Ja, vi bor alltså i Bromma nu. Så här ser Bromma ut på morgonen ifrån vår balkong.

Vi flyttar lite idag. Tänkte bara kika in och säga det.

Effektiv dag! Men jag mår dåligt som fan! Har egentligen gjort hela veckan. Magen som brukar vara det första att haverera är konstigt nog okej, men jag mår illa och det spänner i huvudet hela tiden. Det är väl spänning och stress som inte känns som stress och inte borde vara där egentligen. Och jag är så sjukt ensam. Jag och mina flyttlådor. Fast idag kommer fastighetsskötaren och kopplar ur vår diskmaskin och tvättmaskin, jag kanske kan flirta mig till lite eftermiddagssällskap där? Stå i en lite för öppen morgonrock och luta mig intresserat över honom när han skruvar på rören?

Jag känner mig helt sjuk om kvällarna. Jag faller ihop efter klockan sex. Ensamhet, dammallergi, spänning, ångest. Men inte ångest över att flytta, aldrig över att flytta. När man är Linda Liljedahl har man helt enkelt bara ångest för sakens skull.

Jag tror att jag har förmågan att börja må fysiskt dåligt bara för att slippa göra saker. Idag har jag nog till och med jobbat upp en hjärntumör för att slippa packa, för satan vad jag har ont i huvudet.

Så här är det, när Fredrik först berättade att han kunde få ett jobb i Stockholm, då blev tarmknutar och spännande. Sen glömde man bort att man kanske skulle flytta. Man skulle ju kanske stanna. Sen fick han jobb i Stockholm och så blev det tarmknutar och spännande. Sen slutade man tänka på det igen. Sen började man gå på lägenhetsvisningar och så blev det tarmknutar och spännande. Sen köpte man lägenheten och då drogs tarmknutarna åt lite och det blev superverkligt alltsammans. Så började man packa. Så levde man bland flyttkartonger ett tag. Man vande sig och slutade tänka på att man skulle flytta. Sen får man nycklarna till lägenheterna och tarmknutarna blir till ett nystan och allting blir jättespännande och verkligt!

Vi får nycklarna på torsdag, vi flyttar i helgen. Alltså på riktigt, vi flyttar nu. Vi gick inte bara runt och låtsades hela tiden som jag nästan inbillade mig. Jävlar vad jag måste dona nu.

Åh, något jag älskar är att titta på Top Model-avsnitt där de ger deltagarna make-overs och kapar deras hår och de gråter och gnäller och fattar inte vart deras identitet tog vägen. Så. Himla. Roligt.

Visst är det underligt att min politiskt upprörda ådra skulle börja pumpa blod först nästan som ett försvar när ett främlingsfientligt parti kom in i riksdagen. Men det handlar inte om smygrasism, utan om att jag inte tycker om när vuxet folk håller på att tönta sig, vilket resten av riksdagen och media håller på med just nu.

Och kanske lite om att jag tycker att Jimmie Åkesson är söt.

Men nu får ni för i helvete ta och ge er, Sverige. Demonstrera hur mycket ni vill! Ta bort den där kontakten på facebook som du gick med i skolan en gång för längesen och inte har sagt ett ord till på tio år! Men ni behöver ju inte ta och säga upp kontakten med familjemedlemmar för att de röstade blågult. Det är ju för fan inte seriemördare vi snackar om här. Ingen uteslöt mig ifrån min familj när jag röstade på moderaterna förra valet!?

Jag fattar varför SD snarare vinner på de här hatkampanjerna emot dem, är motståndarna så här puckade så lutar ju jag också hellre mot att bli sverigedemokrat.

Och "vi gillar olika" är ju hyckleri helt utan jämlike.

Det är dålig stil av mig, att göra bloggen vrålsnygg och sen inte blogga på tre dagar. Verkligen. Men jag har krupit in i min ensamhetsbubbla igen, jag gör det ibland, och därinne kan det kännas som att till och med monologen som är min blogg är för mycket mänsklig kontakt och då blir det inge blogg.

Det ändras säkert imorgon.

Jag har fått en skjorta av Fredrik i helgen också. Eller, han hade köpt en skjorta som var för liten och jag skrek "MIN!".

Ta-da! I en nötskål har lagt ut sig lite och har nu ett aningen bredare midjemått. Detta för att jag vill ha större bilder i bloggen. Vi är väldigt nöjda med vår nya sunda kroppshydda och känner oss väldigt high tech eftersom vi fick lov att gå in i html-koderna och dona för att uppnå det önskade resultatet.

De gamla bilderna kommer fortfarande att vara små, det stör oss så in i bomben förstås men vi har ändrat de allra senaste bilderna för att kunna se förändringen på en gång.

Unna er nu en liten stund, luta er tillbaks och svep in atmosfären av det nya I en nötskål.

Ursäkta röran, vi bygger om bloggen lite idag.

Jag och Fredrik har nästan ett distansförhållande nu, och distansförhållanden har ju sin charm. Man får liksom klämma in en hel veckas kärlek på bara två dagar och det blir en jäkla massa kärlek på samma gång. Pussas och kramas och klänga och klämma och ta en öl eller två och skratta lite för högt när vi tittar på Top Gear-avsnitt som vi egentligen sett förut men kom igen, britter är ju så roliga. Det är synd att jag blir så halv när du åker igen.

När jag blir stor så ska jag gifta mig med dig.

Skrynkliga ankbilder (de små rackarna ville inte vara still), och så Fredrik förstås.

Vaknade bredvid en snygg man idag, det var trevligt. Nafsade på hans kinder en stund innan jag gick upp, de var mumsiga.

Idag tror jag minsann att jag ska baka. Och mata ankor. För jag heter egentligen Gunvor och är 103 år.

Nick Cave and the Bad Seeds - The Mercy Seat är dagens Nick Cave. Den här låten är så jävla bra. Studioversionen och liveversionerna (min favorit är den här), som görs väldigt olika men alltid helt otroliga. Jag sjunger med ända tills luften tar slut.
Den är så bra att till och med Johnny Cash gjorde en cover på den, men den versionen vill jag inte lyssna på, även om jag gillar Johnny så är han ju ingen Nick, är han inte.

Åh, Nick, vad jag sörjer alla år jag inte fattade att du var the one.

Jag har drabbats av klipporexi igen. Klipper och klipper och håret verkar alltid för långt. Helst skulle jag ju vart helt utan hår men jag tror inte jag är ett dugg snygg utan hår (ägghuvud liksom). Jag är däremot snygg med min busig-femårig-pojke-frisyr, alldeles lagom androgynt, men det är himla svårt att få den att fastna på bild på ett bra sätt.