Nu har jag väl återhämtat mig tillräckligt för att spotta ut några ord om Peace & Love-upplevelsen det här året.

Varmt och jävligt var det. Man höll på att pulveriseras om dagarna, faktiskt. Men om kvällarna, när solen försvunnit bakom träden vid vårt camp, under den andra ölen/groggen (för den första är ju aldrig speciellt trevlig) blev man så lycklig. Munnarna på campet bredvid gick konstant, inte bara var de Stockholmare utan de var barn också. 17, 18 år på sin höjd. Roande.

Jag fick se Chris Cornell. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag hoppade och jag sjöng och någon snubbe försökte hålla om mig bakifrån så jag fick kravla mig ur hans grepp några gånger. Jag förstod inte riktigt hans raggningsteknik, han hade inte ens sett mitt ansikte likt förbannat försökte han få ner händerna i mina bakfickor (som är igensydda, HA!).

Men Chris Cornell var underbar. Spelade Spoonman och Black Hole Sun och Hunger Strike. Ännu en avbockad på min top-fem-band/artister-jag-vill-se-lista.

Meddelande till allmänheten; den här bloggen är på Peace & Love just nu. Den återfår medvetandet på måndag någon gång.

Det finns så många dåliga idéer i den här världen. Hembränt till exempel, en sjukt dålig idé.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli indragen i ett triangeldrama igen, men nu är jag det. För första gången på fyra år. Det involverar mig, Fredrik och hans nya telefon.

Det här inlägget går ut till min best man Markus som ligger på sjukhus över midsommar för att det blev en massa bös under hans operation. We love you man, och vi tar igen allt på Sonisphere.

Oh god jag har aldrig insett hur tröttsamma Matrix-filmerna egentligen är. De besvarar varje fråga med en ny fråga. Fyllda till bredden med nonsens.

Jag kör utan rubriker nu. Men det hade väl inte undgått er väl. Nä. You're clever people.

Bloggen har blivit ganska bitter på senaste i tiden, det skall vi ändra på! Typ. Efter semestern..

Det har blivit väldigt viktigt för mig att förstå mig på facebook. Just nu skrapar jag ihop vänner, ser hur många jag kan komma upp i som ändå är rimliga facebookvänner. Jag överväger länge och väl om person borde vara min facebookvän. Jag addar inte de här människorna jag gick med på högstadiet som förmodligen inte ens minns vem jag är, men jag addar de här man gick i skolan med när man var riktigt liten. Jag addar vissa av Fredriks vänner, men inte de man bara skymtat förbi på en fest (och inte de som bara kommer ihåg mig som Bunhead, den enda bruden på deras IRC-kanal). Jag addar alla jag jobbar med men inte de som jag bara jobbade med i början, för jag tror inte de kommer ihåg mig.

Det är grejen med mig, jag förväntar mig inte att bli ihågkommen.

Men jag är uppe i fyrtionio vänner nu. En till, sen är jag förbi femtio.

Jag gjorde en upptäckt igår. Ett helt fantastiskt komiskt fenomen känt som Partille-Johnnys kom till min uppmärksamhet. Tydligen finns det pojkar som går runt och har byxorna så här. Jag har bara sett folk som har en gummisnodd allra längst ner och har tänkt att de helt enkelt inte ville trampa på byxorna, vad praktiskt! Men det är tydligen en grej att ha gummisnoddar över hela benet nu. Haha.

Hahaha.

Hahahahahahahahaha.

Man blir påmind om sin egen dödlighet när man ser bilder på folk man kände när man var typ elva. De ser så vuxna ut. De har blivit så lik sina föräldrar. Tänker de så om mig när de ser mig på bild också?

Det är så svårt att tänka sig.

Jag blev persikofrälst förra veckan. Hade inte ätit persikor på flera år men köpte några ändå. De var ljuvliga. Jag åt flera stycken om dagen. Jag åt andra frukter också. Päron, bananer, äpplen, flera stycken om dagen.

Jag har varit sjuk, ett vrak, i fyra dagar nu. Det är två mer än vad jag brukar. Jag brukar vara medvetslös i ett dygn sen bli frisk under det andra. Min slutsats är att det är frukten som gör min förkylning så långdragen så nu konverterar jag tillbaka till chipsen. ICAt rakt över gatan har börjat sälja Cream Cheese.

Igår på ICA.

Fredrik: Du vet, de flesta går ner i vikt när de blir sjuka.

Jag spenderar mina sjuka dagar med att försöka förstå grejen med facebook. Vad i helvete är grejen med facebook?

Min lillebror har 250 vänner på facebook. Jag har 40. Om jag skulle adda alla människor som jag gått i skolan med förut men egentligen aldrig sagt en mening till kanske jag skulle komma upp i 100. Men 250? Jag har inte mött 250 människor i mitt liv som är värda att komma ihåg namnet på.

Jag hatar verkligen min veka lilla kropp. "Åh nej, ett litet förkylningsvirus, nu måste vi kollapsa totalt!". Varenda jävla gång. Fuck you kroppen, fuck you.

Slogans.

Förkylda fisar - helt enkelt lite äckligare än andra fisar.

Nonsens.

Det känns som att mina blogginlägg inte hänger ihop med varandra. Om man läser flera på rad så ser man inget sammanhang, allting handlar om olika saker. Som om jag vore en ståuppkomiker som drog skämt efter skämt utan att binda ihop dem med mellanbabblet. Ja, förutom det att jag inte är lika rolig utan mest bara sur eller/och förvirrad.

