Ikväll ska jag ha fest. På gästlistan står Fredrik. Bara. Alla mina kompisar jobbar eller är arbetslösa i Dalarna, alla Fredriks kompisar är borta någonstans. Så det blir ensam-fest.

Ett tag hade jag lite panik över det. Jag tänkte att för en gångs skull när jag och Fredrik får gå på fest tillsammans (har vi inte gjort sen min födelsedagsfest, som han fick lov att gå på eftersom den var i vår lägenhet..) och så finns det ingen fest. Men så kom jag på att mitt liv inte längre är begränsat till en högtid som vår firas, en helgdag då man får ha roligt. Jag är ju fri. Fredrik kommer aldrig kunna gå på fest utan mig igen. Jag kan och ska följa honom vart han än går. Jag ska bli världens mest efterhängsna flickvän!

Gott nytt 2010!

Så där. Nu har jag jobbat mitt sista pass. Jag och Fredrik firade med att gå ut och äta så mycket mat att vi knappt tog oss hem igen. Nu känns det bra. Snart kommer det väl att kännas som att jag faller handlöst, men nu känns det bra. Förutom lite gaser från den fina maten.

Var ut på mellandagsrea en liten stund nu innan jag går till jobbet. Kom hem med.. ett par stavar.

Jag skulle vara en helt värdelös modebloggare.

Lite blogg nu. Men det är för att jag bara går runt och väntar på att få skriva att det äntligen är över, jag kommer inte gå tillbaka till McDonalds nå mer.

Ikväll får jag det.

Det slutar aldrig snöa. Ibland snöar det smått och ibland är flingorna stora som tefat. Jag vaknade mitt i natten och hörde hur traktorn körde omkring utanför mitt fönster och plogade. Jag hoppades så att traktorgubbben i alla fall inte frös där inne i hytten.

Jag har jobbat min sista krogrutsch. Det kommer nog ta ett tag innan det sjunker in. Men det var en bra sista krogrutsch. Fick stå i köket och dilla med Tom om Windwaker.

Jag är helt förtvivlat olycklig idag.

03.54. Det finns i alla fall en bra sak med mitt jobb, och det är att de aldrig fått mig att ångra mitt beslut. Jag blir bara mer och mer säker på att jag gjorde rätt som sa upp mig.

Nu ska jag dricka ett glas mjölk, lägga mig och sova så länge som det bara går. Jag ska inte gå upp första gången jag vaknar. Jag ska somna om. Det ska helst vara mörkt ute innan jag känner att det inte går att sova något mer. Sen ska jag duscha så länge att jag måste sätta mig ner i duschen för att det blir jobbigt att stå. Gå på Willys och handla hem goda saker, packa upp alla mina fina julklappar, bestämma vad jag ska skriva med mitt bokstavskakel.

Och hoppas innerligt på att sinnessjukan som rådde ikväll har lagt sig lagom tills jag måste återvända till jobbet imorgon natt.

Ja, då var mitt julfirande över. Nu får jag spendera övriga dagar med att jobba så att andra människor kan ha roligt.

Tillfälligt avbrott; den här bloggen är i Orsa och äter godis i två dagar. God jul och sånt där.

Kom igen aftonbladet, bocken är inget vi behöver göra en snyfthistoria av. Gävle vet att den kommer att brinna, det är meningen att den ska brinna. Vi är inte kända för att vi har världens största halmbock, vi är kända för att den alltid brinner ner.

Fredrik är på väg hem. Han har köpt min julklapp idag så jag får inte kika när han kommer hem. Jag vet inte varför han inbillar sig att jag tar order ifrån honom.

Jag har inte haft det stökigt i lägenheten (bortsett från Fredriks skrivbord som jag har gett upp hoppet om) sedan jag gjorde klart vardagsrummet, och det är ju flera veckor sen. Det finns inte mycket som är bättre än att gå runt och dona i sin fina lägenhet medan tio sorters rock dånar ur högtalarna. The rocker housewife, det är jag.

En dag kvar tills jag får lämna den här gudförgätna stan och återse Dalarna, om än bara för en liten stund. Det kommer att vara svinkallt. Spelar ingen roll hur svinkallt resten av Sverige redan har det, när man åker in i Stackmora sjunker temperaturen drastiskt och snoret fryser till is i näsan.

Och jag fick med mig Fredrik. Helt utan att tjata. Stor triumf.

Julklappshandlande avslutat!

Alltså, Alice in Chains-albumet är inte bara bra det är ju skitbra.

Alice in Chains - Private Hell.

Jag tar ett väldigt stort och moget steg idag, jag lyssnar på Alice in Chains nyaste album. Alltså det där min gud Layne Staley inte sjunger, eftersom han är ganska död nu. Och albumet är.. det är faktiskt bra. Nästan jobbigt att erkänna.

Soligt, svinkallt. Skulle helst spendera den här dagen på ett par skidor uppe i något fjäll, men istället ska jag servera hamburgare till julklappsshoppare. Bara sju pass kvar.

