Okej, så jag har feber idag. Ingen liten feber heller utan jag kan i princip inte stå upp. Jag ringde mamma imorse nära på gråtfärdig för att jag trodde att jag hade fått svininfluensa och skulle dö. Som tur är har jag en klok mamma som dessutom jobbar inom vården och därför tror man på henne när hon säger att det är förmodligen bara en vanlig förkylning.

Jag har ingen större hjärnkapacitet idag, med andra ord. Men så här långt kan jag i alla fall tänka; visst är ferraribilar och zoo-apor samma godis i olika former?

Jag har världens bästa mamma. Jag ville bara säga det.

Fredrik har varit sjuk i några dagar. Mamma råkade nämna något om svininfluensa och nu är jag ju jag helt säker på att jag har det. Så kan det gå.

När Emma kommer till jobbet.

Emma: Hej! Hur är det?
Jag: Det är..
Emma: Är du bakis?!
Jag: Jag är inte ALLTID bakis!

06:40. Det finns inget som väcker en lika mycket som att köra brödkniven rakt över handflatan.

Klockan är 06:30 och jag är uppe.

Jag ska jobba frukost, den mest stammistäta tiden på restaurangen. Grejen är ju att jag inte brukar jobba frukost så de är inte stammisar för mig, och så blir de skitsura när jag inte vet vad de vill ha på en gång.

Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig att bli ihågkommen. Jag förväntar mig aldrig det. Knappt av mina egna arbetskamrater.

Äntligen har jag anmält mig till tandläkaren, jag vet inte hur många år jag har dragit ut på det nu. Man kunde göra det på internet så då var det ju inga problem, hade jag behövt ringa hade jag förmodligen skjutit på det fem år till. Jag hatar telefoner.

Men herregud, vad ska de säga när de tittar in i truten på mig? Kommer de att skälla på mig för att jag väntade så länge, för att jag inte använder tandtråd lika ofta längre, för att jag dricker pepsi till frukost varje dag, för att mina nya fina visdomständer växer på snedden!?

Hjälp.

Efter några dagar av ångestberoende svält har jag nu börjat kunna äta mat igen. Men inte frukost. Frukost går inte ner alltså.

Jag tycker att alla borde läsa eller se Linas Kvällsbok någon gång. Den är charmig och ärlig och igenkänningskänslan är så intensiv att jag vill krypa in under täcket och skämmas ihjäl.

Jag: Men, vad har du gjort?
Said: Va?
Jag: Där.
Jag pekar på en massa smulor på glassmaskinen.
Said: Det är inte jag som gjort det.
Jag: Jag vet väl att det är du.
Said: Nähä!
Jag: Du kan inte lura mig Said!
Said: YOU WANT A PIECE OF MY BLACK ASS?!

Jag vet inte om jag någonsin har berättat hur mycket jag avgudar mina arbetskamrater, människor som jag aldrig hade kunnat träffa någon annanstans. Min andra familj.

Jag fick tydligen mer lön än väntat den här månaden. Då kanske det inte gör någonting att jag och Oscar gick på bio igår och köpte den största popcornlådan och bara åt en åttondel av den.

Färdig.

Klockan är inte ens tio på morgonen och mina vänner är redan lite för dömande för min smak.

Jag vill säga saker men jag törs inte.

Random full utlänning på jobbet inatt: Thank you.. Linda. Linda is very nice.

Och sen åker tungan ut ur munnen så där som den gör på vissa män. Som att de försöker slicka en i ansiktet på avstånd. De måste ju bara göra det för att verka äckliga och hotfulla, för det finns väl inte en enda tjej som faller för det som raggningsknep?

Jag har fått för mig att jag är väldigt, väldigt speciell. Kan det vara så?

Jag: Du och jag är nog det konstigaste förhållandet jag någonsin har haft.
Min vän sedan länge, Jonas: Förhållande, menar du som vänskap då eller?
Jag: Ja, precis. Relation kanske är ett bättre ord.
Jonas: Fan vad depprimerande om vi skulle ha haft ett förhållande utan att jag fått ligga. Utan att jag ens visste om det ba!
Jag: Jag skulle nog sagt till om jag gick in i ett förhållande med dig.
Jonas: Man vet aldrig med dig.

Och nu har jag flyttat ut i köket och gör sånt här igen.

Jag antar att alla har Spotify vid det här laget? Bra. Gå in i Spotify, sök på "Dora Mae's Funeral", sätt på dig hörlurar, dubbeklicka. Lyssna och gråt ut varenda sorg du har.

Jag och min nya vän, bölden Bertil.