Hjärtliga gratulationer!

Jag skulle vilja gratulera lillebror som har fått jobb på samma restaurangkedja som mig fast i Mora! Och ge honom visdomsord.

Enligt allmänheten är clerkar all världens ondska samlad i en liten ung kropp. De kommer skälla på dig för allting. Det kommer till och med vara ditt fel när polisen tar tid på sig att komma och hämta den där hundvalpen som sitter ensam och fastbunden i lyktstolpen utanför i en timme. De kommer inte alls ha åtanke att det var schysst av oss att ringa dem ifrån början.

Ett meddelande till alla studenter.

Det vore schysst om ni kunde hålla käften inatt, vissa av oss har gått vidare med sitt liv och måste upp och jobba imorgon.

Tack.

Saker som poliser borde tänka på.

Det är ju klart att David Carradine inte begick självmord, snubben var 73 år gammal, var han trött på livet hade han ändå inte behövt stå ut så länge till.

Det nya snygga.

Det kanske är en överlevnadmekanism som slagit in, men helt plötsligt har jag börjat gilla fula saker. Jag drog av duken av mitt köksbord, bordet under är sprucket på mitten, den svarta färgen har lossnat på flera ställen och det har tillkommit lite oljefärgsfläckar på andra ställen från den gången jag trodde jag var konstnär.

Allt jag såg var charm.

Idag fick jag en väldigt dålig idé på jobbet.

Facebook-raid.

Nu raidar jag facebook efter folk jag inte är ovän med. Men jag är rädd för tänk om de liksom inte vill vara min facebook-vän? Har facebookvänner andra krav än vanliga vänner? Och kan jag verkligen vara vän med folk som egentligen är Fredriks vänner? Hur ska jag veta vilken Anna Eriksson som är min Anna Eriksson?!

Facebookrelationer är svår skit.

Alla har mer vänner än mig.

På facebook. Är det verkligen meningen att man ska vara vän med alla man någonsin mött där? För jag är inte vän med alla jag någonsin mött i verkligheten. Jag är faktiskt ovän med de flesta jag någonsin mött.

Min medborgliga plikt att stanna hemma och inte ställa till med saker.

Fredrik: Ska vi gå och rösta sen?

Alltså, jag hade ingen tanke på att rösta. Jag hade ingen plan att överhuvudtaget överväga att gå och rösta idag. Inte bara för att det är söndag och jag alltid är lätt utbränd på söndagar och helst dricker sprit hela dagen, men också för att det känns som att jag skulle ställa till med någonting om jag röstade.

Vad ska man rösta på liksom? Ja, folk som vill ha bort IPRED är ju bra och så eftersom den lagen är helt vansinnig och jag har aldrig hört någon säga annat, jag vet inte vems osynliga vän det var som satt och hittade på den lagen ifrån början.

Men politiker som säger blä på IPRED driver säkert någon annan underground Hitler-aktion.
Man kan inte pricka rätt i det här.
Folk är ju assholes.

Ja, det var ju det också.

Min kollega, tillika vän, Fabian: Hänt på senaste tiden då?
Jag: Var på konsert i förrgår.
Fabian: Åh? Vad såg du?
Jag: ZZ Top.
Fabian skrattar i tre minuter.
Jag: Jag har ganska töntig musiksmak ja.
Fabian: Ja. Men vad roligt ändå, skulle också vilja göra något sånt.
Jag: Åk på festival då?
Fabian: Nä, jag tror inte det är min grej.
Jag: Varför inte?
Fabian: Jag gillar att duscha.

Har jag nämnt hur lätt jag har för att gråta?

Dagens frukost.

Vitlökssmakande äppelklyftor (ja det var en kniv och nej jag diskade den väl inte). Inte så tokigt som det låter faktiskt.

Önskeoutfit.

Efter att ha rest 40 mil i non-stop regn igår slog det mig att det kanske är en bra idé att införskaffa sig någon sorts regnjacka. Men vem säljer regnjackor för vuxna nuförtiden?

Den får gärna se ut så här, inklusive hatt och päls.

En mycket partisk recension.

Nu tänker jag berätta i ord hur ascoola ZZ Top var igår. ASCOOLA!

Och annan kärlek.

Fredrik, och en macka från Pressbyrån.

ZZ Kärlek.

Ja, ingen liten digitalkamera kan ju göra tre gamla, glada gubbar i glittriga kostymer rättvisa, men här är några bilder i alla fall.

I'm just looking for some tush.

Nu drar vi till Karlstad. Om jag kommer hem igen eller om jag följer med ZZ Top på turné som skäggklappare återstår att se. Under tiden kan ni ju sitta och glädja er åt de här nyheterna.

Uppladdning.

Hittade en Hultsfreds-bild på mig på Peers facebook. Finnig, full, korthårig, sömnberövad. Så snygg.

Den påminde mig också om att jag måste köpa öronpluggar innan ZZ Top-konserten imorgon.

Saker som stör mig, ofantligt.

Folk som anser det otänkbart att de ska behöva sitta bredvid någon på bussen. De som lägger upp en väska på sätet bredvid eller sätter sig på sätet längst ut i gången för att markera att nej, här får ingen annan sitta. Bara jag jag jag.

Jag är också svensk, tycker också om att ha flera säten för mig själv. Men det är inte så jävla viktigt att jag någonsin skulle låta andra människor stå bara för att ha de där extra fyra decimetrarna för mig själv och göra ingenting med.

Vet hut, skitmedmänniskor.

Hurra hurra!

För oannonserade löneförhöjningar!