Bilder från mostly-filler.org

Vet ni vad jag verkligen tycker om? Screencaps. Stillbilder ifrån tv och film alltså. De här är ifrån Mad Men. Jag tror inte någon har missat Mad Men. Och jag tror då verkligen ingen har missat den här kvinnan, Christina Hendricks, som spelar Joan. Den kvinnan är så slående (jag hittar inget bättre beskrivande ord, hon är så mycket) att jag nästan ramlar ur soffan varje gång hon uppenbarar sig på duken.

Och så tillbaks till packningen med lite rosigare kinder än förut. Jag inser nu att jag har tagit helt fel approach när det gäller packandet. Jag har ju liksom gått och plockat ur skåp och packat saker som inte syns, så Fredrik kommer ju inte se hur mycket jag har gjort när han har varit borta. Och så får jag ingen "vad du har varit duktig"-puss. Bara vanliga pussar. Pfft, vanliga pussar har ju ingenting att sätta emot "vad du har varit duktig"-pussar..

Imorse så kände jag att jag verkligen måste vara ifrån lägenheten en stund, jag ville ta paus ifrån klättrande över flyttlådor och trampande på vilsekomna nagellacksflaskor, så jag tog kameran och så gick vi ut och tittade på hösten lite. Här är lite av vad vi såg.

En jävla massa löv, såg vi.

Dagens lunch.

Ja vad fan jag måste ju äta ur frysen innan vi flyttar!

Förlåt, det här är ett utbrottsinlägg och inget ingen behöver bry sig om egentligen.

FAN VAD JÄVLA MYCKET GREJER VI HAR SMÅTT JÄVLA SKIT MAN INTE KAN SORTERA PÅ ETT BRA SÄTT VAD JÄVLA LESS JAG BLIR OCH VAD FÖRBANNAT TRÅKIGT DET ÄR ATT PACKA! SKITIGT OCH DAMMIGT ÄR DET OCKSÅ, ÖVERALLT.

Så.

Fredrik har ju börjat på sitt nya jobb nu, så han är i Stockholm hela veckan. Och under tiden han är det tänkte ju jag vara skiteffektiv och packa typ allt så att han blir helt blown away när han kommer hem till helgen och ser hur mycket jag åstadkommit alldeles själv.

Men.. det är svintråkigt att packa själv. Det är faktiskt så tråkigt att jag inte ens har börjat än.

Dagens bästa nyhet kommer i facebookstatusformat och meddelar att en av mina finaste vänner är tillbaka i Sverige igen efter att ha bott i Japan hur länge som helst; JONAS!

Förbrukningstiden på mina vänner är vanligtvis ungefär ett år, jag ser inte på vänskap som något viktigt och därför blir det så att jag helt enkelt glider ifrån människor ganska snabbt. Men Jonas och jag har faktiskt varit vänner i 6-7 år, givetvis med olika mycket kontakt och extra lite kontakt nu när han har varit i Japan, men vi glider liksom aldrig isär riktigt. Vi kan plocka upp kontakten och vänskapen lite när vi vill, känns det som. Därför är Jonas en extra bra vän och därför blev jag extra glad nu när jag såg att han är här. Han ska få bli en av de första gästerna i vår nya lägenhet, tycker jag!

Och så här stilig var* han.

* Enligt uppgifter har han inte kvar det otroliga håret, det puckot.

Det här är min födelsedagspresentsjacka föresten. Den har aningen puffiga ärmar och blir fint dubbelknäppt och figurig när man knäpper igen den. Den struttar jag runt i nu när det har blivit kallt och känner mig finare än alla. Hösten är den enda gången jag får känna mig så, eftersom ingen annan i det här landet förstår hur man klär sig på hösten. Alla naglar desperat fast vid sommaren, och jag står bredvid och skrattar hämndlystet.

Sen kan man kanske tycka att man skulle ta och se lite snygg och pigg ut om man ändå ska envisas med att vara med på bild men.. äh.

Idag visade termometern under tio grader, vet ni vad det betyder?! Det betyder givetvis att jag slängde mig ner i den säck jag packat alla mina skor i och rotade fram mina älskade kängor. Tennisskor i alla ära, men först nu känner jag mig komplett igen. Och när jag matchar dem med jackan jag köpte till mig själv i födelsedagspresent blir jag så snygg att det knappt går att titta på mig.

Jag tog mycket bättre bilder med min gamla skruttiga digitalkamera än vad jag gör nu med systemkameran.

Jävla skit, tycker jag om det.

