Klockan är visserligen nästan tolv och för sent för tanter som mig (som dessutom ska upp och iväg till Stockholm för att ränna på lägenhetsvisningar imorgon igen), men ni ska veta att mysigaste Almost Famous går på fyran just nu. Jag har säkert sett den filmen hundra gånger och är definitivt i topp tio av mina absoluta favoriter.

Bilder ifrån leavemethewhite.com

Bara för att man är 23 och 24 år betyder det inte att man är för gamla för sugmärken. Tydligen. Och jag som hade börjat försöka se vuxnare ut. Acne + sugmärke = behöva visa leg för att få köpa folköl. Vilken tur att jag inte vill köpa folköl då.

Fredrik har en minimun.

Visst har jag världens mest patetiska taggmoln här intill föresten? Jag måste nog skriva om fler saker. Eller tagga varje inlägg med tio olika intetsägande taggar.

Idag är en sån där dag då det faktiskt känns bra att söka jobb. Inte en sån där dag då tarmarna slår knut på sig själv bara av att skriva in adressen till arbetsförmedlingens hemsida. Det är vi tacksamma för.
Kanske känns det extra lätt eftersom vi är på väg att ge oss in i budgivningar om lägenheter och behöver pengar, NU.

Fördelar med att ha kort hår:

• Det är skönare.
• Det är ballare.
  
• Det krävs nästan inget arbete alls på morgonen.
• I princip ingen kommer försöka ragga på en på krogen.
• Har man tid, lust och mycket hårspray kan man göra så här:
  

Det blev en födelsedagsklippning också. Hejdå page, välkommen tillbaka Beatles-frillan!

Det bästa med facebook måste ju vara att den alltid påminner en om födelsedagar som man inte har en fis i rymden till chans att komma ihåg annars. Men dagen då mitt livs kärlek, min egen sambo, väljer att gratulera mig på facebook har det faktiskt gått för långt. Han räddade sig i sista stund med ett traditionellt, muntligt grattis också med tillhörande pussar och kramar.

Nu är jag 23 år.

Nä, vänta, det där är ju inte en födelsedagspresentjacka. Det där är ju en födelsedagspresenttröja. Vilken miss.

Också på agendan - fastna vid köken på Ikeas hemsida. Drömma, dregla, drömma.

Andra människor kanske drömmer om superdyra kök. Jag är lite enklare. Jag drömmer bara om Ikea. Alltid Ikea.

Här, alla behöver en daglig Nick Cave-dos för att inse hur deprimerad man egentligen är. Och så behöver jag få in Nick-taggen i mitt taggmoln här bredvid.
När jag känner mig som ensammast sätter jag mig och tittar igenom hela den här konserten på projektorn. Den är fin.

Satan vad jobbigt det var att kolla på lägenheter. Jag sov i elva timmar efteråt. Men idag är jag pigg igen, har ett kök som ser ut som en ruttnande katastrof, lägenheter som behöver tänkas på och nya lägenheter som kanske ska tittas på. Sen ska jag även gå och se om det finns någon fin höstjacka att köpa åt mig själv i födelsedagspresent. Men först på agendan - dricka pepsi.

Mot Stockholm!

Efter en trerätters middag som var inget annat än en succé hos gästerna (mamma och pappa) har jag och Fredrik suttit och försökt tåta ihop ett visningsschema för lägenheter vi ska titta på imorrn. Att det var svårt att få en lägenhet i Stockholm var vi medvetna om, men att det skulle vara så jävla svårt att ens få visningarna att gå ihop hade vi ingen aning om. Någon jävla lägenhet lär vi titta på imorgon i alla fall.

Fredrik: Matti säger att jag måste bo i stan eftersom jag är tjugofyra år. Jag måste bo i stan.
Jag: Har han något bra argument för det?
Fredrik: Det är så man gör i Stockholm. Man bor i stan tills man fyller 30 sen får man flytta lite längre ut. Bromma är ju typ lattemammornas mecka.
Jag: Men du.. känner inte du dig lite mer som en lattemamma än någon som hänger på Stureplan varje helg?
Fredrik: ... jooooo.

Idag firar vi min födelsedag! Inte för att den inträffar förrän på tisdag, men det är ingen som har lust att slita sig ifrån sina superviktiga vardagssysslor för att fira meningslösa lilla mig, så vi firar den idag istället. Som Fredriks kloka far sa en gång, "när man är så gammal som jag kan man fylla år lite när man vill".

Vi kör på trerättersmiddag lagad av födelsedagsbarnet själv.

I en nötskål - nu med taggar!

Vanligare än vad ska vi äta för mat-frasen i familjen Liljedahl-Lönnman: men har du min tröja/skjorta/t-shirt på dig? HAR DU INGA EGNA KLÄDER?!-frasen.

Vem som vanligtvis uttalar den får ni gissa själva.

Bilder från intwinpeaks.com

Japp, det här är ett helt inlägg dedikerat åt Audrey Horne från Twin Peaks (spelad av Sherilynn Fenn). En sån där fiktionell kvinna som jag bara älskar. Hennes stil (gud vad jag önskar att jag kunde bära vattenkammat hår lika snyggt som hon gör), hennes skönhet och hennes starka, manipulerande, romantiska karaktär och hennes fantastiska saddle shoes. Inget konstigt med det.

Jag behåller bloggen. Jag skiter härmed i alla tvångstankar jag har om hur jag måste vara. Jag får också blogga om fina kläder, jag får också blogga om musik även om ingen lyssnar på samma grejer som jag gör, jag får blogga om det där pyttelilla utslaget jag har på mitt nyckelben som om det vore världens mest fascinerande fenomen. Jag får göra vad fan jag vill.

Det är är min nötskål.

Nu kanske ni undrar varför jag är så upprorisk när ingen har sagt att jag inte får göra de här sakerna, men det är så att jag gör uppror emot mig själv. Jag har alltid varit min största motståndare.

Fredrik skickar länkar till lägenheter till salu i Stockholm. Hjärtat slår lite snabbare och magen gör lite ondare. På ett bra sätt.