Mer hår.

Min mamma försökte nog smygövertala mig till att bli blond igen i måndags när hon var här. Hon sa "ska du inte låta din riktiga hårfärg växa ut då? Det måste vara enklare att hålla hår ljust än att hålla det mörkt". Jag vet att mamma inte tycker att jag är jag med mörkt hår, jag var blond väldigt länge och väldigt ofta när jag var liten.

Man skulle kunna tro att färga håret svart är någon sorts trotsreaktion på det men faktiskt så skulle jag färga det brunt. Men jag får väl se härligt rock chic ut i två veckor innan den riktiga färgen börjar komma fram och jag bara ser ung vänster ut igen.

Den som är trött på att se bilder på mig räcker upp en hand.

Saker som skiljer mig ifrån storbloggare.

Andra bloggar går och fixar håret hos folk som heter Bobby. Jag köper en hårfärg för fyrtio spänn på Willys och gnuggar i det själv. Dessutom fanns det en tid då jag klippte håret med köksaxen. Det gör jag inte längre. Jag fick en riktig hårsax för två jular sen.

Jag tycker det här är min mest imponerande färdighet. Jag förstår inte varför ingen annan imponeras lika mycket av det.

Valborg! Fest!

Eller, just ja. Den gyllene regeln super folk så jobbar jag gäller fortfarande.

En blogg om finnar.

Ibland får man finnar som inte ser ut som finnar. Riktiga finnar ska antingen vara röda med vita bölder eller en saftig helröd böld. Men ibland får man finnar som snarare ser ut som trasig hud, som herpes. Såna har jag nu. Jag går runt och ser ut som att jag blivit ollad på käken.

Exklusivt, i en dag till!

Föresten så har jag en liten undersökning här på sidan, precis under mitt fina nylle här bredvid, i en dag till bara! Jag tycker alla borde göra sin röst hörd i den. Även om du bara blev hitlurad av ordet jeansleggings.

Modebloggaren i oss alla.

Jag börjar förstå modebloggarna. De dagarna då ingenting lustigt händer en skulle det vara så enkelt att lägga upp en bild på de knallblå jeansleggingsen jag köpte häromdagen, de som stryper blodtillförseln i mina ben och trycker ihop låren så man nästan tror att de är vältränade.

Hemma hos en inredningsfantast.

Det är ganska tur att jag och Fredrik är kära i varandra. Det finns förmodligen ingen annan som skulle stå ut med att bo med någon av oss.

När det kommer hit folk och hälsar på brukar jag stänga dörren till sovrummet i hopp om att folk ska misstänka kinkyheter - piskor på väggarna och kedjor ifrån taket. Sanningen?

Att sminka en gris.

Även om att inreda min balkong är som att sminka en gris har jag nu i alla fall ett ställe att sitta och dricka öl på.Ps. Ni fåglar som ägnade hela förra sommaren åt att bajsa på min balkong gör bäst i att hålla er borta från mina nya balkongmöbler. Jag äger faktiskt ett gevär.

Att skruva bord.

Varje gång jag ska montera ihop en möbel blir det ett skruvhål som blir utan skruv.

Jag har umgåtts med min mamma idag.

Ljuva medelålder.

Man är lite gammal också när man kommer till jobbet och en av kollegorna skryter om hur många gånger han har haft sex samma dag. Jag trodde faktiskt inte man gjorde sånt längre, och jag umgås med rätt oanständigt folk ändå.

Saker man ju kan blogga om.

Jag har ätit kulglass. Ni vet sån där man köper i glasskioskar, man får välja två eller tre kulor i olika smaker. Man kan känna sig ganska gammal när det finns saker man inte gjort på närmare tio år. Förut så fanns det bara saker man inte gjort på tre, högst fem år.

Jag tog en blåbärskula längst ner och en daim längst upp.

Ifall att, liksom.

Ibland fantiserar jag om att jag har en stalker. Han har bosatt sig i huset mitt emot mitt, en våning högre upp så han ska ha bästa möjliga insikt i min lägenhet. Där sitter han i fönstret, fotograferar och filmar för att ha något att sätta upp på altaret han byggt inne i garderoben. Där har han även en hårsnodd jag tappade ute i trapphuset, en morotsbit han rotade fram ur min kompost och en voodoo-docka av Fredrik.

Oftast går han omkring i cirklar utanför mitt jobb, men ibland går han ända in. Kanske beställer han något, men aldrig direkt av mig utan av den som står bredvid. Han lutar sig lite åt mitt håll, drar in ett djupt andetag av min doft. Sen går han ut, slänger allt han beställde i en soptunna och sätter sin på en parkbänk. Där sitter han och minns doften av mitt svett tills jag slutar jobba, då smyger han efter mig hem igen. Gömmer sig bakom hörn och i portar.

Han är även en flitig besökare av bloggen, och eftersom jag värnar om mina få bloggläsare tänker jag underlätta lite för eventuella stalkers.

Hörru, idag kommer jag befinna mig i boulognerskogen. Jag ska ha picnic. Kommer du fram och säger hej bjuder jag på Cream Cheese-chips.

Nötmode.

Jag känner mig skyldig att berätta att den gröna skinnjackan på bilden är i äkta skinn, men kossan var faktiskt redan död när jag köpte den.

Löning?

Lönedag hurra hurra eller bara ännu en påminnelse att jag är på ett jobb som inte ger mig tillräckligt med timmar, och de timmarna jag får sätter de på tider jag inte vill ha?
Den här månaden har jag bara råd att överleva.

Kul.

Dagens sallad.

Nä, den gick ni inte på va?

Vila i frid.

Mitt sims har dött. Jag har försökt laga det i ett dygn ungefär men nu ser jag att jag måste dödförklara det.
Jaha. Vad nu då? Ska jag gå ut och upptäcka världen?

Truckerkeps.

Vem kunde ana att man långt in i en garderob i Hudiksvall skulle hitta kärlek.

Live från Hudik, del III.

Det är svårt att träffa Fredriks lite mer sällsynta vänner och bekanta och arbetskamrater. Jag kommer aldrig ihåg om jag träffat dem förut. Oftast har jag träffat dem på fester, men vi har inte haft så mycket att prata om. Om man inte pratar så dricker man. Om man dricker tillräckligt mycket slutar det med att man kräks på ett par skor i hallen eller i handfatet på tjejtoan.
När man vaknar upp nästa morgon förtränger man gärna vilka som var med och bevittnade spektaklet.

Live från Hudik, del II.

Magknip åtgärdat.

Jag är alltså hemma hos mina svärföräldrar i Hudiksvall. De är trevliga och så, men vi har inte connectat så där som man skulle vilja med sina svärföräldrar. Jag tror det kan bero mycket på att de är såna människor som orkar bädda sängen innan de åker till jobbet på morgonen, såna som dukar av bordet direkt efter de har ätit, såna som har blommor som inte är av plast.

Såna här saker gör mig ganska skitnödig. Jag vill helst inte röra mig i huset när de är här, tänk om jag gör någonting fel, tar fel pålägg till frukostmackan? Tänk om mina skor lämnar skitiga spår efter sig i hallen? Det gör ju inte deras!

Jag har aldrig mått så dåligt som den gången jag slog sönder ett av deras glas på fyllan.