Okej, så jag har feber idag. Ingen liten feber heller utan jag kan i princip inte stå upp. Jag ringde mamma imorse nära på gråtfärdig för att jag trodde att jag hade fått svininfluensa och skulle dö. Som tur är har jag en klok mamma som dessutom jobbar inom vården och därför tror man på henne när hon säger att det är förmodligen bara en vanlig förkylning.

Jag har ingen större hjärnkapacitet idag, med andra ord. Men så här långt kan jag i alla fall tänka; visst är ferraribilar och zoo-apor samma godis i olika former?

Jag har världens bästa mamma. Jag ville bara säga det.

Fredrik har varit sjuk i några dagar. Mamma råkade nämna något om svininfluensa och nu är jag ju jag helt säker på att jag har det. Så kan det gå.

När Emma kommer till jobbet.

Emma: Hej! Hur är det?
Jag: Det är..
Emma: Är du bakis?!
Jag: Jag är inte ALLTID bakis!

06:40. Det finns inget som väcker en lika mycket som att köra brödkniven rakt över handflatan.

Klockan är 06:30 och jag är uppe.

Jag ska jobba frukost, den mest stammistäta tiden på restaurangen. Grejen är ju att jag inte brukar jobba frukost så de är inte stammisar för mig, och så blir de skitsura när jag inte vet vad de vill ha på en gång.

Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig att bli ihågkommen. Jag förväntar mig aldrig det. Knappt av mina egna arbetskamrater.

Äntligen har jag anmält mig till tandläkaren, jag vet inte hur många år jag har dragit ut på det nu. Man kunde göra det på internet så då var det ju inga problem, hade jag behövt ringa hade jag förmodligen skjutit på det fem år till. Jag hatar telefoner.

Men herregud, vad ska de säga när de tittar in i truten på mig? Kommer de att skälla på mig för att jag väntade så länge, för att jag inte använder tandtråd lika ofta längre, för att jag dricker pepsi till frukost varje dag, för att mina nya fina visdomständer växer på snedden!?

Hjälp.

Efter några dagar av ångestberoende svält har jag nu börjat kunna äta mat igen. Men inte frukost. Frukost går inte ner alltså.

Jag tycker att alla borde läsa eller se Linas Kvällsbok någon gång. Den är charmig och ärlig och igenkänningskänslan är så intensiv att jag vill krypa in under täcket och skämmas ihjäl.

Jag: Men, vad har du gjort?
Said: Va?
Jag: Där.
Jag pekar på en massa smulor på glassmaskinen.
Said: Det är inte jag som gjort det.
Jag: Jag vet väl att det är du.
Said: Nähä!
Jag: Du kan inte lura mig Said!
Said: YOU WANT A PIECE OF MY BLACK ASS?!

Jag vet inte om jag någonsin har berättat hur mycket jag avgudar mina arbetskamrater, människor som jag aldrig hade kunnat träffa någon annanstans. Min andra familj.

Jag fick tydligen mer lön än väntat den här månaden. Då kanske det inte gör någonting att jag och Oscar gick på bio igår och köpte den största popcornlådan och bara åt en åttondel av den.

Färdig.

Klockan är inte ens tio på morgonen och mina vänner är redan lite för dömande för min smak.

Jag vill säga saker men jag törs inte.

Random full utlänning på jobbet inatt: Thank you.. Linda. Linda is very nice.

Och sen åker tungan ut ur munnen så där som den gör på vissa män. Som att de försöker slicka en i ansiktet på avstånd. De måste ju bara göra det för att verka äckliga och hotfulla, för det finns väl inte en enda tjej som faller för det som raggningsknep?

Jag har fått för mig att jag är väldigt, väldigt speciell. Kan det vara så?

Jag: Du och jag är nog det konstigaste förhållandet jag någonsin har haft.
Min vän sedan länge, Jonas: Förhållande, menar du som vänskap då eller?
Jag: Ja, precis. Relation kanske är ett bättre ord.
Jonas: Fan vad depprimerande om vi skulle ha haft ett förhållande utan att jag fått ligga. Utan att jag ens visste om det ba!
Jag: Jag skulle nog sagt till om jag gick in i ett förhållande med dig.
Jonas: Man vet aldrig med dig.