Vi blev inte så mycket klokare av att hitta andra människor. Det var ingen annan som fattade vad jag höll på med heller. Men det var i alla fall inte Andra Linda som slagit mig på käften, min kind är svullen av någon annan anledning.

Skulle gärna berättat om festen nu, men jag måste hitta någon som kan återberätta den för mig först. Jag återkommer.

Så här ser jag ut när jag går på fest. Som vanlig talltså, bara lite rufsigare och med en nybakad finne på kinden.

Jag ska på fest ikväll. Jag försökte övertala Fredrik att mina konstiga McDonalds-kompisar inte är så konstiga som han tror, men det gick inte hela vägen eftersom det var ren och skär lögn. De är mycket konstigare än vad Fredrik tror. Han har inte ens sett dem i deras alla-ligger-med-alla-esse.

Jag får alltså gå utan manlig eskort och sitta ensam i ett hörn medan de andra tafsar på varandra. Som vanligt.

Har jag tur kommer Andra Linda och sätter sig samma hörn och sympatihalsar jäger med mig.

Fredrik var på whiskeyprovning igår. Idag luktar han som min pappa brukar lukta på julafton. Vi kommer alltså inte att hångla speciellt mycket idag.

6.19 värda minuter av ert liv.

Deftones - Simple man.

Snön gör nästan så att Gavlegårdarnas halvklädda adventsgran ute på gården ser respektabel ut. Nästan.

Det bästa med jul är väl ändå att få slå in paket. Jag köper massor av olika papper och snören varje år och överväger noga vilket papper som går med vilka snören. Jag tjatar på Fredrik så jag får slå in hans paket också. En (väldigt) liten del av mig önskar att jag hade en större familj så jag fick slå in ännu fler paket.

Fast nu ska vi inte inbilla oss att jag kommer ifrån en liten släkt. Jag har åtta fastrar och farbröder, en farmor, en farfar, en mormor, en morfar, en morfars fru, en mormors man och trettio-fyrtio kusiner. Men vi firar inte jul med dem. För vi tycker inte om dem.

Jo, vi tycker såklart om mormor. Och morfar. Och farmor och jättelilla farfar. Och mormors man är schysst. Morfars fru pratar mest störig Stockholmska.

Glöm det jag sa om att det snöade i Gävle häromdagen. Nu snöar det i Gävle. Jävlar i mig vad det snöar. Druttade på röven när jag gick ut och postade julkort gjorde jag också.

Jag: Jag var lucia när jag gick i sexan.
Sofie: Va? Var du?
Jag: Ja. Jag har inte alltid varit så här mörk och otilltalande.
Sofie: Tydligen inte.

Måndag förmiddag, vart hittar ni mig? På badrumsgolvet, sminkad i alla färger jag kunde hitta i min gamla Snobben-necessär. Resultatet av omänskligt-vackra-Evelina-har-födelsedagsfest-på-torsdag-och-alla-hennes-kompisar-är-sådana-där-som-har-glittersmink-och-klackskor-paniken.

Jag och Fredrik har en deal. Den som hinner slå igång sin musik först på morgonen bestämmer vad vi lyssnar på. Fredrik är extra snabb när han vet att det blir julmusik om jag vinner.

Det gör mig glad att mina vänner får ligga ibland, verkligen. Men det är ganska oballt när man blir lämnad på krogen med sällskap som man egentligen inte har något gemensamt med, bara för att ens manwhore vänner hittar ragg att ta med hem.

Jag vet att det är skillnad för mig för att jag i princip är gift, men jag trodde verkligen att andra människor också gick ut på krogen för att umgås.

Det snöar i Gävle idag. Jag är överlycklig.

Så här kornig är jag på nära håll.

Jag tittar på nobelfesten på tv. Det hörs hur pristagarna är nervösa när de ska hålla sitt tal. Andfåddhet, lite darr på rösten. Jag tycker det är fint. Bara för att man är ett geni betyder det inte att man är livrädd för att ställa sig upp och tala inför ett och ett halvt tusen pers liksom.

Så här är det va, receptet på knäck - hur enkelt som helst. Görandet av knäck - bara för de riktigt begåvade. Man försöker göra fina, jämna små kolor medan smeten stelnar i kannan och bildar små strängar som klibbar fast i formarna och lyfter iväg dem och man har ont i både nacke och arm för man har ju stått så där i tjugo minuter. Det slutade med att jag stod och åt knäcksmet som blivit för stel för att hälla direkt ur kannan och nu har jag sockerchocks-huvudvärk.

Jag ska göra sån mörk knäck idag. Jag försökte mig på det för två år sedan också. Köket luktade bränt i en månad efteråt.

Jag vet, det är ju skitoanständigt av mig att visa trosorna i bloggen. Men jag har en ny tröja, ser ni?

Meddelande till alla familjemedlemmar: vill ni ha något i julklapp i år får ni faktiskt säga vad ni vill ha. Jag orkar inte vara påhittig. Okej?

