Jag tittar på Twin Peaks och blir full idag. Det kanske verkar lite tragiskt att dricka öl och kolla på en tv-serie som gick för tio år sedan (för tredje gången i ordningen) men det är en sak ni bör veta - det finns väldigt få saker jag älskar så mycket som jag älskar Twin Peaks.

Och öl.

Pearl Jam har precis släppt ett nytt album. Då brukar man kunna få för sig att åka ut och turnera i världen och besöka såna menlösa platser som Sverige, eller hur? Eller hur? Snälla?!

Jag har funderat. På två saker.

Det första är; hur hamnar man på gatan egentligen? Om jag skulle förlora jobbet och bli utslängd av Fredrik skulle jag ju ha minst fyra ställen jag skulle fått bo på ändå tills jag kom på fötter igen. Har hemlösa människor inga familjer, inga vänner överhuvudtaget? Alla är ju inte knarkare, är det så att resten av alla hemlösa är ganska dåliga människor som ingen vill vara med då? De har väl inte alltid luktat illa? Jag frågar inte för att verka ignorant och provocera någon godhjärtad, utan jag undrar faktiskt på riktigt.

Det andra är; vart höll fjortisarna hus mellan Lunarstorm-eran och Facebook-eran?

Jag vet inte vad Fredrik förväntar sig att se för fascinerande grejer i Arvidsjaur, men han tog i alla fall kameran med sig när han åkte dit och jobbade igår. Därför blir det mycket av det här jobbiga inslaget "text" i bloggen nu.

Jag och de andra tjejerna på mitt jobb har gått runt och undrat för en tid vad det är som luktar så förjävligt i vårt omklädningsrum. Igår när jag skulle gå hem från jobbet hittade jag det. Det var en gammal matlåda som jag hade glömt i mitt skåp.

Jag slängde hela påsen, matlådan, till och med gaffeln och gick därifrån visslande med blicken i taket. De kommer aldrig få veta.

Andra Linda går från jobbet och ska träffa sin 30-åriga pojkväns föräldrar för första gången.

Andra Linda: Ja, jag går nu då.
Evelina: Gör inte bort dig för mycket ikväll!
Jag: Punktera inte däcken på deras rullatorer.
Amanda: Ha det så kul ikväll!
Andra Linda: Tack! Så det finns en trevlig människa på det här stället i alla fall!
Jag: Hon är ny.

Lite morgonfilosofi hinner vi med innan jag springer iväg och ägnar dagen åt att fråga "vill du ha cola att dricka till det?".

Jag har lagt märke till att folk är otrogna väldigt mycket. Det gör mig ledsen. Jag hoppas Fredrik aldrig är otrogen mot mig. För då måste jag göra slut. Och gör jag slut måste jag så småningom börja tycka om någon annan och det kommer bli väldigt jobbigt att behöva hymla med mina tarmbesvär så där som man måste i början.

Dessutom äger jag Wiiet och Fredrik Guitar Hero-gitarren så uppdelningen där kan bli väldigt komplicerad.

Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova, men mest jobba, gå på personalsöndag på Bergrenska om ryggen och den mentala hälsan håller så länge.

Att få pizza och öl av pojkvännen efter en hård dag på jobbet är höjden av romantik.

Visst är det ganska skönt med en bloggare som inte blir snygg på alla bilder? I en nötskål - en realistisk blogg. Min nya slogan. Det eller; i en nötskål - en blogg som verkligen önskar att den blev snygg på bild men inte alltid lyckas och gör därför en massa grimaser på bilderna istället så det ser ut som att det är meningen att bli ful.

Ps. Det till vänster är ingen grimas. Jag ler faktiskt så där snett.

Attention please; alla tips på hur man övertygar sin pojkvän om att en knallgul/spygrön soffa visst är ballt och ingen kommer skratta åt oss om vi har en är välkomna i den här bloggen!

Tillbaka till verkligheten efter fyra dagars ledighet. Jag hatar verkligheten.

Mina grannar är ganska talangfulla. Flera av dem har den underbara förmågan att hälla på sig så mycket parfym att det luktar i hissen efter att de har gått ut. Långt efter alltså.

Då föredrar jag faktiskt kisslukten som är där i vanliga fall.

Det bästa med att måla är att man blir bättre och bättre för varje gång. Det sämsta är att det tar längre och längre tid varje gång. Men nu slutar vi pilla på sårskorpan för den här gången och kallar henne färdig.

Jag: Åh! Mariekex! Hur länge har de varit här?
Fredrik: Det lär vara ett tag.
Jag: Men vad gott ändå.
Jag tar ut paketet skafferiet, smakar på två kex.
Jag: De är ganska så sega. Titta, bäst före 2008!
Fredrik: Hah. Men vad kan bli gammalt i de där egentligen?
Jag: Jag vet inte. De kanske är knaprigare längre ner i paketet! ... Nepp! Segare.

Vi litar inte på bäst före-datum i den här familjen.

Kära dagbok.

Idag satte jag på mig matchande underkläder, helt utan att tänka på det. Det är en på miljonen alltså.

Kram Linda.

Jag vill helst inte skriva och "tipsa" om låtar så här för jag vet att ingen bryr sig men, the Fixer från nya Pearl Jam-albumet är det perfekta sättet att börja en dag på.
Kompostlukt i hela lägenheten är inte riktigt lika bra, men det är sånt man får leva med när man inte vill gå över innergården bort till sophuset för att ingen som bor i det här området verkar kunna uppfostra sina barn att inte prata främlingar som inte har någon lust att prata med dem. Eller när man helt enkelt är för lat för att gå de där hundra metrarna. Fast det egentligen är typ femtio.

Linda är inte här för tillfället och jag tänker inte berätta vilken sten hon gömmer sig under heller eftersom då skulle folk kunna hitta henne och det, det vill hon verkligen inte. Hon är jävla less på dem nu.

Jag är ledig idag. Och imorgon. Och i övermorgon. Det är därför jag bombarderar bloggen med både ångestfaktorer, självporträtt och photoshop-projekt just nu.

Jag har reflekterat lite idag. Jag kom fram till att män är otrogna svin och kvinnor är högljudda psykopater. Förutom jag och Fredrik, i vår lilla kärleksbubbla. Underbart naivt och skönt.