Jag får svälja många gånger när jag tänker på Norge. Det är inte ett annat land just nu. Min lillebror bor där för guds skull.

Så, tyst blogg av respekt för de drabbade.

Min enda lediga dag den här veckan, som jag hade planerat så för. Vi skulle äta fin middag och mysa med chips och pussar hela kvällen och låtsas som att det fortfarande var helg.
Men så blev det inte riktigt. Jag är sjuk och karln tänker inte komma hem. Man ba.. jaha. Kunde lika gärna jobbat idag också, då hade jag säkert inte ens blivit sjuk. Det blir tröstechips och skräpmat framför någon på tok för sorglig kärleksfilm för mig då.

Fan fan fan fan fan fan. När ska jag få sluta känna mig värdelös? Hur charmig ska man behöva vara för att landa ett jobb? Tillbaka på ruta ett. Jobbsökande är ju så. Jag kan inte gå till nästa intervju och säga "jag har nästan fått jobb två gånger nu!". "Ja men dåså, då är det ju din tur nu". Det funkar inte riktigt så. Man gör inga framsteg i jobbsökande, man får ett jobb eller så får man inte det.

Man är önskad eller så är man oönskad.