Det visar sig att i och med vampyrerna blev populära hos ungdomarna genom Twilight, har de gjort en tv-serie av min barndoms största bok-kärlek, Vampire Diaries (eller Vampyrens Kärlek som de hette på svenska). Jag tänkte att det kunde bli lite svårt eftersom det bara tar mig tre timmar att läsa igenom alla fyra böckerna. Hur gör man en tv-serie av det?

Men så läste jag om serien och förstod. De har ju ändrat allt. Så nu sitter jag här och är en sån där bitter kulturtant som tänker att de skulle lämnat de böckerna ifred, att allt var bättre förr när det bara var gothare som tyckte vampyrer var coola.

Hur ställer sig gotharna till vampyrernas uppsving i media föresten? Är det fett oballt nu?

Nej, jag är tydligen inte okej idag. Inne på Kappahl när jag provade skinnhandskar slog det till igen, huvudvärk, illamående, visst svettande förekom visst också. Jag fick gå hem utan halsdukar utan ände och nu kan jag inte sluta tänka på pepsi.

Funderar på om jag ska gå och bli beroende av Sims igen, det var ett tag sen nu.

Finns ingen baksmälla/ångestboll som inte går att bota med en spya och två timmar extrasömn. Nu ska jag gå ut och köpa en sån där halsduk som inte har någon ände. Det är effektivt. Jag gillar effektivt.

Jag tittar på Twin Peaks och blir full idag. Det kanske verkar lite tragiskt att dricka öl och kolla på en tv-serie som gick för tio år sedan (för tredje gången i ordningen) men det är en sak ni bör veta - det finns väldigt få saker jag älskar så mycket som jag älskar Twin Peaks.

Och öl.

Pearl Jam har precis släppt ett nytt album. Då brukar man kunna få för sig att åka ut och turnera i världen och besöka såna menlösa platser som Sverige, eller hur? Eller hur? Snälla?!

Jag har funderat. På två saker.

Det första är; hur hamnar man på gatan egentligen? Om jag skulle förlora jobbet och bli utslängd av Fredrik skulle jag ju ha minst fyra ställen jag skulle fått bo på ändå tills jag kom på fötter igen. Har hemlösa människor inga familjer, inga vänner överhuvudtaget? Alla är ju inte knarkare, är det så att resten av alla hemlösa är ganska dåliga människor som ingen vill vara med då? De har väl inte alltid luktat illa? Jag frågar inte för att verka ignorant och provocera någon godhjärtad, utan jag undrar faktiskt på riktigt.

Det andra är; vart höll fjortisarna hus mellan Lunarstorm-eran och Facebook-eran?

Jag vet inte vad Fredrik förväntar sig att se för fascinerande grejer i Arvidsjaur, men han tog i alla fall kameran med sig när han åkte dit och jobbade igår. Därför blir det mycket av det här jobbiga inslaget "text" i bloggen nu.

Jag och de andra tjejerna på mitt jobb har gått runt och undrat för en tid vad det är som luktar så förjävligt i vårt omklädningsrum. Igår när jag skulle gå hem från jobbet hittade jag det. Det var en gammal matlåda som jag hade glömt i mitt skåp.

Jag slängde hela påsen, matlådan, till och med gaffeln och gick därifrån visslande med blicken i taket. De kommer aldrig få veta.

Andra Linda går från jobbet och ska träffa sin 30-åriga pojkväns föräldrar för första gången.

Andra Linda: Ja, jag går nu då.
Evelina: Gör inte bort dig för mycket ikväll!
Jag: Punktera inte däcken på deras rullatorer.
Amanda: Ha det så kul ikväll!
Andra Linda: Tack! Så det finns en trevlig människa på det här stället i alla fall!
Jag: Hon är ny.

Lite morgonfilosofi hinner vi med innan jag springer iväg och ägnar dagen åt att fråga "vill du ha cola att dricka till det?".

Jag har lagt märke till att folk är otrogna väldigt mycket. Det gör mig ledsen. Jag hoppas Fredrik aldrig är otrogen mot mig. För då måste jag göra slut. Och gör jag slut måste jag så småningom börja tycka om någon annan och det kommer bli väldigt jobbigt att behöva hymla med mina tarmbesvär så där som man måste i början.

Dessutom äger jag Wiiet och Fredrik Guitar Hero-gitarren så uppdelningen där kan bli väldigt komplicerad.

Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova, men mest jobba, gå på personalsöndag på Bergrenska om ryggen och den mentala hälsan håller så länge.

Att få pizza och öl av pojkvännen efter en hård dag på jobbet är höjden av romantik.

Visst är det ganska skönt med en bloggare som inte blir snygg på alla bilder? I en nötskål - en realistisk blogg. Min nya slogan. Det eller; i en nötskål - en blogg som verkligen önskar att den blev snygg på bild men inte alltid lyckas och gör därför en massa grimaser på bilderna istället så det ser ut som att det är meningen att bli ful.

Ps. Det till vänster är ingen grimas. Jag ler faktiskt så där snett.

Attention please; alla tips på hur man övertygar sin pojkvän om att en knallgul/spygrön soffa visst är ballt och ingen kommer skratta åt oss om vi har en är välkomna i den här bloggen!

Tillbaka till verkligheten efter fyra dagars ledighet. Jag hatar verkligheten.

Mina grannar är ganska talangfulla. Flera av dem har den underbara förmågan att hälla på sig så mycket parfym att det luktar i hissen efter att de har gått ut. Långt efter alltså.

Då föredrar jag faktiskt kisslukten som är där i vanliga fall.

Det bästa med att måla är att man blir bättre och bättre för varje gång. Det sämsta är att det tar längre och längre tid varje gång. Men nu slutar vi pilla på sårskorpan för den här gången och kallar henne färdig.

Jag: Åh! Mariekex! Hur länge har de varit här?
Fredrik: Det lär vara ett tag.
Jag: Men vad gott ändå.
Jag tar ut paketet skafferiet, smakar på två kex.
Jag: De är ganska så sega. Titta, bäst före 2008!
Fredrik: Hah. Men vad kan bli gammalt i de där egentligen?
Jag: Jag vet inte. De kanske är knaprigare längre ner i paketet! ... Nepp! Segare.

Vi litar inte på bäst före-datum i den här familjen.

Kära dagbok.

Idag satte jag på mig matchande underkläder, helt utan att tänka på det. Det är en på miljonen alltså.

Kram Linda.

Jag vill helst inte skriva och "tipsa" om låtar så här för jag vet att ingen bryr sig men, the Fixer från nya Pearl Jam-albumet är det perfekta sättet att börja en dag på.
Kompostlukt i hela lägenheten är inte riktigt lika bra, men det är sånt man får leva med när man inte vill gå över innergården bort till sophuset för att ingen som bor i det här området verkar kunna uppfostra sina barn att inte prata främlingar som inte har någon lust att prata med dem. Eller när man helt enkelt är för lat för att gå de där hundra metrarna. Fast det egentligen är typ femtio.

Linda är inte här för tillfället och jag tänker inte berätta vilken sten hon gömmer sig under heller eftersom då skulle folk kunna hitta henne och det, det vill hon verkligen inte. Hon är jävla less på dem nu.

Jag är ledig idag. Och imorgon. Och i övermorgon. Det är därför jag bombarderar bloggen med både ångestfaktorer, självporträtt och photoshop-projekt just nu.

Jag har reflekterat lite idag. Jag kom fram till att män är otrogna svin och kvinnor är högljudda psykopater. Förutom jag och Fredrik, i vår lilla kärleksbubbla. Underbart naivt och skönt.

Jag passar inte i den här staden längre. Alla bänkalkisar, lodisar och gatumusikanter har hamnat för tätt inpå. Ibland går jag ut, ser dem och får sån ångest att jag måste gå hem igen.

Jag är trött, jag är förkyld, mina knän fungerar inte längre, jag har lock över ena örat och min mage är så där uppsvälld att man bara väntar på jätterapen som ska göra slut på eländet men man rapar och fiser och magen är fortfarande tre decimeter längre ut än tänkt.

Men det är en superb dag ändå, för jag, jag tittar på Twin Peaks.

På jobbet inatt.

Kille: Och så vill vi ha såna här gratis dipsåser.
Jag: Nja.
Kille: Men det här är ju Idol-Johan, ser du inte det?!
Jag: Okej. Jag tittar inte på Idol.
Kille: Va, tittar du inte på Idol?! Vad tittar du på då?
Jag: Värdig tv.

Ibland är jag så witty.