Kanske har ni hört den förut, kanske gillar ni den inte, kanske gör ni det och ni får en ny låt i soundtracket till ert liv, kanske bestämmer ni er för att börja lyssna på hela bandet. I värsta fall är det bara tre minuter av ert liv. Mindre, om ni stänger av innan den har spelat färdigt.

Anathema - Electricity

I en nötskål har fått ett facelift. Jag kunde inte leva med att Markus blogg var snyggare än min. Nu är den inte det.

Om det var så att de fyra julklapparna jag köpte idag var till min familj hade jag nästan varit klar med julshoppingen för i år. Men nu är det ju så att tre av dem var till mig.

En biverkning av vårt spelande av House of the Dead: Overkill blir drömmarna om zombies. Som tur är kunde jag inatt övertala dem att äta porslin istället för mig.

Det är fredliga lösningar som gäller i mina drömmar.

Min mamma kommer hit idag. Vi ska julhandla och rulla oss i julstämning. Jag börjar med julmust till frukost.

Jag: Mina vänner har tråkiga bloggar. Du där, skaffa en blogg.
Markus: Allright.

Och nu håller jag på att göra loggan och headern till den. Det blir satsnyggt. Mycket satsnyggare än min egen blogg, faktiskt. Röv.

En av mina vänner driver mig till vansinne just nu. Tar beslut som säger emot varandra hela tiden och jag måste stötta, för när tjejkompisar beter sig som idioter kan man inte säga det till dem som man kan med killkompisar.

Söndagsromantiken går ut på att dricka öl och vrida sig av skratt till Californication. Vi älskar serier som kan toppa Weeds i att vara fucked.

Förra söndagen sysselsatte jag mig med att panta flaskor, den här söndagen har jag en ungefär lika upphetsande plan. Jag ska köpa en ny mopp. Min gamla luktar alger.

Jag vet inte hur andras uppfattningar om romantik ser ut, men Linda och Fredrik spenderade i alla fall lördagskvällen med att skjuta zombies tillsammans i House of the Dead: Overkill och tyckte det var asromantiskt.

Jag ska jobba hela dagen. Det kommer nå viktiga chefer och ska bedöma oss idag, så vi ska vara on our best behaviour. Och vi måste ha svarta strumpor på oss, för det hör till uniformen.
Och svarta trosor, om man som jag har ett hål i skrevet på byxorna.

Min kamera har svårt för att sätta mig i fokus nu för tiden. Jag tar det inte som en komplimang.

Vart tog alla små saker vägen? Det var ju det den här bloggen handlade om från allra första början. Små saker, som gör mig glad eller som jag inte gillar. Nu får jag fan ta och rycka upp mig.

En sak som gör mig glad är när Fredrik skickar mms till mig när han är borta och jobbar. Den här gången är han i Sveg och jag fick en bild på en julpyntad jättebjörn.

Torsdag. Jaha. Då går vi och bråkar med chefen då. Inte mycket till bråk kanske, det finns inget han kan göra för att få mig att jobba nyår. Jag älskar att vara uppsagd.

Varför går alla mina tvålpumpar sönder?!

En gammal bekant för många, många år sedan frågade mig vad som hade hänt med mig, "du brukade rita lyckliga flickor men nu ritar du bara olyckliga". Just då gillade jag tanken på att någon kunde se hur jag mådde på mina flickor, men det stämde ju inte för jag har aldrig ritat lyckliga flickor.

Kanske huvudfotingarna när jag var fem. Och mina självporträtt, är inte det ett mindfuck så säg.

Jag sa upp mig i måndags men det hindrar inte McDonalds ifrån att göra mig flyförbannad en sista gång.

Jag kommer inte att jobba nyårsnatten. Inte en chans.

Jag tittar på tåg till Mora dagen före julafton och längtar hem, väldigt mycket.

Jag längtar efter att få klä granen med lillebror, med så mycket kulor och glitter att själva granen inte syns. Längtar efter att få bråka om vilka traditioner vi ska förvalta och om vi verkligen behöver en tomte när den yngsta i familjen är arton år. Längtar efter att få vara så där töntig som familjer kan vara, titta på Kalle Anka för att man ska och pappa skrattar högt när tomtenissen målar schackbrädet med schackrutig målarfärg. Längtar efter pappas upprörda "men!" när vi har ätit upp halva Paradis-asken innan lunch. Längtar efter att få fnissa åt dåliga julrim. Längtar efter storebrors luriga leende. Längtar, konstigt nog, efter mina föräldrars psykotiska hund. Längtar efter Bing Crosby och Frank Sinatra. Längtar så att det gör ont.

23 dagar kvar.

Ibland förstår jag vad Fabian menade när han på fyllan sa att mitt hår ser ut som en peruk.

Jag kanske skulle haft i åtanke hur mycket jag hatar att skriva CV:n när jag sa upp mig. Nä, jag ångrar mig inte, men jag hatar verkligen CV-skrivande.