Jag försöker lära känna Stockholm genom Eniros kartor.

Jag: Jo, men det där är ju havet..
Fredrik: Va?
Jag: Om en sjö sitter ihop med havet, är det havet då?
Fredrik: Nej, då skulle de ju inte kalla det en sjö.
Jag: Jo men här, Ulvsundasjön. Sitter ihop med havet, igenom riddarfjärden här.
Fredrik: Men i princip alla sjöar sitter ju ihop med havet, men det är ju inte havet för det. Isåfall skulle ju den här lilla sjön här utanför också vara havet.
Jag: Ja! Jag har havsutsikt!

Just nu har jag precis lika ont i fötterna som man bör ha efter att ha varit på sightseeing tillsammans med Padi. Han är en dalmas på landsflykt som bor här sedan några år tillbaka och är en alldeles utmärkt guide som kan peka ut olika hus och till och med båtar. Superbra för mig, som knappt hittar ut från tunnelbanestationerna.

Stockholm är faktiskt ganska makalöst vackert.

Idag sminkade jag mig för första gången på månader, i ärlighetens namn mest för att påminna Fredrik om att han inte är tillsammans med en sluskig, finnig pojke. Han är tillsammans med en sluskig finnig tjej. Detta måste ju givetvis dokumenteras, och då visar det sig att jag har ett underbart fotoljus i min nya lägenhet. Det här kommer utnyttjas så jävla mycket.

Nej jag orkar fan inte idag. Jag vill sura på soffan idag. Att jag har hållt på att packa upp kläder i flera dagar har satt sina spår i form av allergi som kliar och täpper till och ger utslag och min acne satsar på att gruppera sig på såna ställen där det gör så ont som möjligt. Och jag är ful för jag orkar inte vara snygg för jag orkar ingenting. Och jag känner mig så dålig när jag inte orkar någonting för jag måste göra någonting hela tiden för att berättiga min existens.

Jag har inte tröttnat på att ha en utsikt riktigt än.

Nämen! Vi börjar ju faktiskt komma någonvart med lägenheten här. Det går ganska långsamt dock och man får lov att tänka till ordentligt ibland. Det är som ett sånt där pussel som brukar finnas i typ lekrummen på McDonalds, där bitarna redan sitter i ramen men på fel ställen och så är det en bit som är borta så att man ska kunna flytta runt de andra bitarna och till slut tittar det fram en Ronald McDonald. Men här tittar det fram en lägenhet istället. Och här får man faktiskt ta ut bitarna ur ramen om man inte tycker att de passar och dumpa dem i förrådet istället. Så får man ta paus och spela Sims efter att man har flyttat en riktigt jobbig pusselbit.

Jag: Undra vart jag har min pepparsprej någonstans.
Fredrik: Du behöver inte pepparsprej mitt på dan. Du ska till Ikea!
Jag: Jo! Har du inte sett, de spränger ju på Ikea!
Fredrik: Ja just ja, det kanske var vid Kungens Kurva det.
Jag: Ja det var det! Det är farligt på Ikea.
Fredrik: Och du ska spöa sprängarna med pepparsprej?
Jag: .. ja.

In other news, så har jag gått in i en period där jag tror jag är döende igen. För att det har börjat fladdra lite i bröstet på mig. Det har gjort så förut, i mycket större utsträckning än nu, men nu tog det mig lite på sängen igenom att komma ganska oannonserat. Och när jag är övertygad om att "nu dör jag", så får jag ju givetvis panikångest, och får jag panikångest blir jag ju ännu mer övertygad om att jag ska dö eftersom det är ett av symptomen hos panikångest - man tror att man dör.

Nu är det ju inte en omöjlighet heller att det där fladdrandet i bröstet också är ångestrelaterat.
Det är så roligt att vara mig.

Och så Bromma imorse.



Nu vet ju alla som läser bloggen någorlunda ofta att jag föredrar kyla framför värme (fast helst lagomt, då) men snö i oktober är fan svinigt. Där håller jag med er andra.