För övrigt måste alla mina jämnåriga sluta att föda barn. You are freaking me out.

Diskussion med mig själv.

Det här är det sista chipset jag tar. Sen sparar jag allt tills Fredrik kommer tillbaka. Fast tre chips till gör ju visserligen ingen skillnad alls i påsen. Det är kanske typ hundra chips kvar där. Det är ju ingen procent alls. Det är inte sex chips heller. Så, nu kan vi vika ihop påsen. En näve till bara.

Vi kör stenhårt på att bilder i bloggen nu när jag fått tillbaka mitt stativ. I alla fall så länge Fredrik inte är hemma. Det skulle kännas lite fånigt om han såg när jag står där och ställer in kameran, ställer mig framför, poserar, springer tillbaka för att se hur bilden blev. Det känns faktiskt tillräckligt fånigt ändå, jag har persiennerna nerdragna när jag gör det.

Jag hatar dagen efter-rapar. Ruttna blandningar av öl och kebab.

Ibland lägger modebloggare sina bilder på snedden, det har jag sett.

Nu; jobba, försöka hinna på systemet på lunchrasten, jobba, möte en kvart efter att jag slutat jobbet (tack chefen för att du lägger flyer-flicke-mötet klockan sju på kvällen den enda fredagen i September som jag får supa), öl med Markus och Fredrik och alla andra som känner sig intresserade av dekadens, och köpa fyllekäk av Freja på Max.

Har inte jag väldigt stora händer, föresten?

Jag har fått tillbaka mitt kamerastativ nu. Titta, no hands! Tyvärr har jag inte riktigt övertalat Fredrik om att försörja mig så att jag kan stanna hemma och leka modebloggare hela dagen än utan jag måste faktiskt gå till jobbet. Men vänta ni bara!

Jag vet inte varför jag ens försöker sluta med pepsi. Det kommer ju bara sluta i att jag äter kolossalt mycket godis istället, på samma sätt som att sluta med godis gjorde så att jag drack kolossalt mycket pepsi. Och sen började äta godis igen, också..

Jag har mått dåligt i en timme för att det verkar som att en fågel har fastnat i något på grannens balkong, flaxar och kan inte ta sig loss. Deras port är låst, jag kan inte gå och knacka på. De är säkert inte ens hemma. Kan jag ringa någon, brandkåren?

Jag går ut på balkongen, tittar närmare, inser att det är en jävla blomma som står och rör sig i vinden.

Dag tre utan pepsi. Vänta, va? Har jag bara varit utan pepsi i tre dagar?! Det känns som ett halvår. Jag är inte bara vansinnigt sugen jag är uttorkad också för dricker jag inte pepsi dricker jag ingenting. Jag sitter här med ett mjölkglas och försöker tvinga i mig men inte ens mjölken är lika god som på den tiden jag hade pepsi.

Mitt liv utan pepsi suger. Jag vet inte vem jag är utan pepsi.

Har man inga vänner som vill bli full med en på tisdagskvällar får man umgås med sin blogg istället. Den har fått ett nytt fint självporträtt nu. Slående likt om jag får säga det själv.

Jag försökte bleka bort fläckar från ett gammalt linne igår. Sist jag kan minnas att jag hade det linnet på mig var på avslutningsfesten för skrivarlinjen, så jag kan bara ana vad de där fläckarna är för något.

Det gick inte hela vägen fram att bleka den. Fläckarna är svagare men inte helt borta. Men om jag har det linnet på fest kanske folk antar att jag spillt det samma kväll? Det går väl?

Testing one two, one two three. Nej, inte samma djup på ögonringarna idag. Då går vi till jobbet då.

Jag vaknar, vinglar ut till badrummet. Hittar min morgonrock som egentligen är Fredriks morgonrock, lindar den några varv runt mig, vinglar vidare till köket. Det finns en helt oöppnad, nattkyld flaska Pepsi Max i kylskåpet. Jag häller upp, smakar av. Känner kolsyran leta sig ut i huden. Går vidare ut i vardagsrummets, sätter mig i fåtöljen, drar upp benen under mig och lägger laptopen i knäet. Fortsätter sippra, läser aftonbladet på nätet. Kanske sätter jag igång Spotify och den lugnare playlisten.

Eller; vaknar, vinglar ut i köket, sväljer ner två koffeintabletter med passionsfruktsjuice.

