så lutar ju jag också hellre mot att bli sverigedemokrat.

Och "vi gillar olika" är ju hyckleri helt utan jämlike.

Jag är beredd på att kräkas på allt vad politik är just nu. Att läsa folks argument för både rött, grönt, blått, lila, brandgult, babyrosa, bajsbrunt.. det får mig att börja hata människor igen. Jag längtar så tills när aftonbladet bara har rubriker som "SÅ HAR DU ALDRIG SETT IDOL-JURYN REAGERA FÖRUT". Och då ska ni veta att Idol är det bland det absolut värsta jag vet. Jag ville till och med skriva en komedi om en Idol-vinnare som tog livet av sig på skrivarlinjen men det fick jag inte för Emma och Linda för det gjorde mig tydligen "sjuk i huvudet".

Jag funderar på att gå under jord tills på måndag.. eller kanske onsdag, då borde till och med den allra blåaste smurfen blivit passiv igen.