Fast jag var ju inte på soptippen i ett dygn, var jag inte. Vi har varit i Hudiksvall och ätit middag med svärfamiljen också, som hade fyllt år och lite sånt där. Jag åt plankstek för första gången i mitt liv och bråkade med Fredriks pappa om att man ju inte kan dricka öl ur vilka glas som helst. Jättetrevligt, hade vi!

Tillfälligt blogguppehåll - är på soptippen.

Vi har börjat gräva ur förrådet nu, och bland alla mina böcker som låg där nere låg även min mattebok ifrån sista gymnasieåret.

Fredrik: Matte B LIGHT?! Är det mongoversionen av matte B eller? Hahahaha.
Jag: ...
Fredrik: Hahahahahahahahahahahahahahahaha!

Jag vet faktiskt inte varför den hette "light", det är väl inte helt omöjligt att det är en lite enklare, förkortad version, matte var knappast ett favoritämne hos mig, men han hade ju inte behövt skratta i en kvart åt det där.

Imorse träffade jag en supertrevlig och snäll doktor. Supertrevliga snälla doktorer gör mig glad. Jag säger inte att det oftast är så men vårdpersonal kan faktiskt vara lite stela och sakliga. Men min doktor var glad. Då blev jag glad. Sen gick jag till apoteket och träffade en trevlig och hjälpsam apotekare. Då blev jag ännu gladare.

Så idag är jag glad. Den ni!

Äntligen har Boardwalk Empire börjat, och klargjort varför jag älskar HBO så jävla mycket.

Visst är det jobbigt med engagerade människor? Jag vet. Mitt miljöengagemang är ganska stort men det gäller mest att göra det jag kan göra själv, jag pushar oftast inte på andra folk att de också ska bry sig (förutom om de lägger mjölkkartonger eller plåtförpackningar i de vanliga brännbara soporna i mitt hem, då kan de far å få en liten avhyvling faktiskt). Men igår visade SVT dokumentären Home, och jag tycker faktiskt att folk ska se den. Den är jävligt lång, och jävligt tung, en stund emot slutet låg jag faktiskt i fosterställning i Fredriks knä men nu har jag en större ångestkapacitet än normalmänniskan också.

Den här dokumentären visar konkret hur vår planet har påverkats av oss de senaste hundra åren - inte bara smältande inlandsisar, det är så mycket mer. Det här är det mest inspirerande och domedagsosande jag sett på ämnet, men det finns lite hopp i slutet där också (annars hade jag nog varit lite, lite självmordsbenägen idag).

Den har inte kommit upp på SVT play, vet inte om den kommer att göra det, men den finns på youtube, här. Kom igen, se den, kanske med lite bullar till, visa att det finns en vilja att bry sig i människorna i alla fall.

Det tog oss fyra år, men nu har jag och Fredrik tagit det slutgiltiga steget i vårt förhållande.. och blivit ett officiellt par på facebook!

Det var runt lunch-tid idag som Fredrik slutligen tog mod till sig och skickade en relationship request. Med tårar i ögonen ropade jag "ja, ja, tusen gånger ja!" och confirmade.
Jag kommer för alltid minnas den här dagen.

Det här med att flyttpacka kan ju få en att tycka att även om ens partner är väldigt söt och trevlig, är han ju faktiskt lite dum i huvudet också. Jag har lite svårt att slänga saker, ett av många charmiga drag jag ärvt av min far, medan Fredrik är extrem åt andra hållet istället. Han vill ju slänga allt! Hade han fått bestämma hade vi tänt eld på lägenheten med alla saker i och åkt till Stockholm med bara kläderna vi har på oss.

Det här är ju visserligen bara ett exempel på hur jag och Fredrik kompletterar våra mest extrema sidor, och tillsammans hamnar på en normalmänniskas nivå. Han övertalar (läs: tvingar) mig att slänga vissa saker medan jag övertalar honom om att spara några (läs: kedjar fast mig vid sakerna och säger att ska han slänga det här får han slänga mig också).

Är det bara jag, eller är det fler som fått intrycket av att hela Sverige just nu sitter och håller för öronen och skriker "HÖRS INTE FINNS INTE!". Jag röstade inte på SD, men det känns jävligt odemokratiskt ändå att mobba ut dem trots att de ju faktiskt är valda av svenska folket (fast mest av skåningarna och Blekinge, faktiskt).

Och (och här är det väl tur att ingen förutom några vänner läser min blogg för det här skulle jag få skit för annars), bara för att man är rasist betyder det väl inte att man inte kan tillföra något vettigt till diskussionen? Jag har inte läst SD's valmanifest, jag har försökt men deras hemsida ligger nere, så om det står "folkmord! folkmord!" igenom hela manifestet tar jag givetvis tillbaka påståendet ovanför.

