Jag har ganska svår ångest idag. Vet inte om det är för att jag känner mig tjock, för att jag igår insåg att jag inte kan vara ute just nu, hur mycket medicin jag än tar, för att mitt liv står på standby, eller för att CSN vill ha pengar som jag egentligen inte har. Eller en kombination.

Jag önskar jag bodde närmare mina föräldrar. Nästan grannar, skulle jag vilja bo. Då skulle jag gå dit och äta mat med dem minst en gång i veckan och så skulle vi sitta och dricka öl tillsammans på deras altan. Så skulle jag låna deras hund när jag kände mig ensam och lämna tillbaka honom efter en halvtimme när jag tröttnat.
Fast jag vill inte bo i Orsa, eller ens Mora. Jag vill inte riskera att springa in i någon jag någonsin känt varje gång jag går ut. Jag vill vara anonym. Som här.

Men jag kanske flyttar ännu längre bort också, blir superanonym. Jag vet inte. Jag tror fästman sitter på svaret men jag glömmer alltid bort att fråga.

Jag vill också vara konsekvent. Det verkar trevligt.

Jag är så superduktig på att laga mat. Jag skulle vilja bjuda någon på middag. Jag har aldrig bjudit någon på middag så där på riktigt. Jag undrar vem jag ska bjuda.

Mamma och pappa kanske. Börja tryggt. De kanske inte åker tjugo mil för en middag, men jag kan ju hitta på en annan anledning för dem att komma. Lura dem att jag ska gifta mig kanske.

Väldigt många saker ute just nu luktar väldigt gott.

Studenttider. Facebook översvämmas just nu av bilder på folk i billiga långklänningar och komplicerade frisyrer framför en gräsmatta som ser lite fin ut men sen så står det typ en gammal volvo långt i bakgrunden och alla bilder tas med blixt så allt blir platt. Det är här ni kan anta att jag aldrig har varit på en bal. Jag gör ju inte saker som andra människor, speciellt inte skola.

Men det gjorde mig glad när någon jag faktiskt bryr mig om på riktigt uppenbarade sig med kostym och håret kammat bakom öronen. Min lillebror. Gud vad jag fnissade när jag såg bilden. Han var hur stilig som helst men det blir ganska roligt när det är lilla Skrotis som blivit så stor.

Skrattade ännu mer gjorde jag såg att vår vän Mattiaz, 24 år, var på samma bal som min lillebror.

Hardcore OCD-dag - torka bort det torkade diskmedlet på korken till diskmedelsflaskan.

OCD-dag. Tvättar duschdraperier, dammsuger besticklådan, kokar disktrasor, slänger den där mattan som har stått ihoprullad i vår hall i ett halvår. Vill så hemskt gärna fixa den skeva gardinstången i sovrummet också men jag vågar verkligen inte stå på pallen.

Friskare! Superintressant! Dör av tristess kanske!

Är det mer oförskämt att fisa så det låter än att fisa så det inte låter men det luktar istället? Kan inte ni internetsjälar fundera lite på det medan jag tittar på Skins?

Hur kommer det sig att när man är sjuk börjar man må bättre på kvällen? Vad har jag för användning av att må bra klockan 11 på kvällen när jag ändå bara ska titta på Seinfeld och sova?

Jag har märkt att jag kan låta väldigt snobbig ibland, och som att jag tror att jag är överlägsen alla andra. Det är helt enkelt för att det är så. Jag är snobbig och jag tror att jag är bättre än alla andra. Så, nu behöver vi inte fundera på det nå mer.

När jag ändå är inne på tv-snobberi, så kan jag passa på att bekänna att jag faktiskt såg ganska många av de första avsnitten av Vampire Diaries när det började sändas här i Sverige. Även fast jag var motvillig. Jag intalade mig själv att det var för att det ju faktiskt var mina favoritböcker när det begav sig, och att jag ville se vad de hade gjort med dem, och med alla karaktärerna jag gillade.

De ändrade ju många karaktärer, knöt släktband mellan folk som inte skulle vara släkt, gjorde tjejer till killar och raderade vissa karaktärer helt och hållet. Det förekom en hel del slakt, vilket ju egentligen var att vänta. Men min gräns gick när de hittade på att huvudkaraktären Elena var adopterad, då insåg jag verkligen hur dålig serien var. Hur upphackad och nersexad och otrogen den var, och har varit hela tiden. Den var ju inte bra från första avsnittet ens. Så varför satt jag och tittade på den under mina ensamma torsdagar?

