Ikväll ska jag ha fest. På gästlistan står Fredrik. Bara. Alla mina kompisar jobbar eller är arbetslösa i Dalarna, alla Fredriks kompisar är borta någonstans. Så det blir ensam-fest.

Ett tag hade jag lite panik över det. Jag tänkte att för en gångs skull när jag och Fredrik får gå på fest tillsammans (har vi inte gjort sen min födelsedagsfest, som han fick lov att gå på eftersom den var i vår lägenhet..) och så finns det ingen fest. Men så kom jag på att mitt liv inte längre är begränsat till en högtid som vår firas, en helgdag då man får ha roligt. Jag är ju fri. Fredrik kommer aldrig kunna gå på fest utan mig igen. Jag kan och ska följa honom vart han än går. Jag ska bli världens mest efterhängsna flickvän!

Gott nytt 2010!

Så där. Nu har jag jobbat mitt sista pass. Jag och Fredrik firade med att gå ut och äta så mycket mat att vi knappt tog oss hem igen. Nu känns det bra. Snart kommer det väl att kännas som att jag faller handlöst, men nu känns det bra. Förutom lite gaser från den fina maten.

Var ut på mellandagsrea en liten stund nu innan jag går till jobbet. Kom hem med.. ett par stavar.

Jag skulle vara en helt värdelös modebloggare.

Lite blogg nu. Men det är för att jag bara går runt och väntar på att få skriva att det äntligen är över, jag kommer inte gå tillbaka till McDonalds nå mer.

Ikväll får jag det.

Det slutar aldrig snöa. Ibland snöar det smått och ibland är flingorna stora som tefat. Jag vaknade mitt i natten och hörde hur traktorn körde omkring utanför mitt fönster och plogade. Jag hoppades så att traktorgubbben i alla fall inte frös där inne i hytten.

Jag har jobbat min sista krogrutsch. Det kommer nog ta ett tag innan det sjunker in. Men det var en bra sista krogrutsch. Fick stå i köket och dilla med Tom om Windwaker.

Jag är helt förtvivlat olycklig idag.

03.54. Det finns i alla fall en bra sak med mitt jobb, och det är att de aldrig fått mig att ångra mitt beslut. Jag blir bara mer och mer säker på att jag gjorde rätt som sa upp mig.

Nu ska jag dricka ett glas mjölk, lägga mig och sova så länge som det bara går. Jag ska inte gå upp första gången jag vaknar. Jag ska somna om. Det ska helst vara mörkt ute innan jag känner att det inte går att sova något mer. Sen ska jag duscha så länge att jag måste sätta mig ner i duschen för att det blir jobbigt att stå. Gå på Willys och handla hem goda saker, packa upp alla mina fina julklappar, bestämma vad jag ska skriva med mitt bokstavskakel.

Och hoppas innerligt på att sinnessjukan som rådde ikväll har lagt sig lagom tills jag måste återvända till jobbet imorgon natt.

Ja, då var mitt julfirande över. Nu får jag spendera övriga dagar med att jobba så att andra människor kan ha roligt.

Tillfälligt avbrott; den här bloggen är i Orsa och äter godis i två dagar. God jul och sånt där.

Kom igen aftonbladet, bocken är inget vi behöver göra en snyfthistoria av. Gävle vet att den kommer att brinna, det är meningen att den ska brinna. Vi är inte kända för att vi har världens största halmbock, vi är kända för att den alltid brinner ner.

Fredrik är på väg hem. Han har köpt min julklapp idag så jag får inte kika när han kommer hem. Jag vet inte varför han inbillar sig att jag tar order ifrån honom.

Jag har inte haft det stökigt i lägenheten (bortsett från Fredriks skrivbord som jag har gett upp hoppet om) sedan jag gjorde klart vardagsrummet, och det är ju flera veckor sen. Det finns inte mycket som är bättre än att gå runt och dona i sin fina lägenhet medan tio sorters rock dånar ur högtalarna. The rocker housewife, det är jag.

En dag kvar tills jag får lämna den här gudförgätna stan och återse Dalarna, om än bara för en liten stund. Det kommer att vara svinkallt. Spelar ingen roll hur svinkallt resten av Sverige redan har det, när man åker in i Stackmora sjunker temperaturen drastiskt och snoret fryser till is i näsan.

Och jag fick med mig Fredrik. Helt utan att tjata. Stor triumf.

Julklappshandlande avslutat!

Alltså, Alice in Chains-albumet är inte bara bra det är ju skitbra.

Alice in Chains - Private Hell.

Jag tar ett väldigt stort och moget steg idag, jag lyssnar på Alice in Chains nyaste album. Alltså det där min gud Layne Staley inte sjunger, eftersom han är ganska död nu. Och albumet är.. det är faktiskt bra. Nästan jobbigt att erkänna.

Soligt, svinkallt. Skulle helst spendera den här dagen på ett par skidor uppe i något fjäll, men istället ska jag servera hamburgare till julklappsshoppare. Bara sju pass kvar.

Vi blev inte så mycket klokare av att hitta andra människor. Det var ingen annan som fattade vad jag höll på med heller. Men det var i alla fall inte Andra Linda som slagit mig på käften, min kind är svullen av någon annan anledning.

Skulle gärna berättat om festen nu, men jag måste hitta någon som kan återberätta den för mig först. Jag återkommer.

Så här ser jag ut när jag går på fest. Som vanlig talltså, bara lite rufsigare och med en nybakad finne på kinden.

Jag ska på fest ikväll. Jag försökte övertala Fredrik att mina konstiga McDonalds-kompisar inte är så konstiga som han tror, men det gick inte hela vägen eftersom det var ren och skär lögn. De är mycket konstigare än vad Fredrik tror. Han har inte ens sett dem i deras alla-ligger-med-alla-esse.

Jag får alltså gå utan manlig eskort och sitta ensam i ett hörn medan de andra tafsar på varandra. Som vanligt.

Har jag tur kommer Andra Linda och sätter sig samma hörn och sympatihalsar jäger med mig.

Fredrik var på whiskeyprovning igår. Idag luktar han som min pappa brukar lukta på julafton. Vi kommer alltså inte att hångla speciellt mycket idag.

6.19 värda minuter av ert liv.

Deftones - Simple man.

Snön gör nästan så att Gavlegårdarnas halvklädda adventsgran ute på gården ser respektabel ut. Nästan.

Det bästa med jul är väl ändå att få slå in paket. Jag köper massor av olika papper och snören varje år och överväger noga vilket papper som går med vilka snören. Jag tjatar på Fredrik så jag får slå in hans paket också. En (väldigt) liten del av mig önskar att jag hade en större familj så jag fick slå in ännu fler paket.

