Det finns ju bara ett modernt uttryck att använda om att Deftones just precis blev bokade till Getaway Rock som intar Gävle stad nästa vecka: FETT! Så jävla fett! Jag ska röja så att jag inte kan stå på en vecka efteråt.

Tack Hultsfred för att ni la ner så Linda kunde få sin en munsbit av detta fantastiska band.

Just nu ogillar Linda:
Mongo-Olle i lägenheten ovanför som varje sommar flyttar ut på balkongen med sin cd-spelare och pumpar samma eurodisko-låt om och om igen.

Just nu gillar Linda:
Kaustiksoda. Fy fan, funkar varenda gång.

Ja, fast jag har varit på festival i Hultsfred två gånger har jag bara varit på Hultsfredsfestivalen en gång, men I en nötskål måste ju faktiskt ändå ta en tyst minut för urfestivalens tragiska slut. Hedra den gången jag faktiskt var där, en väldigt bra gång, och hedra alla gånger på högstadiet som man pratade om att dit skulle man jävlar anamma åka, man skulle bara hitta något överjordiskt sätt att få mammas godkännande först.

Jag tror inte ens jag hade mammas godkännande när jag väl åkte dit, 20 år gammal.

Jag har rosett i håret och volanger på tröjan, är jag feminin nu?

Det ska du veta bloggen..

.. att det mesta blir faktiskt roligare med huckle.

En av de bättre stunderna på en midsommarkväll.

När du inte är på min sida är jag kanske den ensammaste som finns.

Tennisskor. Alltså världens finaste bästa skor. Passar vilken stil man än har. Men fy fan, vad jobbiga de är att knyta. Jag vet inte hur jag lyckades med mina förra, men de hoppade jag bara i. De här får jag snöra upp ända ner till tårna för att kunna trycka ner foten. De är så jobbiga att ta på sig att jag överväger att inte ha dem på midsommarkalaset i Hudik imorgon. Jag överväger att ta mina sandaler som man fäster med kardborreband även om det råkar vara svinkallt, för jag vet faktiskt inte om jag får på mig de här skorna när jag är på lyset.

Diego Maradona påminner mig väldigt mycket om min mormors man Bato. Jag tror det är för att han har blivit så tjock. Maradona alltså. Bato har nog alltid varit tjock.

Igår kallade Fredrik mig för en tjock soffpotatis så idag tänkte jag gå ut. Liksom mer än till Willys. Men jag vet inte vart man går när man går ut. Vad gör man? En promenad är jag inte sugen på, stan har jag inget ärende i dessutom är jag lite rädd för den, i parken växer det så många blommor att jag nästan får hjärtstopp av all allergi. Det finns liksom bara Willys kvar.

Jag får helt enkelt gå till Willys och panta flaskor. Yes, stickin' it to the man! (Fredrik, alltså)

Jag har haft en riktigt saftig finne strax söder om mungipan i några dagar nu. En sån där riktigt röd blank en med mycket volym. Den syns nog inte så bra här, dels för att den börjat sjunka in och dels för att jag givetvis har täckt över den. Täcker jag inte över den kommer Fredrik och pekar och skrattar och slänger sig bakåt och skriker "nooo nooo" och låtsas som att finnen kommer att attackera honom när jag försöker pussas. Han är mycket stöttande, den mannen.

När jag var yngre och hade riktig acne sa mina kompisar att det var ju värre för dem när de fick en finne, för en finne syns mycket bättre än flera. Hahaha. Vilka puckon.

Mamma: Sitter du klistrad framför tv:n idag?
Jag: Ja faktiskt.
Mamma: Har du klätt upp dig också?
Jag: Du jag sitter i morgonrock jag.
Mamma: Du kan ju inte gå på bröllop i morgonrock!
Jag: Jag lovar att jag ska byta om till pyjamas snart.

Jag hoppas att brudparet inte tar illa upp. Jag menar inget illa. Jag är bara lat.

Just nu sitter jag och Fredrik i varsitt rum och tittar på tv. Det har nog bara hänt en eller två gånger förut. Vi har inte bråkat, det är så att jag i all min tantighet har ockuperat stora tv:n i vardagsrummet och tittar på allt vad kungligheterna hittar på. Jag gick visst och blev rojalist.

Nej, föresten, det var inte alls mitt tusende inlägg. Inlägget innan det var tusende. Och det behövdes ett helt nytt inlägg för att säga det.

Nej, inte här idag heller. Jag har tagit semester. Åkt iväg en sväng. Till Twikii Island närmare bestämt (håhå vilken exkluderande icke-humor..). Det här är mitt tusende inlägg i den här bloggen också. Tusende, tusonde, vad man nu säger.

Jag har blivit lite uppslukad av det här kungliga bröllopet. Och det är ju lite konstigt, för jag är ju en sån som borde tycka det är supertöntigt, göra djävulstecken och bränna ner några kyrkor i protest (typ). Men jag har alltid varit lite fascinerad av överklassen. Alltså inte brats med backslick och pappas pengar på Stureplan utan snarare gamla änkor i pärlhalsband och Chanel-dräkter som dricker te i någon överdimensionerad våning någonstans. Jag gillar folk som vet hur man för sig. Och kungafamiljen är ju den allra översta klassen, och jag kan inte hjälpa att tycka att jag skulle passa lite bra som kunglighet jag också.

Inte mycket spännande som försiggår här inte. Jag tänkte att bloggen kanske levde ett eget liv och publicerade klockrena inlägg av sig själv i min frånvaro, men så var det inte. Här händer det ju ingenting.