Nu har jag väl återhämtat mig tillräckligt för att spotta ut några ord om Peace & Love-upplevelsen det här året.

Varmt och jävligt var det. Man höll på att pulveriseras om dagarna, faktiskt. Men om kvällarna, när solen försvunnit bakom träden vid vårt camp, under den andra ölen/groggen (för den första är ju aldrig speciellt trevlig) blev man så lycklig. Munnarna på campet bredvid gick konstant, inte bara var de Stockholmare utan de var barn också. 17, 18 år på sin höjd. Roande.

Jag fick se Chris Cornell. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag hoppade och jag sjöng och någon snubbe försökte hålla om mig bakifrån så jag fick kravla mig ur hans grepp några gånger. Jag förstod inte riktigt hans raggningsteknik, han hade inte ens sett mitt ansikte likt förbannat försökte han få ner händerna i mina bakfickor (som är igensydda, HA!).

Men Chris Cornell var underbar. Spelade Spoonman och Black Hole Sun och Hunger Strike. Ännu en avbockad på min top-fem-band/artister-jag-vill-se-lista.

Meddelande till allmänheten; den här bloggen är på Peace & Love just nu. Den återfår medvetandet på måndag någon gång.

Det finns så många dåliga idéer i den här världen. Hembränt till exempel, en sjukt dålig idé.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli indragen i ett triangeldrama igen, men nu är jag det. För första gången på fyra år. Det involverar mig, Fredrik och hans nya telefon.

Det här inlägget går ut till min best man Markus som ligger på sjukhus över midsommar för att det blev en massa bös under hans operation. We love you man, och vi tar igen allt på Sonisphere.

Oh god jag har aldrig insett hur tröttsamma Matrix-filmerna egentligen är. De besvarar varje fråga med en ny fråga. Fyllda till bredden med nonsens.

Jag kör utan rubriker nu. Men det hade väl inte undgått er väl. Nä. You're clever people.

Bloggen har blivit ganska bitter på senaste i tiden, det skall vi ändra på! Typ. Efter semestern..

Det har blivit väldigt viktigt för mig att förstå mig på facebook. Just nu skrapar jag ihop vänner, ser hur många jag kan komma upp i som ändå är rimliga facebookvänner. Jag överväger länge och väl om person borde vara min facebookvän. Jag addar inte de här människorna jag gick med på högstadiet som förmodligen inte ens minns vem jag är, men jag addar de här man gick i skolan med när man var riktigt liten. Jag addar vissa av Fredriks vänner, men inte de man bara skymtat förbi på en fest (och inte de som bara kommer ihåg mig som Bunhead, den enda bruden på deras IRC-kanal). Jag addar alla jag jobbar med men inte de som jag bara jobbade med i början, för jag tror inte de kommer ihåg mig.

Det är grejen med mig, jag förväntar mig inte att bli ihågkommen.

Men jag är uppe i fyrtionio vänner nu. En till, sen är jag förbi femtio.

Jag gjorde en upptäckt igår. Ett helt fantastiskt komiskt fenomen känt som Partille-Johnnys kom till min uppmärksamhet. Tydligen finns det pojkar som går runt och har byxorna så här. Jag har bara sett folk som har en gummisnodd allra längst ner och har tänkt att de helt enkelt inte ville trampa på byxorna, vad praktiskt! Men det är tydligen en grej att ha gummisnoddar över hela benet nu. Haha.

Hahaha.

Hahahahahahahahaha.

Man blir påmind om sin egen dödlighet när man ser bilder på folk man kände när man var typ elva. De ser så vuxna ut. De har blivit så lik sina föräldrar. Tänker de så om mig när de ser mig på bild också?

Det är så svårt att tänka sig.

Jag blev persikofrälst förra veckan. Hade inte ätit persikor på flera år men köpte några ändå. De var ljuvliga. Jag åt flera stycken om dagen. Jag åt andra frukter också. Päron, bananer, äpplen, flera stycken om dagen.

Jag har varit sjuk, ett vrak, i fyra dagar nu. Det är två mer än vad jag brukar. Jag brukar vara medvetslös i ett dygn sen bli frisk under det andra. Min slutsats är att det är frukten som gör min förkylning så långdragen så nu konverterar jag tillbaka till chipsen. ICAt rakt över gatan har börjat sälja Cream Cheese.

Igår på ICA.

Fredrik: Du vet, de flesta går ner i vikt när de blir sjuka.

Jag spenderar mina sjuka dagar med att försöka förstå grejen med facebook. Vad i helvete är grejen med facebook?

Min lillebror har 250 vänner på facebook. Jag har 40. Om jag skulle adda alla människor som jag gått i skolan med förut men egentligen aldrig sagt en mening till kanske jag skulle komma upp i 100. Men 250? Jag har inte mött 250 människor i mitt liv som är värda att komma ihåg namnet på.

Jag hatar verkligen min veka lilla kropp. "Åh nej, ett litet förkylningsvirus, nu måste vi kollapsa totalt!". Varenda jävla gång. Fuck you kroppen, fuck you.

Slogans.

Förkylda fisar - helt enkelt lite äckligare än andra fisar.

Nonsens.

Det känns som att mina blogginlägg inte hänger ihop med varandra. Om man läser flera på rad så ser man inget sammanhang, allting handlar om olika saker. Som om jag vore en ståuppkomiker som drog skämt efter skämt utan att binda ihop dem med mellanbabblet. Ja, förutom det att jag inte är lika rolig utan mest bara sur eller/och förvirrad.

Hjärtliga gratulationer!

Jag skulle vilja gratulera lillebror som har fått jobb på samma restaurangkedja som mig fast i Mora! Och ge honom visdomsord.

Enligt allmänheten är clerkar all världens ondska samlad i en liten ung kropp. De kommer skälla på dig för allting. Det kommer till och med vara ditt fel när polisen tar tid på sig att komma och hämta den där hundvalpen som sitter ensam och fastbunden i lyktstolpen utanför i en timme. De kommer inte alls ha åtanke att det var schysst av oss att ringa dem ifrån början.

Ett meddelande till alla studenter.

Det vore schysst om ni kunde hålla käften inatt, vissa av oss har gått vidare med sitt liv och måste upp och jobba imorgon.

Tack.