Fast nu ska vi inte inbilla oss att jag kommer ifrån en liten släkt. Jag har åtta fastrar och farbröder, en farmor, en farfar, en mormor, en morfar, en morfars fru, en mormors man och trettio-fyrtio kusiner. Men vi firar inte jul med dem. För vi tycker inte om dem.

Jo, vi tycker såklart om mormor. Och morfar. Och farmor och jättelilla farfar. Och mormors man är schysst. Morfars fru pratar mest störig Stockholmska.

Glöm det jag sa om att det snöade i Gävle häromdagen. Nu snöar det i Gävle. Jävlar i mig vad det snöar. Druttade på röven när jag gick ut och postade julkort gjorde jag också.

Jag: Jag var lucia när jag gick i sexan.
Sofie: Va? Var du?
Jag: Ja. Jag har inte alltid varit så här mörk och otilltalande.
Sofie: Tydligen inte.

Måndag förmiddag, vart hittar ni mig? På badrumsgolvet, sminkad i alla färger jag kunde hitta i min gamla Snobben-necessär. Resultatet av omänskligt-vackra-Evelina-har-födelsedagsfest-på-torsdag-och-alla-hennes-kompisar-är-sådana-där-som-har-glittersmink-och-klackskor-paniken.

Jag och Fredrik har en deal. Den som hinner slå igång sin musik först på morgonen bestämmer vad vi lyssnar på. Fredrik är extra snabb när han vet att det blir julmusik om jag vinner.

Det gör mig glad att mina vänner får ligga ibland, verkligen. Men det är ganska oballt när man blir lämnad på krogen med sällskap som man egentligen inte har något gemensamt med, bara för att ens manwhore vänner hittar ragg att ta med hem.

Jag vet att det är skillnad för mig för att jag i princip är gift, men jag trodde verkligen att andra människor också gick ut på krogen för att umgås.

Det snöar i Gävle idag. Jag är överlycklig.

Så här kornig är jag på nära håll.

Jag tittar på nobelfesten på tv. Det hörs hur pristagarna är nervösa när de ska hålla sitt tal. Andfåddhet, lite darr på rösten. Jag tycker det är fint. Bara för att man är ett geni betyder det inte att man är livrädd för att ställa sig upp och tala inför ett och ett halvt tusen pers liksom.

Så här är det va, receptet på knäck - hur enkelt som helst. Görandet av knäck - bara för de riktigt begåvade. Man försöker göra fina, jämna små kolor medan smeten stelnar i kannan och bildar små strängar som klibbar fast i formarna och lyfter iväg dem och man har ont i både nacke och arm för man har ju stått så där i tjugo minuter. Det slutade med att jag stod och åt knäcksmet som blivit för stel för att hälla direkt ur kannan och nu har jag sockerchocks-huvudvärk.

Jag ska göra sån mörk knäck idag. Jag försökte mig på det för två år sedan också. Köket luktade bränt i en månad efteråt.

Jag vet, det är ju skitoanständigt av mig att visa trosorna i bloggen. Men jag har en ny tröja, ser ni?

Meddelande till alla familjemedlemmar: vill ni ha något i julklapp i år får ni faktiskt säga vad ni vill ha. Jag orkar inte vara påhittig. Okej?

Kanske har ni hört den förut, kanske gillar ni den inte, kanske gör ni det och ni får en ny låt i soundtracket till ert liv, kanske bestämmer ni er för att börja lyssna på hela bandet. I värsta fall är det bara tre minuter av ert liv. Mindre, om ni stänger av innan den har spelat färdigt.

Anathema - Electricity

I en nötskål har fått ett facelift. Jag kunde inte leva med att Markus blogg var snyggare än min. Nu är den inte det.

Om det var så att de fyra julklapparna jag köpte idag var till min familj hade jag nästan varit klar med julshoppingen för i år. Men nu är det ju så att tre av dem var till mig.

En biverkning av vårt spelande av House of the Dead: Overkill blir drömmarna om zombies. Som tur är kunde jag inatt övertala dem att äta porslin istället för mig.

Det är fredliga lösningar som gäller i mina drömmar.

Min mamma kommer hit idag. Vi ska julhandla och rulla oss i julstämning. Jag börjar med julmust till frukost.

Jag: Mina vänner har tråkiga bloggar. Du där, skaffa en blogg.
Markus: Allright.

Och nu håller jag på att göra loggan och headern till den. Det blir satsnyggt. Mycket satsnyggare än min egen blogg, faktiskt. Röv.

En av mina vänner driver mig till vansinne just nu. Tar beslut som säger emot varandra hela tiden och jag måste stötta, för när tjejkompisar beter sig som idioter kan man inte säga det till dem som man kan med killkompisar.

Söndagsromantiken går ut på att dricka öl och vrida sig av skratt till Californication. Vi älskar serier som kan toppa Weeds i att vara fucked.

Förra söndagen sysselsatte jag mig med att panta flaskor, den här söndagen har jag en ungefär lika upphetsande plan. Jag ska köpa en ny mopp. Min gamla luktar alger.

Jag vet inte hur andras uppfattningar om romantik ser ut, men Linda och Fredrik spenderade i alla fall lördagskvällen med att skjuta zombies tillsammans i House of the Dead: Overkill och tyckte det var asromantiskt.

Jag ska jobba hela dagen. Det kommer nå viktiga chefer och ska bedöma oss idag, så vi ska vara on our best behaviour. Och vi måste ha svarta strumpor på oss, för det hör till uniformen.
Och svarta trosor, om man som jag har ett hål i skrevet på byxorna.

Min kamera har svårt för att sätta mig i fokus nu för tiden. Jag tar det inte som en komplimang.

Vart tog alla små saker vägen? Det var ju det den här bloggen handlade om från allra första början. Små saker, som gör mig glad eller som jag inte gillar. Nu får jag fan ta och rycka upp mig.

En sak som gör mig glad är när Fredrik skickar mms till mig när han är borta och jobbar. Den här gången är han i Sveg och jag fick en bild på en julpyntad jättebjörn.

Torsdag. Jaha. Då går vi och bråkar med chefen då. Inte mycket till bråk kanske, det finns inget han kan göra för att få mig att jobba nyår. Jag älskar att vara uppsagd.

Varför går alla mina tvålpumpar sönder?!

En gammal bekant för många, många år sedan frågade mig vad som hade hänt med mig, "du brukade rita lyckliga flickor men nu ritar du bara olyckliga". Just då gillade jag tanken på att någon kunde se hur jag mådde på mina flickor, men det stämde ju inte för jag har aldrig ritat lyckliga flickor.

Kanske huvudfotingarna när jag var fem. Och mina självporträtt, är inte det ett mindfuck så säg.

Jag sa upp mig i måndags men det hindrar inte McDonalds ifrån att göra mig flyförbannad en sista gång.

Jag kommer inte att jobba nyårsnatten. Inte en chans.

Jag tittar på tåg till Mora dagen före julafton och längtar hem, väldigt mycket.

Jag längtar efter att få klä granen med lillebror, med så mycket kulor och glitter att själva granen inte syns. Längtar efter att få bråka om vilka traditioner vi ska förvalta och om vi verkligen behöver en tomte när den yngsta i familjen är arton år. Längtar efter att få vara så där töntig som familjer kan vara, titta på Kalle Anka för att man ska och pappa skrattar högt när tomtenissen målar schackbrädet med schackrutig målarfärg. Längtar efter pappas upprörda "men!" när vi har ätit upp halva Paradis-asken innan lunch. Längtar efter att få fnissa åt dåliga julrim. Längtar efter storebrors luriga leende. Längtar, konstigt nog, efter mina föräldrars psykotiska hund. Längtar efter Bing Crosby och Frank Sinatra. Längtar så att det gör ont.

23 dagar kvar.

Ibland förstår jag vad Fabian menade när han på fyllan sa att mitt hår ser ut som en peruk.

Jag kanske skulle haft i åtanke hur mycket jag hatar att skriva CV:n när jag sa upp mig. Nä, jag ångrar mig inte, men jag hatar verkligen CV-skrivande.

Jag har sagt upp mig. Chefens reaktion? "NEEEJ!" Men jag kunde inte sluta le. Jag kommer nog få panik snart, men sen kommer jag att le igen.

Jag har precis skickat iväg Fredrik på vaccination. Jag vaccinerade mig ju i torsdags, och sen dess har jag varit lite öm i överarmen, haft svårt att lyfta den högt och så. Har gnällt lite över det. Och jag har märkt att folk tycker att man är lite av en idiot som vaccinerar sig. En del av dem har konspirationsteorier, och en del tycker helt enkelt det är onödigt eftersom i princip alla kommer att överleva svininfluensan.

Men det var rätt val av mig att köa i en timme för att vaccinera mig, jag tillhör faktiskt en riskgrupp - gruppen med människor som har sån otur att de lika gärna kan dö i något så löjligt som svininfluensan.

Jag har planer för idag. Jag ska panta flaskor. Låter kanske inte så jätteupphetsande, men jag ser fram emot att få bort lite flaskor ifrån det här hemmet. Mitt pepsi och julmustdrickande matchar inte mitt pantande av flaskor.

De ligger överallt här, och skaver på min själ.

Jag skulle helst slippa jobba idag. Skulle helst springa omkring i lägenheten och fotografera allt mitt julpynt. Allt mitt julpynt är egentligen inte speciellt mycket. För att vara den största jultönten i världen är jag en väldigt diskret pyntare.

Jag är vaccinerad! Försök ta mig nu svininfluensan!

Åh, söta mamma är så snäll och meddelar sin dotter som inte äger en almenacka att det är första advent på söndag, vilket betyder.. JULPYNT! NU! Jag släpper härmed allt annat jag skulle göra idag och börjar klättra med adventsstjärnor i fönstrena.

Får man julpynta nu?! Jag måste inte vänta tills på tisdag va? Jag menar jag river ju ner mitt julpynt på annandagen i mitt vansinnesutbrott över att jag inte får fira jul i samma utsträckning som vanliga människor ändå, borde jag inte då få pynta lite, lite tidigare också?

Och lyssna på julmusik? Av Elvis?

Uppdatering av önskelistan (ni som inte är mamma kan sluta läsa nu).

En lång, randig matta. Det här är ett utmärkt exemplar, men det vore ju roligt med något i mitt hem som inte kom från Ikea också.
En sophink till badrummet med lock, gärna i stål. Annars är svart en flitigt använd färg i detta hem.
En ram till min Layne Staley-affisch. Den har det bråkiga måttet 61x92 men den går att beskäras några centimetrar hit och dit. Svart och silver är godkända färger i det här fallet.
En badrumsmatta, även den i svart. Hemskt gärna roligt mönster eller form på, badrumsmattor har en tendens att vara skittråkiga.

Jag har stora krav på mina julklappar i år, jag hade ju kunnat säga "en matta" och "en sophink" istället för att ge krav på mått och mönster och färg. Verkar lite snorkigt nu när jag tänker på det, men det är bättre för alla parter, så julklappsgivaren inte lägger pengar på något jag ändå byter ut efter en månad.

Väldigt matt idag också, så där så att jag inte orkar lyfta mascaran till ögonen. Har nog mycket med att göra att jag spenderade gårdagen åt att kräla omkring i damm. Jag har hört någonstans att allergiker inte borde göra sånt.

Jag hade projekt idag. Jag skulle måla klart det sista på mina nya hyllplan, jag skulle organisera källarförrådet, se om man kan klämma in lite till där om man bygger på höjden. Jag ställde väckarklockan på nio. Gick upp när den ringde, gick och la mig på soffan och sov istället.

Jag är mos. Psykiskt och fysiskt mos.

Det är sol ute idag. Jag går inte ut till den, men jag tycker om att titta på den från andra sidan av persiennerna.

Man kan alltid räkna med ett smärre kaos i vår lägenhet. Formeln lyder ju så. Fredrik har sjukt mycket grejer, jag har supermycket sjukt mycket grejer, vi har inga förvaringsplatser att tala om och vårt källarförråd är proppfullt och helvetiskt oorganiserat.

Men just nu har jag förutom den vanliga stökigheten dubbla soffor, dubbla tv-bänkar, dubbla skrivbord och en fåtölj mitt i hallen. Det nya skrivbordet är visserligen inte ihopskruvat, men en bordsskiva på 150x75 cm tar ändå sin lilla plats.

Framkomligheten är.. begränsad. Någon med körkort, bil och släp som vill köra mig till en återvinningsstation? Jag bjuder på pepsi? Och pepparkakor? Sexuella tjänster? Ja?

Design*sponges before & after-kategori är livsfarlig. Man blir för inspirerad.

Pass ett av två avklarat. Hemma på en mycket ambitiös middag bestående av chips och dipp innan jag går tillbaka till jobbet halv ett inatt igen. Livet känns lika meningsfullt som vanligt.

Hej jag har tvättat håret igen.

Högklassig övertalningsteknik hos våra skiftledare när de vill att vi ska jobba extra.

Anna: Du måste ju inte, men din kväll är ju ändå förstörd för att du ska hit och jobba inatt.

Kan inte argumentera emot det alltså.

Och det bästa är, jag kommer få lov att plocka isär allt igen för jag skulle ju lämna öppet på baksidan för sladdarna!

Jag har inte alltid haft vänner. Lite av eget val och lite för att jag var alldeles för konstig under de sena tonåren. Men nu har jag vänner. En av dessa vänner har bil. En av dessa vänner ska köra mig ut till Ikea så jag kan köpa en ny tv-bänk och eventuellt ett nytt skrivbord till Fredrik. Utan att han vet om det.

Föreställ er nu att jag sitter och skrattar ruskigt ondskefullt. För det gör jag.

Den här bloggen har bestämt sig. Hon tar saken i egna händer. Stickin' it to the man, är vad hon gör. Revolterar emot sin pojkvän som inte vill köpa ny tv-bänk så att hon inte kan göra klart sitt vardagsrum och få det att se ut som att de faktiskt inte är nyinflyttade när de har bott där i över två år.

Problemet är ju bara att han måste köra henne till Ikea för att hon inte har körkort eller tillgång till bil. Men kanske kan hon lura honom, säga att hon vill köpa nya sängkläder och sen när de väl är där.. REVOLT!

Jag är verkligen helsåld på bokstavskaklet jag hittade på Designtorget när jag påbörjade min önskelista häromdagen. Det är lite, lite tacky men jag vill verkligen ha det. Tyvärr finns det bara att köpa i Designtorgets butiker i Stockholm och Göteborg och inte på hemsidan. Men jag hittade det här, så nu blir det inga problem för er att köpa det till mig i julklapp!

Den är ju inte spygrön, men den är väldigt fin ändå (mamma jag önskar mig spygröna kuddöverdrag i julklapp).

Fredrik: Du svär för mycket.

Jag ska åka och hämta en soffa nu. En soffa som jag har ägt i några veckors tid men inte fått hem än. Men nu ska jag hämta den, innan det urartar till att jag slår Fredrik på käften för att han ändrar inställning till skiten hela tiden.

På senaste tiden har det gått rykten om att jag skulle vara död och att någon annan har tagit över bloggen för att täcka det, och det är därför mitt nylle inte dyker upp lika ofta längre. Men det är inte sant.

Titta, jag lever.

Okej det kanske inte har gått ett sånt rykte. Okej det är kanske ingen som vet vem jag är, ens. Okej jag kanske bara ville visa bild på mig för att mitt hår är nytvättat och bemötande idag.

Jag ser ofta sci-fi. Även om jag inte har något direkt emot det så är det inte mitt val, det är Fredriks. Fredrik gillar sci-fi. Fredrik vill helst inte se något annat än sci-fi. Möjligtvis zombiefilmer men där sätter jag ner foten, jag måste faktiskt gå till jobbet klockan tolv på natten ibland och då är det faktiskt mörkt.

Så idag har vi sett District 9. Intressant att se en alien-film där man håller på aliensarna. Mest för att alla människor var assholes. Till och med protagonisten. Och aliensarna var söta.

Jag: Men herregud hur full var jag då?!
Petter lägger huvudet på sned.
Petter: Så där full som bara du kan bli.

Mer ångest som inte är att leka med; sist jag lämnade Gävle var i juli. Det kanske inte är något konstigt för folk som kommer ifrån Gävle, som bott här i hela sitt liv och har sin familj här. Men det har inte jag. Jag har ingenting i Gävle.

Jag är bara strandad.

Det här inlägget är riktat till min mor (och eftersom hon inte är av internet-generationen, mamma, du ska klicka på orden som är i annan färg!), och alla andra som känner sig manade att köpa julklappar till mig i år. Det här vill jag ha.

En sodastream.
En pepparkvarn. Den här, i svart, är tillräckligt ful för att jag ska gilla den.
En sån här.
Det här.
Fyra såna här stolar, eller den kantiga versionen från Ikea. Har inte riktigt kommit på vilket som skulle se bäst ut, men jag vet att jag vill ha varje stol inslaget i ett eget paket, såklart.
Och en korg jag såg på indiska som var gjord av återvunnet tidningspapper eller sånt.

Tack!

Jag glömmer ofta att nämna saker som gör mig lycklig, jag tar mest upp sånt som gör mig olycklig. Kanske för att jag mest är svart och skadeskjuten nu för tiden men det finns ju faktiskt fortfarande saker som gör mig lycklig. Mitt doftblock till badrummet som luktar liljekonvalj, till exempel.

Fredrik har en tjej som stalkar hans facebook. Hon kommenterar på varje statusuppdatering han gör. Han skriver aldrig något tillbaka. Det här vet jag för att jag givetvis också stalkar Fredriks facebook, det är min rättighet som flickvän att se vad han pysslar med där inne (inte så mycket alls, han är en dålig facebookare). Jag vet inte vem hon är eller hur de känner varandra, och jag bryr mig inte heller. Vad jag undrar är.. kan jag lägga till henne som vän? Jag är tre vänner ifrån att nå 100 och börjar få slut på kusiner som jag kommer ihåg namnen på. Faller inte pojkvänners facebookstalkers inom gruppen för människor man kan vara vän med på facebook? Inte?

Imorse fann jag vad som är äckligast att spy rent smakmässigt - oregano. Fy fan.

Jag tror bestämt att jag gav någon en avhyvling ikväll, fast jag har lovat mig själv att inte lägga mig i andras relationer och deras affärer. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det.. typ.

En nackdel med att bestämma sig för att sluta på sitt jobb är att man känner den där friheten, tänker att jag behöver aldrig gå dit mer! För att sen inse att jo, det måste jag ju, jag jobbar ju faktiskt fortfarande där ett tag till.

Men tre och en halv timme kan vara okej att jobba om man får gå ut och dricka öl och låtsas som att man har girls sen.

Melodifestivalen blev nästan sevärd i år. Men bara nästan.

Jag vill skriva. Jag vill nu. Det är så himla bortslösat om jag inte gör det. Vart är den där historien egentligen? Vart är den där tjejen som jag alltid skriver om? Hon som ligger med folk för pengar, hon som super sig full på skolans tjejtoalett? Har någon sett henne?

Åh. Jag behövde bara skriva det här inlägget, publicera, berätta för den otroligt lilla omvärlden som läser den här bloggen och sen var det som att jag kunde andas igen. Fantastisk känsla.

Jag har tagit ett beslut. Jag ska säga upp mig. Jag måste bara hitta något sätt att överleva på rent ekonomiskt. Sen slutar jag. Det finns ingenting som kan förändras så att jag skulle stanna.
Jag har länge fantiserat om den stunden, att få gå in på kontoret och säga att jag gör inte det här nå mer. Inget extravagant eller så, jag kommer nog inte ens nämna hur skitigt de behandlar sina medarbetare. Jag ska bara konstatera att jag slutar och gå.

Jag stod ut i över ett år, gjorde jag. Längre än de flesta gör på det där stället. Fick två riktigt goda vänner igenom det, men åldrades fem år och stressade sönder magen också.

Jag brukade bry mig om stället. Jag ville inte ha något annat jobb. Jag ville göra det där som jag blivit så himla bra på och jag ville göra det med de människorna jag tycker så mycket om. Ville att företaget skulle lyckas. Levde på hoppet att en dag skulle de lära sig att lägga scheman.

Men nu bryr jag mig helt enkelt inte längre. Inte om människorna, inte om något. De har haft sönder mig.

Jag har tagit ett beslut. Det är ett bra beslut.

Note to self: sluta äta ost du är laktosintolerant för helvete! Idiot.

Bekännelse; i min säng ligger det en karl som jag älskar helt vansinnigt mycket.

Jag tycker om att ha vänner. Speciellt såna som inte lägger på luren i örat på en när man utförligt förklarar hur det är att spy mjölk.

Det är väldigt suddigt hur föregående inlägg blev till. Men det verkar som att jag var väldigt glad över att ha träffat en livs levande Skywalker. Jag har ett lika suddigt minne av att jag väckte Fredrik, som givetvis låg och sov för att han skulle upp och jobba idag, för att berätta det också.

Schysst flickvän.

Alla vet att jag älskar Fredrik och att han är min ultimata hjälte.. men jag blev precis följd hem till porten, "för att det var så han blev uppfostrad", av en kompis kompis som heter Skywalker, på riktigt, döpt av sina föräldrar.

Det här är en awesome stund i mitt liv.

Jag: Jag skulle passa i överklassen. Gå på opera i mina klänningar, ha små kikare..
Fredrik: Hm. Jag kan inte se det riktigt.
Jag: Va? Varför inte? Tycker du att jag är white trash?
Fredrik: Ja.. men du är mitt white trash! Du är Fredrik trash!

Okej.

Jag ska faktiskt slita mig ifrån min virtuella värld ikväll. Jag ska ut med mina girls. Okej, jag har inga girls, typ bara två, jag fick bara lov att testa hur det kändes att säga så (inte bra alls).

Vi ska bli fulla och ansvarslösa. Men inget hångel, för vi har pojkvänner (och typ pojkvänner). Bara tre snygga tjejor som snackar lite skit. Som inte behöver bekräftelse.

Seriöst om någon börjar hångla ikväll ger jag upp det här med fest.

Det har snöat idag. Verkar inte spela någon roll för paper boy dock, han gillar shorts. Tycker att hans hårlösa ben är graciösa.

Det är väldigt lite bloggande just nu, men det är så att jag alldeles nyss blev mamma till tvillingar och det är ganska omständigt. Som om det inte vore nog är jag gravid igen med min älskares barn, både jag och min make har fått influensa så jag har fått lov att anställa en nanny som går och fastnar på olika ställen hela tiden och övergöder mina barn. Mina tomatplantor har blivit invaderade av insekter och mitt hus är för litet men jag kommer inte på något bra sätt att bygga ut det på.

Det enda som är bra i mitt liv just nu är min underbarn till förstfödda. Hon målar tavlor och tjänar storkovan.
Det är därför jag inte bloggar just nu.

Inatt på jobbet fick vi bevittna äkta kärlek över kassadisken. Från det ena hållet i alla fall. En blond kille med backslick föll huvudstupa för fina Evelina. Det stod honom ganska dyrt. Förutom de tre menyerna han började med att köpa, sålde Evelina på honom 35 extra cheeseburgare, två glassar och tio dipsåser i utbyte mot hennes telefonnummer. Om han ens vågar ringa henne, kommer det nog svida ganska hårt att hon redan är upptagen.

Fall aldrig för säljare.

Söndag. Tredje dagen i rad som jag vaknar av magont. Spelade Zelda tills jag blev arg och bestämde mig för att aldrig mer spela det där skitspelet igen (eventuellt hyra någon som kan ta sig förbi det där stället jag är på nu). Letar efter ett nytt spännande spel att hata. Ligger i knät på Fredrik och tittar på hans sci fi-serier och blir klappad på.

Dålig natt. Magproblem, sömnproblem, huvudvärk och en snarkande sambo som vanligt. Men när han är nykter går det i alla fall att putta på honom så att han slutar för ett tag.

Jag ska nog spela Zelda idag. Twilight Princess då. Windwaker kan suga min (ja, jag har fastnat i ett tempel och går runt i cirklar..).

Lustig insikt idag (man får såna på lediga dagar) - jag är en bättre got nu än när jag var got i femtonårsåldern någonting. Då försökte jag verkligen vara got med de trasiga strumpbyxorna på armarna och den taskiga sminkningen. Nu råkar jag bara gilla svart.

Identitetskrisen är ett faktum när jag köper en kjol.

Dagens dilemma; vill jag verkligen vara vän med chefen på facebook? Han behövs i min strävan efter att få hundra facebook-vänner (jag har 91 nu). Men.. vill man verkligen ha chefen på facebook?

Å andra sidan har han sett mig riktigt, riktigt, RIKTIGT full så statusuppdateringar på facebook kanske mest är småpotatis nu för tiden.

Dåliga saker som har hänt den här veckan

• jag frågade min chef om fler timmar i månaden, det hade han inte råd med
  
• Fredrik drog hem ytterligare en förkylning som såklart satte sig på mig
• tröjan som skulle göra mitt liv komplett som jag beställde för flera veckor sen visade sig vara slut i mörkgrå hos leverantören
• tjejen som bor på balkongen mitt emot min som jag har stalkat under en tid kom in på jobbet och visade sig inte vara lika söt i verkligheten
• livet förlorade sin mening i största allmänhet
  

Bra saker som har hänt den här veckan

• jag vann en kassatävling på jobbet, fick presentkort på Systembolaget som pris
• jag åt en Daim
  

Drömtröjan fanns inte i drömfärgen. Jag raidar webbshoparna för något värt att falla lika pladask för så jag vill spendera femhundra spänn på det. Förgäves.

Idag känns som en sån där dag då jag föreslår till Fredrik att vi ska se en film, han undrar vad vi ska se, jag säger jag vet inte, vi googlar film, bestämmer oss för att se den mest hjärndöda actionrullen som är aktuell just nu, sätter oss i soffan och jag tittar storögt på Fredrik och frågar om vi får popcorn nu.

För det var faktiskt bara därför jag ville se på film.

Tider går väldigt sakta när man glömmer att ta med nässpray till jobbet, och det första man gör är att krama Petter och får en allergisk reaktion mot hans deodorant. Jag snortade sodavatten under mina mest desperata stunder.

För lite bilder i bloggen.
Något som skulle vara jättepinsamt när jag gör så här och sätter två bilder bredvid varandra är om jag skulle redigera bort en finne i ena bilden, men glömma att göra det på andra. Jättepinsamt.

Men det ser väl vem som helst att jag har lämnat kvar alla finnar och ärr.

Det blev ett nej. Ett sympatifullt nej men ett nej. Nu funderar jag på att säga upp mig. Är nog hellre arbetslös än att se mitt liv rinna iväg i ett magsårsdis.

Är bara att bryta ihop och komma igen.

Åh. Idag ska jag försöka prata med chefen då, igen. Jag förväntar mig ett ja. Men vad gör jag om jag får ett nej? Går ut på lagret och börjar gråta?

Ibland blir Fredrik övermodig, tror att han känner mig så bra. Då får man allt sätta honom på plats.

Jag: Jag har hittat min absoluta favoritsida på hela internet!
Fredrik: Vadå, ikea.se?
Jag: Nähä! Ikeahacker!

Jag blev varken nedskjuten eller kom hem med mindre ångest, jag kom snarare hem med mer ångest eftersom jag inte fick mitt snack med chefen överstökat. Jag var ju så smart och bestämde mig för att ta det första dagen på höstlovet när vi är översvämmade av ungar av olika höjd och irritationskompetens.

Men jag planterade i alla fall idén om att vi ska prata serious business i hans huvud. Imorgon, på förmiddagen. Eventuellt. Om vi hinner. Som vanligt.

Idag ska jag försöka få en minut med min chef och kräva saker. Kommer jag att bli nedskjuten eller är det en person med mindre ångest som skriver nästa gång? Vi får se.

För ett och ett halvt år sedan slutade jag att titta på the Office (US). Jag blev jättefull på Kir en kväll, spydde och såg samma avsnitt flera gånger med argumentet att "det bara var tillbakablickar" när Fredrik påpekade att jag redan hade sett det där. The Office kör inte med tillbakablickar..
Efter det har jag associerat the Office med något ganska dåligt, men nu har jag börjat titta igen och jag har i alla fall tre säsonger att ta igen.

Och fan, en mer genomtänkt, välspelad tv-serie finns inte. Den är bäst efter två, tre öl men vi tar det lite lugnt med sånt på grund av tidigare erfarenheter, då.

Jag har sovit ganska dåligt. Jag kan ta att det kommer hem två fulla karlar mitt i natten, jag kan ta att de pratar och äter upp mina chips, jag kan ta att Fredrik river ut hela garderoben i jakt på ett täcke till Joel. Men jag klarar inte av Fredrik ligger och snarkar konstant hela natten. Jag har puttat, jag har sparkat, jag har försökt kväva honom med en kudde, men det fanns ingen hejd! När lyckades jag få honom att lägga sig på sidan och sluta? Tio minuter innan jag skulle gå upp.

Vad gjorde jag på Heartbreak igår? Jag vet att alla andra var där för att hångla med varandra men vad gjorde jag där?!

Större delen av en hamburgerrestaurang i Gävle mår ganska dåligt idag.

Om en bekant som ligger med en annan bekant fast han är ihop med en tredje bekant.

Oscar: Jag är besviken på honom. Och just med henne också, hon är ju inte ens snygg!
Jag: Vadå, har inte du också legat med henne?
Oscar: Ja men då var jag ju dyngrak! Och jag har sån ångest över det alltså. Jag hade ångest under tiden jag gjorde det också, tittade upp och bara "nä, vad håller jag på med?!".

Jag tar det här tillfället som har givits att gå runt och känna mig missförstådd igen. Ägnar mig åt öldrickande, lyssnar på the Verve och ligger huller om buller på utfällda soffor med sällskap som inte kan se det dåliga i mig.

Jag har en elefant ritad på min hand. What did your friends ever do for you?

Det blev ingen soffa. Det blev för jobbigt att ringa och maila och anklaga folk för att försöka blåsa mig. Den var inte värd det. Jag vill ha en soffa som känns helt rätt, den där soffan kändes bara rätt när det skulle gå lätt - ge pengar, lasta på soffa på släpvagn.

Min mamma kommer säga "vad knäpp du är", Fredrik säger att jag suger på att köpa soffa. Men ingen av dem har en så stor ångestkapacitet som mig så de förstår inte. När min ångest säger stopp, då är det fan stopp.

Fredrik har åkt till Leksand och jobbar. Det betyder att jag nu kommer gå runt och snora i hans tröjor, äta upp hans kaviar och sno hans dator. Det här ligger vid hans dator. Det är hans visitkort. Och det får mig så full i skratt att han har visitkort. Lilla Fredrik liksom.

Jag har upptäckt en helt ny känsla, den som uppstår när man vet att någon försöker blåsa en. Omständighet. Allt jag ville var att köpa en ny, billig soffa.

Det känns som att Jysk skulle vara ett tillräckligt stort företag för att kunna ha ett ordentligt system på sin webbshop men tydligen inte. Jag ska alltså betala innan de ens skickar varan, i det här fallet en soffa, fast jag får inget OCR-nummer, jag ska bara betala till ett bankgiro-nummer sen skicka ett mail till en snubbe och säga att nu har jag betalat och "gärna bifoga en betalningsbekräftelse" sen ska han se till att varan skickas?

Ursäkta men, va?

Jag har köpt en lampa till mitt kök. En fantastisk kontrast för 199 spänn på Indiska.

Jag har haft finbesök idag. Så här ser min älskade lilla mamma ut när hon syr ihop mina chinos som jag spräckte på Sonisphere i somras.

Något som verkligen måste svida, något som jag ser någon gång per natt jag jobbar, är när de här människorna som kommer ifrån krogen och beställer mat och drar sitt kort och inte får sitt köp godkänt. De drar sitt kort en gång till och får ej godkänt, och man ser hur förfärade de blir när de inser att de bränt alla sina pengar på krogen, och de fick inte ens ligga.

Jag spenderar alltid mycket mindre än jag tror när jag är ute. Jag och mina kompisar brukar köpa in ölkannor, jag köper den första, den dricks upp, ölkannorna fortsätter att komma men någon annan får betala eftersom jag vid det laget har blivit för full för att navigera min plånbok. Men det kanske är okej, för jag är tjej, mitt sällskap är nästan alltid manligt, jag hade fått de där ölkannorna ändå för jag har ganska långa ögonfransar.

Och det går alltid att lura i Markus att han är skyldig mig öl.

Det är en stor helg. En episk helg. Början på något nytt. Jag har jobbat båda nätterna, och lyssna på det här, inte bråkat med en enda gäst.

Jag ser hoppfullt på framtiden.

För mycket just nu. För mycket inredning, för mycket jobb (i alla fall för utspritt och för sent), för mycket regn, för mycket sopor och för fantastisk säsongsavslutning på Weeds.

Och varför protesterade jag inte igår när barnmorskan ville väga mig? Verklighetsuppfattning och sunda värderingar står beredda, kan springa när som helst. Satans jävlar.

Min inredningsentusiasm har en förmåga att skapa dålig stämning i det här lilla hemmet, men det är inget som Anathema inte kan ta hand om. De får mig alltid att känna som att jag går i en lång svart klänning över orörd snö en natt när det är fullmåne.

För en smyg-got som mig är det en ganska bra stämning.

För att stilla ha-begäret i någon timme till tog jag och rengjorde spisen, med tandpetare. Det har blivit dags att ringa en sån där institution för folk som inte har alla getter i kanoten.

Åh gud. Fått inredningsidé. Måste. Ringa. Mamma. Hon jobbar. Åh måste hålla mig i någon timme. Vill vill vill.

Jag har funderat. Ända sedan jag resurrectade bloggen igen har jag tänkt att tåta ihop ett inlägg med basfakta om mig, så att folk som slösurfar sig fram igenom livet och råkar hamna här i mitt humble home ska förstå vem jag är bara igenom att läsa ett inlägg, istället för att läsa hela bloggen från början till slut och ändå bara få reda på att jag är en hypokondriker som hatar mina grannar, missbrukar pepsi och har en pojkvän som är bra mycket smartare än mig.

Men det går inge bra. Jag har försökt flera gånger. Jag kan inte berätta basfakta som min ålder utan att göra en lång utläggning om att jag ändå alltid får visa leg på krogen. Hur fan gör man?

Barnmorskan: Röker du?
Jag: Nej.
Barnmorskan: Inga blodproppar eller sånt i din familj?
Jag: Nej.
Barnmorskan: Dricker du alkohol?
Jag: Ja.
Barnmorskan: Hur ofta?
Jag: En gång varannan vecka kanske.
Barnmorskan: Två gånger i månaden alltså.
Och där inser jag att jag förmodligen ljög.
Barnmorskan: Hur mycket dricker du då ungefär?
Jag: Tillräckligt haha!
Barnmorskan bara tittar på mig.
Jag: Åtta öl kanske..

Vårdpersonal är ett ganska humorbefriat släkte.

Jag har ett stoppur på min nya telefon, och det är därför jag vet att min tandvårdsrutin på kvällarna nu tar 8 minuter och 45 sekunder.

Idag ska jag köpa en extra mjuk tandborste. Jag ska även köpa en sån där tandborste som bara har en liten pigg med strån för att komma åt på små ställen, som under tandköttet som ligger över mina visdomständer.

Living the dream.

Dagens självdoodle.

Ibland mår jag lite dåligt över att min blogg är så inkonsekvent. Även om den inte har läsare så kan det kännas viktigt att den handlar om något. Att den har en grej. Ibland vill jag ha en fotoblogg, ibland vill jag ha en modeblogg, ibland vill jag ha en blogg fylld med doodles, ibland vill jag ha en humorblogg, ibland vill jag blogga om fina saker som det där som händer med maskrosor när de dör, det som man kan blåsa på.

Men ibland mår jag inte så dåligt över det. För bloggen är jag. Jag är ganska inkonsekvent.

Känner ett stort behov av att fota något idag, något som inte är jag själv i sällskap av de där tio åren som har satt sig under mina ögon..

Det här med att gå till tandläkarn är härliga grejer, ändå. Det känns som att en vikt har blivit lyft ifrån min mun. Vilket det har, de har skrapat bort en massa tandsten ifrån mina framtänder. Tydligen skulle det vara en liten glipa mellan de två längst ner längst fram, vem kunde anat!

Jag vill berätta för folk hur bra mina tänder är. Ringa mamma och berätta att jag hade inget hål! Men nej Linda, du är 22 år nu. Du kan inte förvänta dig att mamma ska klappa händerna över allt du gör.

Och domen lyder;

• jag har fortfarande aldrig haft ett endaste hål i mina tänder
  
• jag borstar fortfarande för hårt, jag håller på att borsta bort allt mitt tandkött
  
• juice är också dålig skit, den håller på att fräta bort resten av mitt tandkött
  
• herregud vad snett mina nedre visdomständer växte. Jag såg röntgenbilderna och de har ju helt missförstått vilket håll de ska åt, ni ska uppåt inte framåt!
• min nya tandläkare har mycket större bröst än min förra, jag fick dem i huvudet hela tiden
  

Domedagen har kommit. Nu ska jag få betala för mina synder. Det är dags för mig att gå till tandläkarn.

Satans bananer vad snygg bloggen blev nu med det nya porträttet!

Det är, för övrigt, söndag. Idag.

Någon gång mellan 01.00 och 01.30 inatt, på en hamburgerrestaurang någonstans i Sverige, hände det. Det episka tjafset, som kommer följa med oss igenom hela vårt gemensamma liv. Standardbråket vi kommer vända oss till när vi inte har något att bråka om, men känner för att göra det.

Jag: Alltså, Max originaldipp måste ju vara samma sak som ranchdipp.
Fredrik: Nej.
Jag: Jo men alltså den smakar precis som ranchdipp, jag lovar.
Fredrik: Nej.
Jag: Det är säkert samma dipp fast så stoppar de dem i olika förpackningar bara för att sälja mer.
Fredrik: Nej.
Jag: Men lukta på den! Precis samma!
Fredrik: Nej.

Idag; jobba, duscha bort hamburgerlukt, sova middag, skicka hat-sms till Oscar för att han fortsätter dissa mig vecka efter vecka, dra ihop alla andra folk jag kan hitta och bli så där hästafull att minnesluckor känns befogat.

Mitt morgonrocksbärande har gått lite överdrift. Nu har jag den inte bara på mig på morgonen när jag äter frukost och på kvällen efter att jag har duschat. Nu tar jag på mig den direkt när jag kommer hem. Lite för att det är kallt, mest för att den är mjuk. Det finns ett ord för såna som mig.

Mysmongo.

Jag: Jag är nog inte så charmig när jag är full.
Markus: Du blir kramig när du är full.
Jag: Ja. Det vet jag. Jag tror jag har en massa undertryckt kramighet. Jag kramas inte så mycket när jag är nykter. Förutom med Fredrik. Men det är ju för att jag får ta på hans rumpa när jag kramar honom. Om andra människor också lät mig ta på deras rumpor när jag kramade dem skulle jag kramas mycket oftare.

