Jag: Undra vart jag har min pepparsprej någonstans.
Fredrik: Du behöver inte pepparsprej mitt på dan. Du ska till Ikea!
Jag: Jo! Har du inte sett, de spränger ju på Ikea!
Fredrik: Ja just ja, det kanske var vid Kungens Kurva det.
Jag: Ja det var det! Det är farligt på Ikea.
Fredrik: Och du ska spöa sprängarna med pepparsprej?
Jag: .. ja.

Så här är det, när Fredrik först berättade att han kunde få ett jobb i Stockholm, då blev tarmknutar och spännande. Sen glömde man bort att man kanske skulle flytta. Man skulle ju kanske stanna. Sen fick han jobb i Stockholm och så blev det tarmknutar och spännande. Sen slutade man tänka på det igen. Sen började man gå på lägenhetsvisningar och så blev det tarmknutar och spännande. Sen köpte man lägenheten och då drogs tarmknutarna åt lite och det blev superverkligt alltsammans. Så började man packa. Så levde man bland flyttkartonger ett tag. Man vande sig och slutade tänka på att man skulle flytta. Sen får man nycklarna till lägenheterna och tarmknutarna blir till ett nystan och allting blir jättespännande och verkligt!

Vi får nycklarna på torsdag, vi flyttar i helgen. Alltså på riktigt, vi flyttar nu. Vi gick inte bara runt och låtsades hela tiden som jag nästan inbillade mig. Jävlar vad jag måste dona nu.

Fredrik har ju börjat på sitt nya jobb nu, så han är i Stockholm hela veckan. Och under tiden han är det tänkte ju jag vara skiteffektiv och packa typ allt så att han blir helt blown away när han kommer hem till helgen och ser hur mycket jag åstadkommit alldeles själv.

Men.. det är svintråkigt att packa själv. Det är faktiskt så tråkigt att jag inte ens har börjat än.

Det här med att flyttpacka kan ju få en att tycka att även om ens partner är väldigt söt och trevlig, är han ju faktiskt lite dum i huvudet också. Jag har lite svårt att slänga saker, ett av många charmiga drag jag ärvt av min far, medan Fredrik är extrem åt andra hållet istället. Han vill ju slänga allt! Hade han fått bestämma hade vi tänt eld på lägenheten med alla saker i och åkt till Stockholm med bara kläderna vi har på oss.

Det här är ju visserligen bara ett exempel på hur jag och Fredrik kompletterar våra mest extrema sidor, och tillsammans hamnar på en normalmänniskas nivå. Han övertalar (läs: tvingar) mig att slänga vissa saker medan jag övertalar honom om att spara några (läs: kedjar fast mig vid sakerna och säger att ska han slänga det här får han slänga mig också).

Jag tror att det är tänkt att den här veckan är veckan då vi börjar packa, eftersom Fredrik är "mellan jobb" den här veckan och hemma med sin tjusiga lilla hustru. Men å andra sidan.. näääää.

Vart börjar man liksom? Det är ett helt liv.. nej, det är två liv som ska packas ihop. Ett och ett halvt i alla fall då en av oss lever i den verkliga världen lite mer än den andra. En av oss spelar mest sims faktiskt.

I sims är det lätt att flytta. Man movar bara out hela familjen från huset, alla deras grejer säljs (och har otroligt andrahandsvärde) och så får de köpa nya när man sätter dem i nya huset. De behöver inte ens bära saker för det kommer en jättelik hand och placerar möblerna åt dem.

För att inte tala om motherlode-fusket som gör att man får 50000 spänn så många gånger man orkar skriva in det i cheatboxen..

Man kan ju inte göra annat än att skratta - jag söker jobb på McDonalds. Men ja, det var ju faktiskt inte så att jag inte gillade mitt jobb. Det var att mitt jobb inte gillade mig. I Stockholm kanske de gillar mig?

Från och meeeeed.. NU! Är vi lägenhetsägare. Fredrik i alla fall. Men jag får bo där också om jag uppför mig.

Nu jävlar är vi kanske lägenhetsägare och nu jävlar blev flytten så verklig att jag inte riktigt kan sitta still. Åh gud, ska jag verkligen bo i Stockholm? I STOCKHOLM?! Vad jag så inte kommer att passa in. Fast, som Fredrik sa; "vadå tycker du att du passar in här alltså?"

Nä kanske är det väl så, jag passar ju inte in någonstans. Han passar in överallt. På det sättet är det väldigt enkelt för oss att flytta faktiskt.

Hejdå gamla liv, vi ses någon annan gång.

Så. Himla. Ont. I. Benen. Jag och Fredrik turistade lite och gick igenom stan innan vi tittade på lägenheter. Sen på väg tillbaka till centralstation blev det stopp i tunnelbanetrafiken så vi fick gå igenom stan igen. Lägg det på att ha gått runt hela Bromma, så får du ONT.

Men vi har det himla mysigt när vi strosar omkring i potentiella framtida hem, pussas i tunnelbanevagnar och har Snickerspauser på parkbänkar.

Och mot Stockholm då! Igen.

Satan vad jobbigt det var att kolla på lägenheter. Jag sov i elva timmar efteråt. Men idag är jag pigg igen, har ett kök som ser ut som en ruttnande katastrof, lägenheter som behöver tänkas på och nya lägenheter som kanske ska tittas på. Sen ska jag även gå och se om det finns någon fin höstjacka att köpa åt mig själv i födelsedagspresent. Men först på agendan - dricka pepsi.

Mot Stockholm!

Efter en trerätters middag som var inget annat än en succé hos gästerna (mamma och pappa) har jag och Fredrik suttit och försökt tåta ihop ett visningsschema för lägenheter vi ska titta på imorrn. Att det var svårt att få en lägenhet i Stockholm var vi medvetna om, men att det skulle vara så jävla svårt att ens få visningarna att gå ihop hade vi ingen aning om. Någon jävla lägenhet lär vi titta på imorgon i alla fall.

Fredrik: Matti säger att jag måste bo i stan eftersom jag är tjugofyra år. Jag måste bo i stan.
Jag: Har han något bra argument för det?
Fredrik: Det är så man gör i Stockholm. Man bor i stan tills man fyller 30 sen får man flytta lite längre ut. Bromma är ju typ lattemammornas mecka.
Jag: Men du.. känner inte du dig lite mer som en lattemamma än någon som hänger på Stureplan varje helg?
Fredrik: ... jooooo.