Och nu har jag flyttat ut i köket och gör sånt här igen.

Jag antar att alla har Spotify vid det här laget? Bra. Gå in i Spotify, sök på "Dora Mae's Funeral", sätt på dig hörlurar, dubbeklicka. Lyssna och gråt ut varenda sorg du har.

Jag och min nya vän, bölden Bertil.

Jag och Fredrik såg Wolverine häromkvällen. Och jag är inte en sån som lägger upp bilder på skådespelare i bloggen och säger "drooooool" men..

Drooooool.

Så, nu har min feminina sida fått ha sitt lilla utbrott. Då går vi tillbaka till det normala då, okej?

Jag trodde skolorna skulle ha börjat vid det här laget, men ungarna är fortfarande där ute. Igår eftermiddag kom det in en fjorton, femtonårig kille på jobbet som blivit puttad in i en vägg och spräckt ögonbrynet så blodet forsade ner för kinden. Han grät, men när han kom ut från toaletten såg han sammanbiten ut, och småtjejerna flockades runt honom. Det häftigaste som hänt i deras liv, förmodligen.

Jag förstår mig inte på kids. Är det verkligen första instinkten att springa in på närmaste snabbmatsrestaurang när något sånt där händer? Är det verkligen bara jag som skulle sprungit raka vägen hem till mamma?

Gladare nyheter som jag har hängt upp mig på och måste påpeka för folk är att min arbetskamrat, den stört vackra Evelina, har taggat mig som hennes smartaste vän på facebook. Jag har alltid förväntat mig att bli taggad som den som alltid blir fullast på fest, men Evelina kanske inte känner så mycket bright folk.

Livskrisen växte, men jag ska ha löst den innan slutet av veckan. Om det så ska krävas förfärliga mängder alkohol på söndag kväll..

Ibland försöker man gestalta livskriser men gestaltar acne-ärr istället. Djupt.

Och livskrisens soundtrack är Lynyrd Skynyrd - Free Bird. Ja, i alla fall fram tills det där jobbiga gitarrsolot.

Jag tror att jag har en liten livskris. Den är väl så liten att det är mer är en situation egentligen, inte en kris. Det verkar som att det håller på att ske någon stor förändring hos alla jag känner just nu, Oscar flyttar, Freja gjorde slut med sin pojkvän och börjar sitt nya självständiga liv, Jenny börjar skola. Det var bara tre stycken visserligen.

Men för mig händer ingenting den här hösten. Jag har samma jobb, samma lägenhet, samma karl. Saker jag älskar och inte vill ändra på. Men ändå skulle jag vilja att något var annorlunda. En liten liten frisk fläkt bara?

Jag sitter här mitt i natten, med så ont i revbenen att jag inte kan sova (vad som har hänt är okänt, uteslutningsmetoden säger att det var en ganska vild fest i lördags som är orsaken). Jag facebookar. Jag ser att lillebror är vän med Fredrik. Jag tycker det är så gulligt att jag vill gråta. Jag inser att jag är ganska trött.

Godnatt.

Jag bryr mig inte om många människor, inte på riktigt. Det är inte mitt mest älskvärda drag. Jag vet hur man gör när man bryr sig om någon, och jag kommer att trösta folk när de är ledsna, säga grattis när något roligt har hänt. Men de flesta kan flytta all världens väg utan att jag tänker mycket på det.

Men vissa människor är lite mer färgstarka än andra, vissa tar lite färger med sig när de går. Jag kommer att sakna hur jävla mindless allting är med Oscar.

Ibland går man på fest en kväll, sen går man till jobbet nästa dag och får höra "du ser lite bakis ut" i åtta timmar. Sen är det måndag och man sitter där och är fortfarande inte riktigt säker på vad som hände i lördags, men Emma, som var nykter och jobbade när sällskapet dundrade in på restaurangen på jakt efter cheeseburgare, meddelar att jag såg väldigt lycklig ut och att jag och Oscar stod och garvade, hela tiden. Vad vi garvade åt är ännu oklart. Jag gissar på "absolut ingenting".

Jag har spenderat två dagar med att spela Bejeweled på facebook. Av alla saker här i världen man kan vara överbegåvad i, råkar jag vara det i ett facebook-spel..

Den här helgen, föresten, inträffar något mycket ovanligt. Något alldeles extraordinärt. I klass med solförmörkelser och meteorregn! Lyssna nu. Linda "Spaken" Liljedahl, är inte bara ledig den här fredagen utan, är ni med nu? På lördag också!

Hon ska även på fest på nämnda lördag, något hon ser mycket fram emot. Tyvärr kommer hon att vara fulast på hela festen eftersom klänningar och tjusiga skor inte är för henne, men något som resten av det kvinnliga släktet ägnar sig åt (Linda brukade också ägna sig åt det, men hon tröttnade på skavsåren).

Äh, någon måste väl vara den där fattiga tjejen också.

Kassaexpediten på apoteket: Vet du att jag känner igen dig på grund av ditt kort.
Jag: Jasså?
Kassaexpediten på apoteket: Ja, jag fick värsta flashbacks av de där blommorna. Visst har du blommor som går uppåt på ditt kort?

Det har jag inte, men jag sa "ja, vad roligt!" ändå för att han var så trevlig och konverserade med mig. Jag vet ju vad han gör, jag gör samma sak när jag står i kassan. Istället för att säga "65 kronor tack" till 300 pers om dagen hittar man något att prata och skämta om istället. Det uppskattas av de flesta.

Jag brukar köra hur-många-surgubbar-kan-du-få-att-le-leken med mig själv. Inte den lättaste av lekar, men mycket underhållande.

Jag kommer i mina byxor igen, och det är inte speciellt roligt att banta, så idag slutar jag med fjanteriet.

Denna morgon har någon granne fått för sig att bli rockstar. Det är bara det att det inte hörs något gitarr-ljud, det enda som dånar här i huset är ljudet som blir när man slår på en förstärkare. Det kanske är någon experimentell musikstil han håller på med?

Och så dagens oprovocerade självporträtt.

Föresten, 11 timmars sömn + ingen pepsi = seriös huvudvärk.

Att ha uniform när man jobbar är ganska bra, man känner inget behov av att köpa en massa fina kläder. De tre par jeansen man äger räcker. Tills det kommer en fest där det faktiskt kommer att befinna sig andra tjejor. Då får man lite panik.

Dagens oprovocerade självporträtt.

Hörru du, sommaren, jag hade fått intrycket av att du skulle ge dig av all världens väg och jag kunde återgå till att ha jeans igen istället för de där pytteshortsen som åker in i rumpan hela tiden. Men när jag tittar ut igenom fönstret ser det misstänkt somrigt ut därute, ändå.

Coolt? Nej.

Är det inte hemskt när man har värmt på mat i micron, tar ut det och börjar äta på det och inser att det fortfarande är kallt? Jag tycker det är superduperhemskt.

Skatteåterbäring, det hade jag glömt! Se där, CSN, ni får pengar den här månaden trots allt.

Tänk vad många det är som håller på att flytta hemifrån nu, eller precis har flyttat. Hur många som är förväntansfulla och panikslagna över att börja ett nytt liv.

Jag tänker på mitt tornrum i Falun. På sjunde våningen. Med utsikt över sjön och en massa skog. Hur tagen jag blev av det första gången jag såg den, en solig vintermorgon tillsammans med mamma. Mitt eget lilla liv.

Den lägenheten fyllde jag med second hand-möbler och röda lampor. Jag satte aldrig upp någon "Ej reklam"-skylt på dörren så jag hade hela garderoben fylld med reklamblad som jag inte orkade bära ut till pappersinsamlingen. Den andra garderoben hade jag fylld med pantflaskor.
I den lägenheten brukade jag och Jonas dra fram soffan till min dator så dörren in till köket helt blockerades, sen tittade vi på filmer hela natten och klättrade ut och in i köket för att hämta godis och ostbågar.
I den lägenheten brukade jag släppa ut mina råttor på golvet och de sprang alltid in under soffan och började slåss med varandra. Det var Twiggy, den betydligt mindre råttan, som alltid vann.
I den lägenheten firade jag min artonårsdag med en kille jag bara minns fragment av. Men tavlan han målade till mig hänger i mitt kök.
I den lägenheten byggde jag upp en egen fotostudio, den bestod av min digitalkamera, mina föräldrars gamla kamerastativ och två strålkastare framför en del av väggen som inte hade någon affisch på sig.
I den lägenheten lärde jag mina föräldrars hund hur han kunde stå i soffan och titta ut igenom fönstret och se fåglar.
Det var i den lägenheten jag satt när Fredrik ringde mig och sa "kom ner och öppna dörren" när han hade åkt ända från Hudiksvall för att överraska mig, precis i början av oss.
Det var i den lägenheten jag låg och feberyrade med halsfluss medan Fredrik satt bredvid och sa att jag var söt även fast min hals hade växt sig till dubbel storlek och jag vägrade ta av mig halsduken för jag inte ville att han skulle se.

Jag kan berätta mycket sorgligare saker som har hänt där, men den lägenheten älskade jag, alltid, för den var min. Åh.

Äntligen blev det fason på vädret igen, välkommen regn!

Obs; detta inlägg är skrivet helt utan ironi. Hade det varit varmt en dag till hade jag bosatt mig i mjölkkylen nere på ICA.

Att städa har visst blivit min nya grej. Det gör jag när jag är ledig. Och eftersom jag inte vet hur man städar lite, utan blir helt galen och ska in och gnussa i varenda vrå, är det det enda jag gör när jag är ledig.

Fredriks sötaste sida;

Jag: Vi måste bila USA någon gång.
Fredrik: Ja.
Jag: Jag har en polare som gjorde det nyss, i juli. De började typ i New York. Tog Washington, Las Vegas, San Fransisco och Los Angeles och sånt.
Fredrik: Vi borde ta svängen ner över södern, åka till New Orleans och äta lite mat, åka över Texas och äta lite mat.
Jag: Ja. Se saker som man ska se. Grand Canyon..
Fredrik: Där finns det ju inge mat!

Det må vara måndag för dig, men det är fredag för mig. Ikväll dricker vi öl.

Fabian: Alltså, andra bränner sig så att de får ett litet streck eller så, Linda trycker dit hela pommes frites-korgen.

Betyder alla drömmar någonting? För jag drömde att jag blev jagad av nunnor som försökte utföra någon kristen ritual på mig och det enda sättet för mig att komma undan dem var att huka mig ner och skita på marken, då blev det ohelig mark och dit ville inte de gå.

Vad betyder det?

Herregud i min själ vad bilden på den rosa blomman stör mig när jag kommer in på bloggen. Helt plötsligt hade min blogg blivit en rosa blogg, en som berättar om koftan jag köpte tidigare idag och hur jag ska frossa i Marabou framför Gossip Girl ikväll.

Jag måste nog skriva många små inlägg och få den att hamna på nästa sida. Det här är inte hållbart.

Ibland undrar jag om jag borde skriva mer om vad jag gör om dagarna, så som bloggare gör. Men jag hatar såna här "idag gjorde jag det här sen gjorde jag det efter det gjorde jag det sen gjorde jag det och nu sitter jag här och äter chips så att jag blir flottig om fingrarna"-inlägg. Små fragment, anekdoter, utdrag ur vardagen, det är vad en pretentiös blogg som den här behöver.

De är svårfunna, men jag ska hitta dem.

Står det en bukett blommor i köket tar man bild på dem även om de är rosa. För hur ofta har man en bukett blommor i köket liksom?

