Idag är jag less på mig själv, på att jag tar på mig de här jävla könsrollen och är så jävla tacksam om Fredrik hjälper mig på något sätt. Som att det inte var en självklarhet att han har lika mycket ansvar för våra 42 kvadrat. Som om hans fritid är mer värdefull än min.
I. Helvete. Heller.
Och han tänker ju inte så (tror jag, gud nåde honom om han gör det), så varför tänker jag så? Är det här ditt verk, samhället? Eller är det du uppfostran? Eller kanske ni, gener? Vem som än tar på sig det här, ni kan dra åt helvete.
Hur ändrar man ett sånt här bergstadigt invant tankemönster? Elchocksterapi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar