Nä, idag vet jag inte alls. Känner mig nere. Känner mig ensam. Är ensam. Klippte någon centimeter av håret. Hjälpte inte. Önskar att böckerna jag lånade på biblioteket i fredags var lite, lite bättre så jag kunde begravt mig där.

Någon jag brukade känna har dött. Men det är inte min plats att prata om det, så jag kommer inte att göra det. Jag tänkte bara säga det att jag är inte oberörd.

Jag är gräsänka tills på torsdag. Det gör inte så mycket. Jag läser, skriver, diskuterar, fantiserar och lyssnar på Julian Lloyd Webbers cellospelande tills hjärtat är så tyngt att det ramlar ner i magen.

Jag sa till mamma att jag tror jag är sjuk på något sätt.
Jag sa att jag har nog personlighetsstörning.
Hon sa nej du har bara haft otur.

Nästan aldrig men ibland skriver jag poesi. Ni får inte ta åt er av det.

Jag saknar Paris idag. Sitter i köket, tittar på snön, lyssnar på opera och orkestrar och längtar efter att bli överväldigad.

Fredrik öppnar kylen en stund efter att jag har bakat kladdkaka.

Fredrik: Men.. har du gjort negerbollar också?
Jag: Ja, jag har ju inget internet!

Vet ni hur svårt det är att stava så bra som i föregående inlägg efter otaliga gratisöl, shots och drinkar med namn som får bartendern att tro att man flirtar med honom?

Skitsvårt.

Jag har, trots världens mest ihärdiga stalker på vägen hem som skulle göra både pojkvänner och mödrar svettiga av oro, haft världens bästa kväll. Mitt knä hoppade ur led för hundrafemtiotelfte gången men det hindrade mig inte från att slutföra min bugg med Petter och bli uppraggad av en dammsugarförsäljare ifrån 50-talet (eller så har jag fastnat för hårt i Mad Men, vad vet jag).

Alldeles, alldeles underbart.

Det är inte ofta man lägger en halvtimme på att göra sig fin, men så är det inte så ofta man är så här fin heller. Jag siktade på catwoman möter 50-tal. Catwoman ligger i lackleggingsen och det faktum att allt sitter som ett korvskinn. Ni får ta mig på mitt ord, för vi tror inte på helkroppsbilder i landet Liljedahl.

Ikväll är det personalfest för Donken. Jag ska gå. Det känns konstigt. Jag inbillar mig att det ska finnas någon gästlista och chefen har glömt att skriva upp mig eftersom jag inte står med på personallistan längre och jag kommer få lov att bråka mig in. Men det behöver ju inte stämma. Det behöver inte ens finnas en dörrvakt. Jag vet inte ens vart festen är.

Jag ska nog inte bli så där full som jag oftast blir. Det känns lite klasslöst att gå på någon annans personalfest och bli asnitad, men jag lovar inget.

Jag börjar bli bättre på det här med att se allvarlig ut på bild. Jag har ett nytt halsband också. Det enda jag fick med mig från mellandagsrean det här året. Det och ett par hårspännen varav det ena jag slet sönder det första jag gjorde. De kostade en tjuga och jag behövde bara ett ändå.

Jag har hittat den här sidan flera gånger nu, den är lika fin varje gång. Kläderna, frisyrerna, förälskelserna och bilder som betydde något. Från en tid när inte alla gick runt med en kamera i mobilen och tog bilder på sig själva snett uppifrån för att se smalare ut.

Jag har filosoferat. I duschen. Nästan allt mitt filosoferande sker i duschen. Ibland så mycket att jag glömmer bort att tvätta mig.

Jag längtar efter skrivandet, jag längtar efter ärlighet. Skrivandet är en större del av mig, det är inte bara det att jag älskar det. När jag skriver är den enda gången jag är ärlig, det enda stället där jag skalar av mig huden och står där helt naken. Med allt det ruttna och skitiga för alla att se.

Jag har inte fått vara smutsig på över ett år. Jag behöver bekänna mina synder, så nu öppnar jag WordPad.

Tips från hemmafrun; om du har köpt ris på påse istället för kartong, använd sax för att få upp den. Slit inte. Även om du har hittat en liten reva där det verkar gå. Du har fel. Du kommer få ris överallt.

Jag ser nog inte ut som ett Elton John-fan när jag lufsar fram på gatorna i mina kängor och min helsvarta skrud, och det är jag inte heller. Och kanske såg jag just avslutningen på säsong 3 av Californication och blev helt tårögd när de spelade Rocket Man, men faktum är att Elton John faktiskt har gjort en av mina absoluta favoritlåtar också.

Tiny Dancer.

Nu för tiden tror jag att jag mest går ut för att få komma in igen och dricka varm choklad.

Jag fick bokstavskakel i julklapp. Kan tyckas att jag valde ett konstigt ord att skriva med det, men förutom att vara mitt favoritord kommer det att matcha bra när vi har haft folk över och det står tomma ölburkar och halvdruckna groggar överallt.

Ibland gör man saker fast man egentligen inte förstår varför. Sparar ut håret till exempel. Varför i helvete trodde jag att det skulle fungera? Jag hatar att ha långt hår och mitt hår hatar att vara långt. Det är för tunt.

Så nu har vi inte långt hår längre. Nu glömmer vi det här fjanteriet och är oss själva igen.

Blogg tillfälligt nerlagd på grund av att jag har det så jävla bra. Jag och Fredrik klämmer på varandra, tittar på Mad Men hela dagarna och gör smoothies i mixern han fick av mig i julklapp.

Blogg återkommer kanske på måndag när Fredrik går till jobbet och verkligheten dundrar ner på mitt huvud.

Man skulle aldrig kunna tro att det bara var jag och Fredrik här på nyårsafton om man tittar in i vårt kök.