I en nötskål har fått ett facelift. Jag kunde inte leva med att Markus blogg var snyggare än min. Nu är den inte det.

Om det var så att de fyra julklapparna jag köpte idag var till min familj hade jag nästan varit klar med julshoppingen för i år. Men nu är det ju så att tre av dem var till mig.

En biverkning av vårt spelande av House of the Dead: Overkill blir drömmarna om zombies. Som tur är kunde jag inatt övertala dem att äta porslin istället för mig.

Det är fredliga lösningar som gäller i mina drömmar.

Min mamma kommer hit idag. Vi ska julhandla och rulla oss i julstämning. Jag börjar med julmust till frukost.

Jag: Mina vänner har tråkiga bloggar. Du där, skaffa en blogg.
Markus: Allright.

Och nu håller jag på att göra loggan och headern till den. Det blir satsnyggt. Mycket satsnyggare än min egen blogg, faktiskt. Röv.

En av mina vänner driver mig till vansinne just nu. Tar beslut som säger emot varandra hela tiden och jag måste stötta, för när tjejkompisar beter sig som idioter kan man inte säga det till dem som man kan med killkompisar.

Söndagsromantiken går ut på att dricka öl och vrida sig av skratt till Californication. Vi älskar serier som kan toppa Weeds i att vara fucked.

Förra söndagen sysselsatte jag mig med att panta flaskor, den här söndagen har jag en ungefär lika upphetsande plan. Jag ska köpa en ny mopp. Min gamla luktar alger.

Jag vet inte hur andras uppfattningar om romantik ser ut, men Linda och Fredrik spenderade i alla fall lördagskvällen med att skjuta zombies tillsammans i House of the Dead: Overkill och tyckte det var asromantiskt.

Jag ska jobba hela dagen. Det kommer nå viktiga chefer och ska bedöma oss idag, så vi ska vara on our best behaviour. Och vi måste ha svarta strumpor på oss, för det hör till uniformen.
Och svarta trosor, om man som jag har ett hål i skrevet på byxorna.

Min kamera har svårt för att sätta mig i fokus nu för tiden. Jag tar det inte som en komplimang.

Vart tog alla små saker vägen? Det var ju det den här bloggen handlade om från allra första början. Små saker, som gör mig glad eller som jag inte gillar. Nu får jag fan ta och rycka upp mig.

En sak som gör mig glad är när Fredrik skickar mms till mig när han är borta och jobbar. Den här gången är han i Sveg och jag fick en bild på en julpyntad jättebjörn.

Torsdag. Jaha. Då går vi och bråkar med chefen då. Inte mycket till bråk kanske, det finns inget han kan göra för att få mig att jobba nyår. Jag älskar att vara uppsagd.

Varför går alla mina tvålpumpar sönder?!

En gammal bekant för många, många år sedan frågade mig vad som hade hänt med mig, "du brukade rita lyckliga flickor men nu ritar du bara olyckliga". Just då gillade jag tanken på att någon kunde se hur jag mådde på mina flickor, men det stämde ju inte för jag har aldrig ritat lyckliga flickor.

Kanske huvudfotingarna när jag var fem. Och mina självporträtt, är inte det ett mindfuck så säg.

Jag sa upp mig i måndags men det hindrar inte McDonalds ifrån att göra mig flyförbannad en sista gång.

Jag kommer inte att jobba nyårsnatten. Inte en chans.

Jag tittar på tåg till Mora dagen före julafton och längtar hem, väldigt mycket.

Jag längtar efter att få klä granen med lillebror, med så mycket kulor och glitter att själva granen inte syns. Längtar efter att få bråka om vilka traditioner vi ska förvalta och om vi verkligen behöver en tomte när den yngsta i familjen är arton år. Längtar efter att få vara så där töntig som familjer kan vara, titta på Kalle Anka för att man ska och pappa skrattar högt när tomtenissen målar schackbrädet med schackrutig målarfärg. Längtar efter pappas upprörda "men!" när vi har ätit upp halva Paradis-asken innan lunch. Längtar efter att få fnissa åt dåliga julrim. Längtar efter storebrors luriga leende. Längtar, konstigt nog, efter mina föräldrars psykotiska hund. Längtar efter Bing Crosby och Frank Sinatra. Längtar så att det gör ont.

23 dagar kvar.

Ibland förstår jag vad Fabian menade när han på fyllan sa att mitt hår ser ut som en peruk.

Jag kanske skulle haft i åtanke hur mycket jag hatar att skriva CV:n när jag sa upp mig. Nä, jag ångrar mig inte, men jag hatar verkligen CV-skrivande.