Pigghet i all ära, men det är inte riktigt samma mysfaktor.

Men allvarligt, alltså, den här bilden. Hur länge har jag haft de där ringarna?!

Idag var jag på systemet, som jag alltid är på måndagar. Jag brukar starta mina veckor med att gå och köpa öl, så jag har ifall jag och Oscar får för oss att supa till en kväll.

Jag får alltid visa leg på systemet. Det förstår jag ju, jag ser ung ut och det är klart att de måste kolla alla såna. Men idag ville system-tanten inte ens slå in mina Carlsberg innan hon hade fått se mitt leg. Som om hon var säker på att jag var under tjugo och det skulle innebära extra arbete för henne att blippa in mina öl i kassan.

Det är vrångt alltså.

Det har blivit dags att ta till med hårdhandskarna emot mitt Pepsi-missbruk, avvänjning nummer femtiotre i ordningen..

Dagens påsar under ögonen.

Jag jobbade till halv sex igår natt (morse?) och sov till halv fyra idag. Då är det inte så där jätteenkelt att intala sig att man är en vanlig människa som kan gå och lägga sig vid elva. Eller ens tolv. Eller ett..

Men innan soprumsåkandet igår ägde jag Markus och Andra Linda på Trivial Pursuit. Visste ni att det finns en kille som blivit mördad med både en staty, en penna och en flöjt?

Ännu en helg överstökad. Jag har ont i hela kroppen efter att ha spenderat en och en halv timme i soprummet på jobbet inatt, klättrat över sopberg, haft sönder kartongbalar, lagat soppressarmaskiner och applåderat en berusad kollega som lekte Michael Jackson.

Jag har satt i mig en kycklingklubba bara så där som vanligt, Fredrik hittar ett såsmärke på min hand, smakar på den.
Jag: Det där behövde dock inte vara kyckling eftersom jag har jobbat idag..
Fredrik surar.
Jag: Jag skojar bara, jag har tvättat händerna.
Fredrik: Säkert!
Jag: Ja det är det första jag gör när jag kommer hem. Jag är så rädd för svininfluensan så. Fast jag tror faktiskt att det var svininfluensa jag hade nyss.
Fredrik: Nä, hade du fått svininfluensan hade du ju tvärdött, med ditt immunförsvar.

Jag jobbar alldeles för mycket nätter, det börjar tära på mig. Dagen då jag slänger mig över kassadisken och slår ner någon är inte långt borta. Och det kommer inte att vara för att någon är otrevlig, det kommer att vara för någon skitsak som "jag fick inte min dipsås".

En tanke när man sitter och fördriver tiden innan man ska jobba med att se sista Pirates of the Caribbean-filmen; Orlando Bloom måste väl ha ögonticks på något sätt?

Men va fan, jag konstaterade ju att alla livskriser var över senast igår, varför gör då allt som inte är knäckebröd mig spyfärdig när jag ska till och äta då?

Och det här, det är en relativt lycklig människa. En ganska finnig människa, men helt okej.

Det här är min nya telefon vars larm jag inte riktigt förstått än, föresten. Det finaste ni någonsin sett? Jag vet.

Igår på personalmötet.

Chefen: Nä, ni bör inte gå och hetsa upp er över svininfluensan faktiskt.
Andra Linda och Sofie: Nä, Linda!

Någon hade visst gått och frågat om det var svininfluensan de fått varje gång de hostade..

Varje gång jag får en kokbok (och det händer ganska ofta) av mina föräldrar eller min mormor får jag alltid kommentaren "laga/baka något gott åt Fredrik nu". Varje gång. Finns det inte ens en gnutta feminism i den här familjen?

Jag: Du är ganska taggad på min facebook, om du inte har märkt det redan.
Någon: Ja, jag fattar inte hur jag kunde hamnat på så många bilder. Men du, det var väl inte så smart att lägga ut en bild på mig och någon när vi håller handen?

Öh, det var inte så smart av dig att ligga med någon vars fästmö du har träffat flera gånger?!

Jag vaknade klockan sju imorse. När började jag jobba? Halv åtta. Det visade sig att jag inte riktigt hade förstått hur väckarklockan på min nya telefon fungerar.

