Jag tror faktiskt vi kan se den här bloggen som nerlagd. Jag tänker inte säga definitivt och jag kommer inte att ta bort den för jag har separationsångest, men det är ingen idé att kika in här längre. Men mitt instagramfeed är väldigt aktivt om man är intresserad av min otroligt händelselösa vardag, där finns massor av bilder på Fredrik och några sniglar. Har man instagram kan man följa mig på användaren iennotskal, annars kikar man in här; http://iennotskal.tumblr.com/

Och om man mot förmodan tyckte det var jättehärligt och roligt när jag bloggade om alla mina nagellack så har jag faktiskt sparkat igång en blogg enbart dedikerat till nagellack. Den hittar man här; http://lackmonster.blogspot.se/

Annars så är det tuddelu för stunden!

Eftersom jag tycker det är så sjukt tråkigt med bloggar utan bilder, samtidigt som jag är så förjävla dålig på att ta bilder, redigera och lägga upp här i bloggen, har jag gått och skaffat nymodigheten instagram och kopplat den till en tumblr. Så där kommer det att komma upp mobilbilder ganska ofta, hade jag tänkt i alla fall. Då går det ju liksom att "blogga" när man är ute och åker också.

Här är adressen du ska bokmärka, mamma: http://iennotskal.tumblr.com/

Just nu är det bara en bild på min lilla trädgård där, men det är ju nog så spännande!

Jag vill ha mina skattepengar nu! NU NU NU! GE MIG!

Idag är jag less på mig själv, på att jag tar på mig de här jävla könsrollen och är så jävla tacksam om Fredrik hjälper mig på något sätt. Som att det inte var en självklarhet att han har lika mycket ansvar för våra 42 kvadrat. Som om hans fritid är mer värdefull än min.

I. Helvete. Heller.

Och han tänker ju inte så (tror jag, gud nåde honom om han gör det), så varför tänker jag så? Är det här ditt verk, samhället? Eller är det du uppfostran? Eller kanske ni, gener? Vem som än tar på sig det här, ni kan dra åt helvete.

Hur ändrar man ett sånt här bergstadigt invant tankemönster? Elchocksterapi?

När jag är ensam hemma en längre stund är det en sak som gäller. På med hörlurar, upp med Spotify och sen skriksjunga till Bruce Springsteen, Simon & Garfunkel och diverse poplåtar som jag (mer eller mindre) lärt mig texten till. Det är väldigt förlösande att bara släppa loss och sjunga så högt man kan och skita i hur det låter, för man hör ändå inte sig själv med hörlurarna på.

De där stackrarna som bor i samma hus som mig alltså..