Så vaknar man vid klockan tio, vilket inte är tidigt om det inte vore så att jag jobbade till halv fyra inatt, av att chefen skickar ett argt mass-sms till hela restaurangen över att det är skräpigt i personalrummet. Tre minuter senare följer ett till sms med några till svordomar. Och jag önskar att det var jag som skräpat ner, att jag bara kunde bättra mig och de arga smsen när jag försöker sova upphörde.

Men det är inte jag som har skräpat ner. Så.

I mitt 'hood skulle man kunna bryta sig in i en lägenhet mitt i natten med hjälp av slagborr om man ville. Det skulle inte vara något ovanligt med det ljudet mitt i natten. Nu är klockan 23.00 och de har dragit igång något som låter som ett helt tidningstryckeri ute på gården.

Vad är det med folket i det här området egentligen? Det är ljud dygnet runt. Jag har inte heller vad man skulle kalla normal dygnsrytm, men inte fan ställer jag mig och snickrar bokhyllor när jag kommer hem från jobbet klockan fyra på morgonen.

Bantningstrick: lägg chipspåsen i köket, så du måste gå resa dig och gå flera meter för att komma åt den, så motionerar du bort en hundradel av ett chips ungefär.

Är det någon som sett mitt kamerastativ föresten? Jag saknar det. Vart är det?

Så här ser jag ut idag.

Nej gud gick ni på den? Så där såg jag ut igår! Idag ser jag ut på ett helt annat sätt.

Börjar inte skolorna snart? Jag är trött på alla ungar överallt. Lås in dem.

I helgen får jag äta godis, eller chips. Det blir min belöning efter att i tre veckor varken ätit chips, godis eller kakor. Jag har bara hinkat pepsi och ätit popcorn två gånger.

Jag sitter redan nu och noga överväger vad jag ska äta för något.

Till er som känner er vilsna i städproduktsdjungeln - fettlösare innebär slutet på alla dina problem.

Jag vet nog vad ni gör, Spotify. Ni kör de där skotska/irländska reklamerna om och om igen och försöker knäcka mig, försöker få mig att bryta ihop och köpa Spotify premium för att jag inte orkar höra de där overkliga dialekterna nå mer.

Men jag härdar ut! Jag måste. Jag är för fattig för reklamfri Spotify.

Jag återanvänder t-shirtar idag. Jag trodde att jag var klädlös, sen städade jag sovrummet och insåg att jag i alla fall inte var t-shirtlös, det var bara det att några är gamla och tråkiga och fel och därför inte används.

Men det är ingenting en orädd pyssling som jag kan ändra på. Jag klippte en reva i en svart t-shirt, knöt ihop de två tåtarna och så blev den t-shirten kortare och roligare. En annan vit ligger på blekning i handfatet.

Roligare, miljövänligare och mer ekonomiskt än att gå ut och köpa sig helt nya t-shirtar. I feel important.

Ge mig höst! Ge mig gula och bruna och röda löv och ge mig min mössa, halsdukar och fingervantar. Ta bort alla turister, skicka ungarna till skolan igen. Ge tillbaka mörkret. Kom igen, det har varit sommar länge nog nu.

Vad är grejen med tonårspojkar i mjukisbyxor och att pilla sig på ballen in public? Jag förstår om allt inte ligger rätt, eller att det kliar, det kliar på mig också ibland, men kan man inte gå iväg till ett lite folktomt ställe eller kanske in på toa och göra det istället för i låt säga, McDonalds-kön samtidigt som de beställer?

Fredrik är inte min favoritperson idag. Fredrik fyller år på onsdag. Jag hade för en gångs skull kommit på en bra present till honom. Efter år av att ha gett honom saker han aldrig använder hade jag hittat det; en mixer. Han skulle kunna kombinera sin glädje för sprit med sin glädje för att experimentera.

Och så har han gått och sagt till sin pappa att han vill ha en. Jaha, ja, jag kan inte tävla med hans pappas budget. Min ligger på ungefär en femhundring medan hans pappa lär komma med något vrålåk för flera tusen.

Så idag är dagen jag beslutade att jag och Fredrik inte ska köpa födelsedagspresenter till varandra längre.