Jag måste börja kämpa emot depressionen, jag ser hur den hägrar där framme och jag ser tecknen hos mig själv. Den förlamande ångesten, svårigheten med att ta itu med de enklaste sakerna, glömskan, förlusten av ord när jag ska prata, tankarna som fastnar i rundgång, tankarna som tar omvägar ut i hopplösheten, självförtroendet som skrapar i botten, det faktum att jag kan sitta och äta middag och helt plötsligt bara vill gråta. Om kvällarna får jag en klump i halsen och jag måste sitta med hakan högt för att känna att jag får luft. Det är nytt, jag förstod inte att det var relaterat förrän igår när jag läste att det kunde vara ett symptom.
Jag kanske redan är där, kanske står jag och vinglar på kanten, men jag kanske kan bekämpa den i tid den här gången.
Med skiten kommer rädslan över att inte tas på allvar. "Ryck upp dig" är de värsta orden som kan komma i följd. Även om det är en väldigt vanlig sjukdom är det ofta så, att människor som inte kommit i kontakt med det tidigare inte vet vad de har att göra med. I min familj har vi erfarenhet.
Nu när jag skriver det här känns det lite som att jag nu ger upp rätten att vara glad, att om jag skriver ett skämtsamt inlägg efter det här så kommer folk tro att jag bara hittade på all nedstämdhet. Men även om jag nu har gått över gränsen och har en lättare depression så fungerar jag ju mestadels som vilken annan människa som helst. Det skulle bara vara skönt med förståelse för de gånger jag inte gör det. Att jag inte bara "fjantar mig", utan att jag faktiskt är styrd av en ångest som ibland knycklar ihop mig till en ynklig liten sak som mest bara kan ligga och stirra ut på molnen utanför fönstret en hel dag.
Ångesten har jag levt med så länge jag kan minnas, jag ser ångesten som en del av mig själv, som den där fotvårtan man hela tiden filar ner men som alltid kommer tillbaka och till slut accepterar man att den ska vara där. Men mår jag dåligt blir den hela min värld och det är då jag inte kan hantera den.
Jag vet inte vem det här inlägget riktar sig till, men jag ville vara ärlig en stund och att skriva är det enda sättet jag kan uttrycka mig ordentligt på. Har alltid varit. Jag måste bekämpa depressionen och att inte dölja den känns viktigt, att bekämpa tvångstankarna som säger att jag inte får visa hur jag mår. Det är så lätt att man blir passiv om man är den enda som vet. Det är inga idioter som läser den här bloggen så jag vet att det sitter någon där ute och förstår. Och gud, vad jävla viktigt det är att bli förstådd.