.. för att en av huvudkaraktärerna spelas av Ian Somerhalder, som är så snygg att jag vill dunka näven i bordet och yla varje gång jag ser honom (var nära att göra det igår också när han uppenbarade sig i sista avsnittet av Lost som Fredrik satt och tittade på).

Och när jag insåg detta, att jag suttit och tittat på skräp för att en kille var snygg, skämdes jag som en hund. Det kanske är vanligt att folk gör sånt, jag vet inte, men jag gör inte sånt. Jag kom över den kåtheten för flera år sedan. Jag kan se filmer och serier för att en skådespelare är bra, men jag ser inte serier för att en skådespelare är snygg.

Jag skräms av hur ett par mörka kraftiga ögonbryn kan få mig att sälja min själ så lätt.

Jag skulle skrivit bildkälla, men jag skulle behöva leta igenom en miljard fangirl-sidor för att hitta den.

Min man har åkt till superjättemycketnorrland, och jag mår dåligt som fan. Inte över det, chipsmiddag fixar den depressionen, men någon verkar ha släppt en pollenbomb över Gävle. Eller så har jag blivit sjuk. Jag orkar mest bara titta på tv-serier, men jag har slut på tv-serier. Ett avsnitt kvar av Big Love som jag vägrar kolla på för det skulle betyda att det är slut på riktigt tills nästa säsong kommer. Två-tre avsnitt kvar av Deadwood som jag inte får titta på utan Fredrik. Kanske tid att ta den årliga Twin Peaks-genomköraren nu.

Jag har börjat älska tv-serier på sista tiden. Jag är vad min mamma kallar en periodare, jag älskar olika saker i perioder. Jag kan sitta och måla i några månader i streck, för att sedan byta och se på film hela dagarna, tv-spel, böcker, foto. Allt det går runt lite hullerombuller. Tv gäller nu. Helst HBO-serier, helst serier som är nerlagda så jag inte behöver vänta på nytt.

Jag minns att för några år sedan bojkottade jag amerikanska tv-serier för jag tyckte att allt som verkade lovande från början, alltid ändå blev dåligt i slutändan när seriens skapare bara ville mjölka pengar och inte brydde sig om att serien blev hafsig och absurd. Men jag utgick ifrån fel serier. Desperate Housewives, Grey's Anatomy, ungdomliga O.C som jag tyckte så hemskt mycket om först och superjobbiga Prisonbreak, de är bara nerkörda fisar i rymden jämfört med de serier som aldrig köps av svenska kanaler (eller köps av de kanaler man aldrig kollar på och sänds på tider då man ligger utslagen och full någonstans).

Prisa internet som möjliggör att till och med pretton som jag kan avnjuta amerikansk tv.

Min man är så mjuk. Jag förstår inte hur någon kan vara så mjuk. Jag klämmer och kramar och pussar och allt sjunker liksom in i honom. Jag är en lycklig kvinna, med en mjuk man.

Jag gick till banken idag för att få en ny sån här dosa, andra ärenden har man inte på banken när man är luspank. Det var ganska mycket folk på banken. Det är alltid ganska mycket folk på banken och allting tar alltid lång tid att göra på banken.

Men jag undrar vad det är banktjänstemän gör under de där långa stunderna mellan kunder. För de sitter ju alltid kvar ensam vid sitt skrivbord i flera minuter efter att en kund har gått, innan de går och piper fram en ny.

Jag misstänker facebook.

Eller minröj.

Jag har inte köpt mycket annat än mat och nässpray sen jag slutade jobba. Det har inte känts bra liksom. Men idag måste jag köpa något. Jag måste köpa en jävla mus. Min har åkt i golvet så många gånger att den inte enkelklickar längre, den dubbelklickar hela tiden. Omöjlig att spela sims med, så nu ska vi gå och investera i något svinbilligt skrot från Clas Ohlson. Ser ni mig på stan, hälsa inte, jag blir förmodligen rädd och springer hem tjutandes. Träffa folk alltså, fy fan.

Ibland scrollar jag igenom en blogg bara för att blockera all reklam. Det är lite som terapi.

Det går ganska bra att hålla sig borta från pepsi om veckorna nu, om man bortser ifrån en HELVETES JÄVLA HUVUDVÄRK SOM FÅR MIG ATT VILJA SPY OCH SLÄNGA MIG ÖVER BALKONGRÄCKET! FY FAN! Så jävla inte värt det!

Jag åkte på en liten semester idag och satte mig vid köksbordet med datorn istället. Det är inte så skönt att sitta på trästolar. Och så är det väldigt ljust i mitt kök. Nu är jag tillbaka på soffan igen. Skönt. Vi hör ihop liksom. Vi är ett, soffan och jag.

Hehehe. Hehehehehe.

Typ.