Jag vet att jag sa att jag var trött på politik, men efterskalven blev ju på tok mycket roligare att titta på.
Och så får ni gärna läsa mina politiska inlägg med ett saltkar nära till hands, för jag är verkligen inte påläst ett skit.

Jag tror att det är tänkt att den här veckan är veckan då vi börjar packa, eftersom Fredrik är "mellan jobb" den här veckan och hemma med sin tjusiga lilla hustru. Men å andra sidan.. näääää.

Vart börjar man liksom? Det är ett helt liv.. nej, det är två liv som ska packas ihop. Ett och ett halvt i alla fall då en av oss lever i den verkliga världen lite mer än den andra. En av oss spelar mest sims faktiskt.

I sims är det lätt att flytta. Man movar bara out hela familjen från huset, alla deras grejer säljs (och har otroligt andrahandsvärde) och så får de köpa nya när man sätter dem i nya huset. De behöver inte ens bära saker för det kommer en jättelik hand och placerar möblerna åt dem.

För att inte tala om motherlode-fusket som gör att man får 50000 spänn så många gånger man orkar skriva in det i cheatboxen..

Svenska folket har talat, svenska folket var och fortsätter att vara missnöjda och SD är i riksdagen - kan vi bara släppa det här nu? Vi vet ju att i demokrati vinner ingen.

Då så, söndag. En bakisröst och en bakischipspåse står på agendan.

Och visst älskar vi när Fredrik kommer på att vi ska ju gå på förfest precis just nu. Man ba nej, tyvärr men jag måste bajsa i alla fall tre gånger till innan vi kan gå någonstans överhuvudtaget. Folk har verkligen ingen förståelse för oss med problemmagar.

Inte för att man inte kan bajsa hemma hos andra folk också, det kommer jag ju göra också. Har jag varit hos dig på fest någon gång har jag garanterat bajsat hemma hos dig också, men det är så att jag ju tar helst hand om de där tre första bajsningarna när jag fortfarande är hemma.

Vi ska gå och se Hoffmaestro på Maxim ikväll. Jag fixar frisyren klockan tre på dan för att vara på den säkra sidan. Frisyrfixartalangerna blir ju nämnvärt sämre för varje öl som glider ner sen.

Dagens viktigaste fundering: alltså, är det inte lite konstigt att inte fler karlar har fattat att de ska ha så långt hår som möjligt?

Bild härifrån.

Jag är beredd på att kräkas på allt vad politik är just nu. Att läsa folks argument för både rött, grönt, blått, lila, brandgult, babyrosa, bajsbrunt.. det får mig att börja hata människor igen. Jag längtar så tills när aftonbladet bara har rubriker som "SÅ HAR DU ALDRIG SETT IDOL-JURYN REAGERA FÖRUT". Och då ska ni veta att Idol är det bland det absolut värsta jag vet. Jag ville till och med skriva en komedi om en Idol-vinnare som tog livet av sig på skrivarlinjen men det fick jag inte för Emma och Linda för det gjorde mig tydligen "sjuk i huvudet".

Jag funderar på att gå under jord tills på måndag.. eller kanske onsdag, då borde till och med den allra blåaste smurfen blivit passiv igen.

Man kan ju inte göra annat än att skratta - jag söker jobb på McDonalds. Men ja, det var ju faktiskt inte så att jag inte gillade mitt jobb. Det var att mitt jobb inte gillade mig. I Stockholm kanske de gillar mig?

Från och meeeeed.. NU! Är vi lägenhetsägare. Fredrik i alla fall. Men jag får bo där också om jag uppför mig.

Och så dagens Nick Cave; om det finns något jag älskar mer än Nick Cave (förutom, kanske, min sambo på hans bättre dagar), så är det Nick Cave tillsammans med hans forne gitarrist Blixa Bargeld. Åh vad jag älskar deras smygbögighet. Nick hade ju som vana att kela loss på scen med kvinnorna han gjorde duetter med, varför skulle det vara annorlunda bara för att det är en tysk karl som står där med honom?

Blixa är för övrigt namnet på min förstfödde son, undra om det blir svårast att övertala skatteverket eller Fredrik?

Nu jävlar är vi kanske lägenhetsägare och nu jävlar blev flytten så verklig att jag inte riktigt kan sitta still. Åh gud, ska jag verkligen bo i Stockholm? I STOCKHOLM?! Vad jag så inte kommer att passa in. Fast, som Fredrik sa; "vadå tycker du att du passar in här alltså?"