Bra fester slutar med att minst två personer däckar. Dagen efter osar stället av sprit eftersom det står en orörd bål och en vodkaindränkt melon i köket. Sen lägger man upp en massa bilder man inte kom ihåg att man tog på facebook och får ett meddelande av Emilia;

Hej linda och tack för igår! MEN DU, du MÅSTE ta bort bild nr 75 tror jag, när jag sitter ute å röker. Min mamma skulle bli förkrossad om hon såg den bilden. Skulle uppskattas müche!

Människan är alltså tjugo år och tjuvröker.

Man skulle kunna tycka att jag borde skriva något om festen igår, men allt jag har att säga just nu är; oj.

Jag har inte ens börjat dricka än och det är redan den bästa födelsedagen på många, många år. Jag har födelsedagslunchat med Freja (eller, hon lunchade, jag åt födelsedagsbrownie) och får tusen gratulationer fler än vanligt.

Ikväll är det fest. Hardcore.

Emilia och jag åker bil hem de femhundra metrarna ifrån jobbet för att undvika att bli våldtagna.

Emilia: Så, vem är din pojkvän då?
Jag: Förmodligen ingen du någonsin har träffat. Han är från Hudiksvall egentligen.
Emilia: Okej. Så, kommer han också att vara på din fest på måndag?
Jag: Jag tror det. Jag vet inte riktigt. Han har inte svarat på min facebook-inbjudan än.

Jobba, sova, äta väldigt goda kycklingmackor på Waynes när man hinner. Så ser det ut just nu.

Utdrag ur en kärleksrelation.

Fredrik: Vi har ingen öl va?
Jag: Jo, men den är fan min! De står på tre dagars kylning och dricker du upp dem den här gången får du på käften!

Dagens mantra: det är okej att köpa saker när man jobbar och tjänar pengar och fyller år om tre dagar, det är okej att köpa saker när man jobbar och tjänar pengar och fyller år om tre dagar.

Jag har nog utvecklat någon äppelallergi. Det kliar i öronen när jag äter dem. Så där så att man bara vill stoppa in en blyertspenna och riva runt tills man når hjärnan.

En helt ny känsla av dumhet - att köpa ett par svarta smala jeans när man redan äger ett par, bara det att man det senaste året blivit för tjock för att ha dem på sig.

Va? Skulle det vara ute med alldeles för stora bandtröjor och svart hår? Ingen har sagt något till mig?!

Fredrik har tagit upp kampen emot bananflugorna. Det står en vinäger och diskmedels-fälla i varje hörn. Det går ganska bra. Han går runt och kallar sig för flugornas herre. Men imorse fick jag tillbaka luktsinnet och de där fällorna stinker ju, och det första jag gör är att anta att det är jag som luktar så där. Inte bra för självkänslan.

Jag kliver upp, går och tar mig ett glas pepsi, slår på datorn. Hostar lite slem. Facebookar och har mina morgonrutiner och inser att oj, jag hade visst en sexdröm om Evelina inatt. Wow. Hur berättar jag det här för henne så att hon blir som mest obekväm?

Okej okej jag går väl till jobbet då!

Jag läser den här krönikan. Äter ett äpple. Tycker att det sticks lite i tungan och visst känns den lite större herregud sväller halsen nu också den känns ju konstig alltså och det var ju faktiskt två veckor sen jag åt ett äpple sist?!

Letar upp numret till taxi i fall att.

Har förmodligen svårare hypokondri än vi tidigare anat.

Ser det här ut som en person som är redo att gå tillbaka till jobbet idag? Nej. Det här ser mer ut som en person som samlar upphostade slembollar i ett ölglas bredvid sängen.

Det här är nya Lindas livsteori: så länge folk är snälla, roliga, smarta, intressanta, snygga eller dumma i huvudet på ett underhållande sätt kan man väl aldrig ha för många vänner?

När man är ganska klar i huvudet men ändå spenderar hela dagen med att ligga i sängen, kan man passa på att tänka på hur cool man är egentligen. Hur lycklig Fredrik är som har en sån snygg och rolig flickvän, hur jag förgyller mina vänners liv varje dag med att vara så annorlunda. Hur roligt det måste vara för mina arbetskamrater att känna någon som är så rock n roll.

Fan, har jag ingen skam i kroppen?

Igår kväll.

Fredrik: Det är ganska imponerande hur mycket slem du kan producera.

Jag: Min största skill.