i en nötskål

Ibland råkar man ut för såna kärringar på mitt jobb alltså. Och det är nästan alltid kärringar, fitthuvuden rent ut sagt, som skäller på en som om det inte fanns någon morgondag. Kanske är det ganska lätt att skälla på oss för att vi är unga vi som jobbar där, därför måste vi ju gjort något fel. Man får inte ens förklara hur det verkligen ligger till heller, de vill inte höra. Kanske för att då skulle det stå klart att det ju inte var vi som gjort fel, de var de själva som inte fattat.

Såna gånger är det verkligen skönt att jobba på ett så stort ställe, där man vet att man har femtio vrålfina kollegor på sin sida. Men nog fan är man fortfarande förbannad när man går därifrån.

Inte blir det bättre när man råkar sätta sig i utspilld läsk på t-centralen heller.