Nä kanske är det väl så, jag passar ju inte in någonstans. Han passar in överallt. På det sättet är det väldigt enkelt för oss att flytta faktiskt.

Hejdå gamla liv, vi ses någon annan gång.

Fast jag fattar ju också att det är många som bara blir engagerade när det är val, alla kan inte gå runt och vara förfärade över samhället hela tiden, men om ni var införstådda med det vanliga sinnestillståndet på mina bekanta skulle ni också tycka det var vrålroligt (samtidigt som ni skäms lite å deras vägnar) att de ens försöker.

Nej, jag behöver inte ha höga tankar om varenda facebook-kontakt.

Jag blir så himla full i skratt över bekanta som helt plötsligt blev politiskt engagerade och argumenterar passionerat (läs: kopierar någons åsikt de läst på internet) för den ena eller andra sidan. Det är ju bra att man har en politisk åsikt, jättebra, vårt land fungerar liksom med hjälp av dem och jag har många bekanta som är politiskt engagerade hela tiden. Men vill inte de flesta av er som helt plötsligt blev skitintresserade just nu bara ha lite vuxenpoäng? Jag vet hur viktigt det är när man är tjugo år (tre år senare känner man sig äldre än hjulet).

Jag kan i alla fall stå för att jag inte har någon aning om vad något av partierna vill. För mig betyder 19 september mest att HBO börjar sända sin nya Martin Scorsese-regisserade serie Boardwalk Empire som jag väntat på ganska länge.

Och en blankröst. Jag röstar blankt tills vi får anarki. Det borde väl funka?

Idag är dagen jag börjar beta av ångestobjekt. Så helt nya varianter av ångest kan få plats.

Emma och Linda är storfavoriter ändå, det kändes inte alls som att det hade gått två år sen jag såg dem sist. Det var precis samma människor som satt i min soffa idag, som höll på att garva ihjäl sig över sitt gemensamma filmmanus då.

Fast det är ju inte bara Nick Cave som gör bra musik här i världen. Vissa irländare kan också göra bra ifrån sig. Här, Therapys Diane. En helt fantastisk låt som gör sig lika fantastisk live.



Alltså, videon är ju disturbing och kanske inget att hurra för (ingen förväntar sig det av ett rockband, rockers nöjer sig med bra musik liksom), men jag tänker att ingen egentligen tittar på mina youtube-länkar ändå. Jag vill bara definiera mig själv lite igenom att prata om saker jag älskar.

Saker jag måste göra idag:

• Städa

Saker jag verkligen inte har någon lust att göra idag:

• Städa

Men eftersom jag får finbesök imorgon måste det se presentabelt ut här. Emma och Linda (en tredje Linda eller rentav första, jag har ingen aning om varför jag alltid blir så bra vän med folk som heter likadant som mig, något psykologiskt invecklat bakom det där kanske) som jag gick på Skrivarlinjen med kommer och ska dricka av min pepsi. Det är superduperfinbesök alltså, så jag får helt enkelt släpa med mina trasiga ben ut i köket och börja städa. Om Nick Cave får skräna i bakgrunden borde det funka.

Så. Himla. Ont. I. Benen. Jag och Fredrik turistade lite och gick igenom stan innan vi tittade på lägenheter. Sen på väg tillbaka till centralstation blev det stopp i tunnelbanetrafiken så vi fick gå igenom stan igen. Lägg det på att ha gått runt hela Bromma, så får du ONT.

Men vi har det himla mysigt när vi strosar omkring i potentiella framtida hem, pussas i tunnelbanevagnar och har Snickerspauser på parkbänkar.

Och mot Stockholm då! Igen.

Klockan är visserligen nästan tolv och för sent för tanter som mig (som dessutom ska upp och iväg till Stockholm för att ränna på lägenhetsvisningar imorgon igen), men ni ska veta att mysigaste Almost Famous går på fyran just nu. Jag har säkert sett den filmen hundra gånger och är definitivt i topp tio av mina absoluta favoriter.

Bilder ifrån leavemethewhite.com

Bara för att man är 23 och 24 år betyder det inte att man är för gamla för sugmärken. Tydligen. Och jag som hade börjat försöka se vuxnare ut. Acne + sugmärke = behöva visa leg för att få köpa folköl. Vilken tur att jag inte vill köpa folköl då.

Fredrik har en minimun.

