Varför tar man så lång tid på sig att upptäcka saker man egentligen redan vet om? Skokräm till exempel. Skokräm är ingen hemlighet. Skokräm har funnits hur länge som helst.
Jag hade tänkt att ge mina högt älskade kängor sommarlov eftersom jag köpte ett par nya skor på min shoppingtur häromdagen, men efter en skokrämsgenomgång blev de så snygga att jag tror de får hänga med någon vecka till. På halvtid då.

Lite för ful för att modeblogga, men måste ändå visa upp lite av alla mina nya saker så vi vräker på med ISO och vänder ryggen till. Voilà, nötmode.

Spindelörhängena är typ det ballaste jag ägt i mitt liv.

Jag har knappt packat upp sen jag och mamma var och shoppade i helgen, men jag tänker ändå gå ut på ensamshopping idag, min enda lediga dag. Because I'm worth it.

Undrar hur många det var idag som, precis som jag, vaknade upp och skrek "just jävlar, SOMMARTID!" och fick kasta sig ur sängen.

ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN!

Jag tror jag bannemig svämmar över av lycka snart. Snön smälter, man kan vänta på bussen i fem minuter utan att frysa ihjäl, jobbet fungerar suveränt igen efter en liten svacka, spännande lönespecar landar på hallgolvet och en mamma dimper ner i storstan om två dagar. Vad jag har längtat efter min mamma! Och min pappa såklart men jag får vänta en stund till innan han kommer och spelar Cluedo med oss, men jag tänker allt på honom när han går runt och skrotar hemma i sin lada.

Det är helt enkelt vårkänslor över hela mig just nu. Det enda jag inte är överförtjust i är all lera som dras in och förvandlas till grus på mitt parkettgolv, men jag kan leva med det också.

Psst! Nu är det inte långt kvar mamma!

Jag har haft tid över de senaste dagarna, då blir det lätt så här. Dagens örhänge, typ.

Idag funderar jag på:

• Om jag ska pierca öronen lite mer. Att pierca mig igen är ingenting jag tänkt på sen tonåren, det känns härligt nostalgiskt.
  
• Om jag ska gå på opera någon dag.
• Om jag ska ta och köra på badräkt i sommar eftersom jag ändå inte solar. Man kanske ser fett slimmad ut i en sån.
  

Jag har lite dille på örhängen just nu, och är helsåld på den här trenden med stort i ena örat och litet i andra. Passar ju bra till mitt asymmetriska huvud, och så har jag ju faktiskt ett extra hål att hänga saker i.

Jag har ju aldrig varit mycket av en konsertfotograf, och igår var jag extra upptagen med att hoppa och sjunga och tänka att det här är lyckligaste stunden i mitt liv. Herregud, vad bra det var.

Ingen är större än Devin Townsend.

Min Fredrik är helt enkelt lite mer fantastisk än andra människor. Han överraskar inte med blommor och choklad, han överraskar med biljetter till utsålda Devin Townsend-spelningar.

Jag har sagt åt mig själv att jag ska lugna ner mig, men jag förmår inte att säga till min chef att jag vill jobba mindre. Inte för att hon på något sätt skulle tycka det var konstigt eller dåligt, utan för att jag ju vill jobba. Så jag kör på i hundraåttio och passar på att lata mig så mycket som ens är fysiskt möjligt när jag väl är ledig.

Spanjorerna på mitt jobb frågar vilket land jag kommer ifrån för de tycker inte jag ser svensk ut. Jag tycker inte heller att jag ser speciellt svensk ut, men jag vet inte vart jag ser ut att komma ifrån annars heller.

Får man bli arg på någon för att denne är trög och ointelligent? Det får man inte va? Nä. Det är ju inte hans fel. Alla är ju inte begåvade med intelligens här i världen. Men gud. Vad irriterande det är.

Alltså, jag pratar inte kryptiskt om Fredrik här. Fredrik är ju smartare än mig liksom. Jag pratar om en kollega. En kollega som man kan stå och skrika åt och ingenting går in. Han lyssnar inte. Att lyssna är väl någonting man kan lära sig trots -2 i IQ va?
Jag har slutat svara när han småpratar, jag låter honom mala på, låter honom sitta och ha fel och anta saker om saker han inte har en jävlaste aning om för det spelar ju ingen roll vad jag säger. Och han märker inte ens att han sitter och pratar med sig själv.

Jag har inget emot inkvotering, som jag misstänker att det här är, så länge det inte handlar om inkompetenta människor. Man ska få chansen att lära sig sitt jobb, men om man helt enkelt inte kan bli duglig på det ska man inte vara kvar.

Jag älskar ju mitt jobb, jag blir glad av att få åka dit. Men i ett serviceyrke finns det alltid dagar man bara vill gråta när man kommer hem igen, man känner sig som en överkörd trasa. Igår var en sån dag. En sån dag när saker går fel, stressen gör så att huvudet låser sig, gästerna är otrevliga och man till och med backar undan från damer som är på krigsstigen och låter någon annan ta det för att man pallar helt enkelt inte en arg teatertant till.

Jag börjar känna av nu att jag jobbar så mycket som jag gör, att sex dagar i veckan kanske är att ta i. Så jag ska lugna ner mig nu, annars kommer jag inte vara det där supertrevliga cafébiträdet längre.

Och idag är jag ledig, lägenheten är städad och karln är i Örebro. Det betyder sims absolut hela dagen.

Den här helgen saknar jag min man. Han sitter ju några meter ifrån mig just nu, men jag saknar att ha en hel dag på mig att pussa på hans kinder och smutsa ner hans glasögon och sniffa i hans hår. Nästa helg får det bli.

Om några veckor kommer min kära mamma ner hit till storstan och vi ska shoppa upp min stora feta lön tillsammans, och det river i mig jag längtar så. Men jag måste faktiskt tjuvstarta idag innan jag åker byxlös till jobbet alltså. Jeans, svarta jeans, jag är så värd er nu.

Och eftersom jag ändå ska in på Gina Tricot.. ja. Ni ser ju själva.