Jag hade redan hunnit glömma hur mycket den här sjukdomen suger. Fucking jävla skit signalsubstanser som inte gör sitt jobb. To do: gå till doktorn, säga mer mediciner tack, kanske för hela livet tack, bli normal igen.

Jag börjar bli så där ynklig igen, tycker synd om mig själv. Varför ringer de inte?

Det känns inte som att jag gör annat än att vänta på telefonsamtal nu för tiden, och det är ju förjävligt för om jag väntar på telefonsamtal så fryser jag fast. Jag får inte ro till att göra något, bara titta på första säsongen av Mad Men igen och vältra mig i deras tjusiga sextiotal.

Ångestförlamning på full effekt, första gången sen medicinen började verka ordentligt. Tänker nog sitta här och låta det svarta hålet sluka mig bara.

Tänk om de inte ringer? Jag trodde att de skulle ringa vare sig jag fick jobbet eller inte men jag kanske missuppfattade. Jag kanske inte ens har varit på något intervju, jag kanske har inbillat mig alltihop. Jag kanske åkte ut till Liljeholmen och satt på en stol och pratade med mig själv i en halvtimme?

Hur ska man veta om man hallucinerar liksom?!

Mina drömmar har nått helt nya nivåer av absurditet i veckan. Eller vad sägs som att en gammal hemslöjdslärare återfödd som katt rispar in dödshot i lacken på min bil?

Inget triggar igång mina tvångstankar fullt lika mycket som paketinslagning, speciellt när det visade sig att min presentsnöresmojäng hade försvunnit i flytten. I mitt huvud blev det en katastrof som kunde jämföras med Titanic. Men efter att ha brottats med ett svårhanterligt presentpapper och tappat bort tejpen hundra gånger blev det fem fina paket ändå. Nu ska jag återanvända överblivna julkort från förra året som juladresser och ha rimstuga.

Livet och känslorna står lite på stand-by, jag vågas inte hoppas för mycket men vill inte slå ner mig själv heller. Jag vill inte släppa ut den glädje jag känner helt och hållet eftersom då kanske de andra känslorna också lossnar ur den kontroll jag har över dem och börjar löpa amok. Så jag är glad, men inte för glad.

Hoppas hoppas.

Min hjärna har fungerat riktigt dåligt de senaste dagarna, det är liksom som om tankegångarna bryts av mitt på när jag ska göra någonting. Jag självmedicinerar med popcorn och Harry Potter på bio ikväll.

Jag blev ledsen igår. Lite tilltufsad. Och även om jag efter en lång utredning i mitt huvud bestämde mig för att inte agera ut känslorna så verkar det inte som att jag kan plocka upp mig själv och släppa det. Så jag får vara ledsen idag också.

Ibland tror jag att jag är för rationell, att det bara hade varit enklare att på en gång anta att man har rätt att känna vad man känner och få det ur systemet. Men tankarna fastnar i en loop i huvudet och jag har ingen aning om vad jag får känna.

Jag vet att det här kommer att låta konstigt, men idag är jag faktiskt inte paralyserad och ihopknycklad av ångest. För det är jag faktiskt i vanliga fall, men jag skriver det bara ibland för annars blir det här en ångestblogg och även om den här bloggen kanske allra mest är riktad till min mamma, så vill jag ju ha en blogg som är trevlig att läsa. Mamma ska inte behöva läsa om ångest varje dag.

Men idag är jag alltså inte ångestfylld och det var så spektakulärt att jag fick lov att skriva det.

Eller så tackar vi för den moderna tiden vi lever i och uppfinnandet av; E-MAIL! Ja, det tar lite längre tid att få svar, men det tjänar vi enkelt in på att jag slipper ångestbrottas i en vecka innan jag kan trycka på grön lur.

Fobi (av grek. φόβος, fobos, "fruktan"), en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt, aktiviteter, eller personer. Det vanligaste symptomet för denna rubbning är den orimliga viljan att undvika fruktade saker.

Se där, jag har till och med fobi för att ringa till folk. Jag har suttit med telefonen i handen i en halvtimme nu, jag har den i handen nu när jag skriver också, för jag har sagt åt mig själv att jag inte får lägga ner den förrän jag har ringt till HSB. Så jag får antingen ta mig samman och trycka på luren eller helt enkelt sitta här med telefonen i handen hela dan - vilket faktiskt inte känns helt orimligt för mig.

Nej jag orkar fan inte idag. Jag vill sura på soffan idag. Att jag har hållt på att packa upp kläder i flera dagar har satt sina spår i form av allergi som kliar och täpper till och ger utslag och min acne satsar på att gruppera sig på såna ställen där det gör så ont som möjligt. Och jag är ful för jag orkar inte vara snygg för jag orkar ingenting. Och jag känner mig så dålig när jag inte orkar någonting för jag måste göra någonting hela tiden för att berättiga min existens.

In other news, så har jag gått in i en period där jag tror jag är döende igen. För att det har börjat fladdra lite i bröstet på mig. Det har gjort så förut, i mycket större utsträckning än nu, men nu tog det mig lite på sängen igenom att komma ganska oannonserat. Och när jag är övertygad om att "nu dör jag", så får jag ju givetvis panikångest, och får jag panikångest blir jag ju ännu mer övertygad om att jag ska dö eftersom det är ett av symptomen hos panikångest - man tror att man dör.

Nu är det ju inte en omöjlighet heller att det där fladdrandet i bröstet också är ångestrelaterat.
Det är så roligt att vara mig.

Det är dålig stil av mig, att göra bloggen vrålsnygg och sen inte blogga på tre dagar. Verkligen. Men jag har krupit in i min ensamhetsbubbla igen, jag gör det ibland, och därinne kan det kännas som att till och med monologen som är min blogg är för mycket mänsklig kontakt och då blir det inge blogg.

Det ändras säkert imorgon.

Idag är dagen jag börjar beta av ångestobjekt. Så helt nya varianter av ångest kan få plats.