Visst har jag världens mest patetiska taggmoln här intill föresten? Jag måste nog skriva om fler saker. Eller tagga varje inlägg med tio olika intetsägande taggar.

Idag är en sån där dag då det faktiskt känns bra att söka jobb. Inte en sån där dag då tarmarna slår knut på sig själv bara av att skriva in adressen till arbetsförmedlingens hemsida. Det är vi tacksamma för.
Kanske känns det extra lätt eftersom vi är på väg att ge oss in i budgivningar om lägenheter och behöver pengar, NU.

Fördelar med att ha kort hår:

• Det är skönare.
• Det är ballare.
  
• Det krävs nästan inget arbete alls på morgonen.
• I princip ingen kommer försöka ragga på en på krogen.
• Har man tid, lust och mycket hårspray kan man göra så här:
  

Det blev en födelsedagsklippning också. Hejdå page, välkommen tillbaka Beatles-frillan!

Det bästa med facebook måste ju vara att den alltid påminner en om födelsedagar som man inte har en fis i rymden till chans att komma ihåg annars. Men dagen då mitt livs kärlek, min egen sambo, väljer att gratulera mig på facebook har det faktiskt gått för långt. Han räddade sig i sista stund med ett traditionellt, muntligt grattis också med tillhörande pussar och kramar.

Nu är jag 23 år.

Nä, vänta, det där är ju inte en födelsedagspresentjacka. Det där är ju en födelsedagspresenttröja. Vilken miss.

Också på agendan - fastna vid köken på Ikeas hemsida. Drömma, dregla, drömma.

Andra människor kanske drömmer om superdyra kök. Jag är lite enklare. Jag drömmer bara om Ikea. Alltid Ikea.

Här, alla behöver en daglig Nick Cave-dos för att inse hur deprimerad man egentligen är. Och så behöver jag få in Nick-taggen i mitt taggmoln här bredvid.
När jag känner mig som ensammast sätter jag mig och tittar igenom hela den här konserten på projektorn. Den är fin.

Satan vad jobbigt det var att kolla på lägenheter. Jag sov i elva timmar efteråt. Men idag är jag pigg igen, har ett kök som ser ut som en ruttnande katastrof, lägenheter som behöver tänkas på och nya lägenheter som kanske ska tittas på. Sen ska jag även gå och se om det finns någon fin höstjacka att köpa åt mig själv i födelsedagspresent. Men först på agendan - dricka pepsi.

Mot Stockholm!

Efter en trerätters middag som var inget annat än en succé hos gästerna (mamma och pappa) har jag och Fredrik suttit och försökt tåta ihop ett visningsschema för lägenheter vi ska titta på imorrn. Att det var svårt att få en lägenhet i Stockholm var vi medvetna om, men att det skulle vara så jävla svårt att ens få visningarna att gå ihop hade vi ingen aning om. Någon jävla lägenhet lär vi titta på imorgon i alla fall.

Fredrik: Matti säger att jag måste bo i stan eftersom jag är tjugofyra år. Jag måste bo i stan.
Jag: Har han något bra argument för det?
Fredrik: Det är så man gör i Stockholm. Man bor i stan tills man fyller 30 sen får man flytta lite längre ut. Bromma är ju typ lattemammornas mecka.
Jag: Men du.. känner inte du dig lite mer som en lattemamma än någon som hänger på Stureplan varje helg?
Fredrik: ... jooooo.

Idag firar vi min födelsedag! Inte för att den inträffar förrän på tisdag, men det är ingen som har lust att slita sig ifrån sina superviktiga vardagssysslor för att fira meningslösa lilla mig, så vi firar den idag istället. Som Fredriks kloka far sa en gång, "när man är så gammal som jag kan man fylla år lite när man vill".

Vi kör på trerättersmiddag lagad av födelsedagsbarnet själv.

I en nötskål - nu med taggar!

Vanligare än vad ska vi äta för mat-frasen i familjen Liljedahl-Lönnman: men har du min tröja/skjorta/t-shirt på dig? HAR DU INGA EGNA KLÄDER?!-frasen.

Vem som vanligtvis uttalar den får ni gissa själva.

Bilder från intwinpeaks.com

Japp, det här är ett helt inlägg dedikerat åt Audrey Horne från Twin Peaks (spelad av Sherilynn Fenn). En sån där fiktionell kvinna som jag bara älskar. Hennes stil (gud vad jag önskar att jag kunde bära vattenkammat hår lika snyggt som hon gör), hennes skönhet och hennes starka, manipulerande, romantiska karaktär och hennes fantastiska saddle shoes. Inget konstigt med det.