Kärlekstema hos bloggkommentatorerna idag. Eller egentligen inte, göra slut-tema möjligen. Men I en nötskål kör på lite kärlek, i form av screencaps ifrån en av mina favoritkärlekshistorier (och den absoluta favoritmusikalen); den finfint gotiska Phantom of the Opera! Filmversionen, med Gerard Butler som en superhandsome missbildad fantom.

Bilder från screemusings.org

Ja, det är ju egentligen ett triangeldrama, men jag utelämnade det tredje hjulet eftersom jag, efter att ha sett filmen femtio gånger och till och med London-uppsättningen en gång, fortfarande sitter och hoppas att hon ska välja fantomen i slutet. Varje gång.

Det är fint att bo i Bromma. Jag har alltid gillat ljudet av trafik, och bor man i Bromma har man lite extra trafik också - flygtrafiken. Det är lite speciellt. Någon dag när jag är riktigt fyllesjuk kommer jag väl att förbanna de där planen åt fanders men, under vanliga omständigheter är det helt okej. Mitt kök är mindre men smart, badrummet är ännu mindre och men det har bättre förvaringsmöjligheter än mitt stora Gävle-badrum, tro det eller ej. Ett gigantiskt City Gross ligger några hundra meter bort och som den lantis jag är tittar jag storögt och förundras över utbudet av olika varor.

Det enda som stör mig med att bo här, än så länge, är att vi inte har någon kompost. Man komposterar tydligen inte i Stockholm. Lite autistiskt av mig så där att haka upp mig på den enda lilla saken, men det känns faktiskt jättekonstigt och onödigt. Det är ju jättebra med kompost. Det känns ju helt snett att slänga matrester i de vanliga soporna.
Har verkligen ingen berättat om kompostering för Stockholmarna? Ska jag behöva göra det? Starta en kompostrevolution här? Ja?

Vi bor lite mindre nu, men det märks inte på våra grejer. Vi har försökt klämma in en lägenhet på 67 kvadratmeter på en lägenhet som är 42. Det är eh.. intressant. Jag tänker inte visa någon bild, alla har vi väl flyttat någon gång och vet hur det ser ut precis efteråt.
Jag skulle hemskt gärna vilja komma igång med att packa upp saker, så att även om det inte ser ut som ett ordentligt hem i alla fall kan fungera som ett. Saken är den att vi ju flyttade in allt igår och i förrgår kväll, vi bor på andra våningen.. och vi har ingen hiss. Imorse fick jag ta mig en ordentlig funderare på hur jag skulle ta mig upp ur sängen, hur det skulle gå till rent fysiskt, för jag får knappt kontakt med vissa kroppsdelar. Det gör våldsamt ont att sträcka sig efter pepsi-glaset. Det där med att packa upp kan få lov att skjutas upp någon dag.

Eller en vecka.

(och då ska väl inte ens jag gnälla så mycket eftersom det tyngsta var förpassat till min spänstiga pojkvän och två femtioåriga pappor vars hjärtan jag var gravt orolig för ett tag)

Ja, vi bor alltså i Bromma nu. Så här ser Bromma ut på morgonen ifrån vår balkong.

Vi flyttar lite idag. Tänkte bara kika in och säga det.

Effektiv dag! Men jag mår dåligt som fan! Har egentligen gjort hela veckan. Magen som brukar vara det första att haverera är konstigt nog okej, men jag mår illa och det spänner i huvudet hela tiden. Det är väl spänning och stress som inte känns som stress och inte borde vara där egentligen. Och jag är så sjukt ensam. Jag och mina flyttlådor. Fast idag kommer fastighetsskötaren och kopplar ur vår diskmaskin och tvättmaskin, jag kanske kan flirta mig till lite eftermiddagssällskap där? Stå i en lite för öppen morgonrock och luta mig intresserat över honom när han skruvar på rören?

Jag känner mig helt sjuk om kvällarna. Jag faller ihop efter klockan sex. Ensamhet, dammallergi, spänning, ångest. Men inte ångest över att flytta, aldrig över att flytta. När man är Linda Liljedahl har man helt enkelt bara ångest för sakens skull.

Jag tror att jag har förmågan att börja må fysiskt dåligt bara för att slippa göra saker. Idag har jag nog till och med jobbat upp en hjärntumör för att slippa packa, för satan vad jag har ont i huvudet.