Jag tror faktiskt vi kan se den här bloggen som nerlagd. Jag tänker inte säga definitivt och jag kommer inte att ta bort den för jag har separationsångest, men det är ingen idé att kika in här längre. Men mitt instagramfeed är väldigt aktivt om man är intresserad av min otroligt händelselösa vardag, där finns massor av bilder på Fredrik och några sniglar. Har man instagram kan man följa mig på användaren iennotskal, annars kikar man in här; http://iennotskal.tumblr.com/

Och om man mot förmodan tyckte det var jättehärligt och roligt när jag bloggade om alla mina nagellack så har jag faktiskt sparkat igång en blogg enbart dedikerat till nagellack. Den hittar man här; http://lackmonster.blogspot.se/

Annars så är det tuddelu för stunden!

Eftersom jag tycker det är så sjukt tråkigt med bloggar utan bilder, samtidigt som jag är så förjävla dålig på att ta bilder, redigera och lägga upp här i bloggen, har jag gått och skaffat nymodigheten instagram och kopplat den till en tumblr. Så där kommer det att komma upp mobilbilder ganska ofta, hade jag tänkt i alla fall. Då går det ju liksom att "blogga" när man är ute och åker också.

Här är adressen du ska bokmärka, mamma: http://iennotskal.tumblr.com/

Just nu är det bara en bild på min lilla trädgård där, men det är ju nog så spännande!

Jag vill ha mina skattepengar nu! NU NU NU! GE MIG!

Idag är jag less på mig själv, på att jag tar på mig de här jävla könsrollen och är så jävla tacksam om Fredrik hjälper mig på något sätt. Som att det inte var en självklarhet att han har lika mycket ansvar för våra 42 kvadrat. Som om hans fritid är mer värdefull än min.

I. Helvete. Heller.

Och han tänker ju inte så (tror jag, gud nåde honom om han gör det), så varför tänker jag så? Är det här ditt verk, samhället? Eller är det du uppfostran? Eller kanske ni, gener? Vem som än tar på sig det här, ni kan dra åt helvete.

Hur ändrar man ett sånt här bergstadigt invant tankemönster? Elchocksterapi?

När jag är ensam hemma en längre stund är det en sak som gäller. På med hörlurar, upp med Spotify och sen skriksjunga till Bruce Springsteen, Simon & Garfunkel och diverse poplåtar som jag (mer eller mindre) lärt mig texten till. Det är väldigt förlösande att bara släppa loss och sjunga så högt man kan och skita i hur det låter, för man hör ändå inte sig själv med hörlurarna på.

De där stackrarna som bor i samma hus som mig alltså..

Att odla och så saker gör mig så otroligt glad. Att jag kan äta äpplen igen med hjälp av ett enkelt litet knep gör mig också förbannat glad.

Jag har funderat ett tag och bestämt att det är dags att säga hejdå till sidecutten nu. Det har varit ett par fina år och jag har känt mig skitball men nu vill jag ha något mjukare, mer lättburet och som inte kräver så förbannat mycket underhåll. Så jag tackar för den här gången och kammar ner håret igen. Det blir spännande att se vad för skapelser som kommer uppstå under utväxten, även om det inte ska växa speciellt många centimetrar.

Väl försenade London-bilder. Ärligt talat vet jag inte hur folk har tid att blogga och ta bilder och vara snygga och lägga upp bilder där de är snygga. Jag menar, hur hinner de då vara råförkylda, förkultivera timjan och måla naglarna? 

Jag tog faktiskt inte så mycket bilder i London, det var ju inte riktigt en sightseeing-resa eftersom både jag och Fredrik har varit där förut. Det var mer en jag och Fredrik-resa, att få vara i en liten turistbubbla tillsammans i världens bästa stad. Det är svårt att fota en sån känsla.

Och så när det äntligen börjar regna har man gått och blivit förkyld istället. Tur då att jag gick och blev tedrickare sist jag var förkyld (eller höll på att bli förkyld, jag vägrade ju) och har både vaniljte och honung hemma att hälla ner i den ondsinta halsen.

Strålande tantkväll med Sigge och Stina igår. Promenera och prata alldeles för högt i Gamla Stans gränder, dricka öl på någon krog och prata om karljävlar som åker till Barcelona utan en, om virkning och bin och om vart man absolut inte vill bo i framtiden tills de slänger ut oss. Nu när jag lärt känna människor som dem vet jag inte riktigt varför jag varit så enstörig hela mitt liv.

Fast å andra sidan, vem kunde ens anat att det fanns så fina människor?

Fredrik har åkt till Barcelona med jobbet. Japp. Jävla Barcelona som jag det senaste året har planerat att han och jag skulle åka till. Jag hatar livet och tröstar mig med norsk av finaste kvalitet. Vem behöver jävla Spanien när man har Sigrid?

 

Antingen blir min allergi värre för varje år, eller så är det pollen som blir mer för varje år. Eller så är det jag som helt enkelt glömmer bort hur jävla dålig jag mådde året före.

Skjut mig.

Fredrik blandar grogg på ananasjuice och Ouzo.

Fredrik: Titta, jouzo! Höhöhöhöhöhö.

Har jag nämt att Fredrik egentligen heter Glenn och kommer från Göteborg?

Man åker ju inte till London utan att gå på musikal, det går jag helt enkelt inte med på. Vi gick och såg Les Misérables samma dag som vi kom. Och vad kan man egentligen säga om den förutom att den är helt fantastisk. Åh, vad den var bra. Herregud vad trött jag var efter en dags resande och jävlar vad obekväma stolarna var men åh, vad den var bra. Jag har inte kunna sluta lyssna på musiken sen jag kom hem.

Jag orkar inte riktigt redigera alla bilder jag tog i London just nu, så jag bjuder på lite i taget. Vi kan börja med det finaste jag såg i hela London.

Förlåt, men jag är så stormande kär, har varit i snart sex år.

Jag är hemma! Och ja då mamma, jag ska lägga upp bilder så fort jag orkar.

Just nu försöker jag fundera ut på vart jag och Fredrik ska åka i slutet av sommaren, jag tittar på södra Frankrike och Italien. Men hur ska man kunna titta ut ett ställe är man precis har kommit hem ifrån London, inget går ju upp emot London liksom. Eller, kanske Ullared..

Så där, kameran packad, naglarna målade, karln uppdragen ur sängen. Då åker vi till London då!

Om två dagar åker jag till världens bästa stad i världens bästa land.

Undra hur många människor det är som faktiskt stannar upp ibland och bara känner "gud vad lycklig jag är just nu". Jag gör det jätteofta. Jag har inga pengar, egentligen ingen framtidsplan och döda påskliljor i fönstret, men gud vad jag är lycklig ändå.

Det är lika bra att dokumentera de dagarna man känner sig snygg, ifall man inte är en sån som har turen att vara snygg varje dag.