Ursäkta mitt tillfälliga modebloggande (sakta så smyger jag in sånt hela tiden nu, så, ursäkta mitt uppenbara modebloggande var vad jag skulle säga), men ibland ser man saker man verkligen vill ha och man vet att resten av livet kommer vara underbart och problemfritt bara jag får den där tröjan.

Egentligen är jag väl vansinnig som inte går till en frisör, men vad kan en frisör göra som jag inte kan? Förutom att se min nacke helt klart och tydligt..
Nu kör vi in saxen i huvudet så ser vi vart det slutar någonstans.

Note to self: gå till systemet imorgon, för på lördag kommer du inte hinna och då får du ta vad du har i ditt barskåp och där finns det ingen öl inte utan bara sprit och det blir inte bra då. Det vet du.

Fy fan vad nöjd jag är med idag. Fler borde verkligen låta mig fotografera dem. Jag är ju asduktig.

Jag är även lycklig för att Markus är här alldeles strax och då ska jag få fota honom, med en riktig kamera, utan att han sätter en massa händer och ölflaskor för ansiktet.

De har fixat mitt avlopp. Det gör mig lycklig.

Ja du, håret. Jag sa att du fick vara kvar, växa och härja bäst du vill tills jag kommit på vad jag ska göra med dig. Delvis ville vi ju se hur långt du kunde komma utan att jag blev tokig. Vi har nått den längden nu, och igår såg jag drömfrisyren på en Halens-modell.

Du kan börja packa dina grejer, ta dina avsked, för så fort jag kommit på hur den här klippningen ska ske rent praktiskt åker du av. Inte så där drastiskt av som förra gången, men nog kommer du att förlora väsentliga delar av dig själv.

Tack för att du tar det här så bra.

Åh. Stopp i avloppet så där så man inte kan fixa det själv, hur vi hatar dig.

Antingen kan man gå hem och sova efter jobbet, eller så kan man sitta kvar på jobbet i tre timmar och diskutera alla saker på restaurangen som man kan mörda någon med (otroligt mycket). Efter det kan man gå vidare till sätt att göra sig av med kroppen. När Evelina kom in på köttkvarnar gick vi förmodligen över gränsen.

En helt ny ångest som inte är att leka med - fårorna under mina ögon går inte bort trots att jag inte jobbat nätter på några veckor och jag har varit ledig en hel helg. Inte lär de göra de snart heller. Jag sover rövigt när jag vet att jag måste gå upp 05.45. Tror att jag kommer försova mig. Dåligt.

Men blir de djupare lär jag inte behöva visa leg på systemet nå mer. Man får tänka positivt.

Åh, dagens bästa nyhet. Jag får fota den mest älskvärda lilla människan med det skönaste utseendet på onsdag.

Slutsatser efter Allvarliga fotomins-dagen.

1. Allvarliga fotominer gör sig bäst rakt framifrån om man råkar vara jag, vilket jag ju.. är. På detta sätt undviker vi bäst den där otrevliga svullnaden under hakan som uppstår när man minst behöver den. Jämt.
   
2. Det tar mycket längre tid som normalviktig att få en bra bild på sig själv än som underviktig. Men det är bra att ha något att ta av när svininfluensan kommer.
   
3. Ringar under ögonen får man retuschera bort utan att någon kallar det fusk. Allt annat vore orättvist mot arbetarklassen.
   
4. Man bör, så mycket som möjligt, undvika att stirra psykotiskt in i kameran. Även när man tror att man såg avslappnad och cool ut, kan man tydligen få en obehaglig överraskning när man går till kameran och kollar resultatet.
   
5. Om ingenting fungerar kan man alltid fota sitt hår istället.
   

Jag spenderar dagen framför kameran. Jag övar på att se allvarlig ut på bild. Jag tar bara paus nu för att batteriet tog slut.

Produktiv dag idag.

De senaste två veckorna har jag börjat må dåligt om mornarna, velat kräkas lite och sånt där. Men bara på vardagarna. Jag har alltså kanske gått och blivit.. vardagsgravid? Det skulle kunna bli lite jobbigt faktiskt. Men jag antar att det är bättre än heltidsgravid.

Jag tror det är en kommentar om hur ofta det städades i huset där jag växte upp att jag går runt här i min fantastiskt rena lägenhet och tänker "fan det här känns ju som jul".

Förlåt mamma.

Just nu i en helt dammfri lägenhet (förutom pollendammet ni ser på den bakre lyktan, den har stått på balkongen).

Det finns inga gråzoner i mig. Antingen är jag grisen Linda och bryr mig inte om att det ligger strumpor överallt och att disken står och luktar, eller så är jag cleanfreaket Linda som klättrar omkring i badrummet och skrubbar väggar. Väggar alltså. Vem fan skrubbar väggar?

Det är en underbar helg. För det är ju faktiskt det för mig också, helg. Jag fick helg 14.00 igår, vilket faktiskt bara är knappa dygnet efter alla andra. Det är en helg av pussar, Twin Peaks och smält ost.

Det är inte många lördagar som jag längtar efter att gå till jobbet, men när man har slut på all nässpray hemma och vet att det ligger en i jobbarbyxorna ändras spelreglerna radikalt.

Vi har ett projekt på restaurangen just nu. Det innebär att jag och några andra tjejer och någon olycksam pojke delar ut lite rabattkuponger på stan på morgonen innan lunch. Det är inte så farligt, för mig är det faktiskt en skön paus från det vanliga jobbet att inte behöva tänka, stressa och springa hela tiden.

Men, det är inget jag gärna gör för en längre stund. Jag fick faktiskt lov att gå tillbaks till restaurangen idag innan alla mina kuponger var utdelade. Jag kunde inte uttala "rabattkuponger" längre. Rabattpukonger och kukuonger, var det jag delade ut i slutet.

Fredrik kommer hem och börjar rota runt i alla våra olika pappershögar.

Jag: Vad letar du efter?
Fredrik: Avtalet till parkeringsplatsen. Det är någon som har ställt sig på min plats, jag vill se om det går att begära bortbogsering. Det vore lite roligt!

Äntligen har både kamera och objektiv hittat hem igen! Inget mer modebloggsposerande framför spegeln.

Klockan är 06.14 och jag är vaken. Förjävligt.

Det är svårt att motstå modebloggar nu när rock n roll har blivit mode igen. Och efter att ha surfat runt på en massa otroligt vackra tjejers bloggar inser jag att jag kan plocka fram den där fuskpälsjackan jag köpte i Paris för 5-6 år sedan och vara asfashion.

Den som spar han har. Nu kanske jag inte ens drunknar när jag sätter på mig den.

Idag vill jag inte kräkas. Win!

Det visar sig att i och med vampyrerna blev populära hos ungdomarna genom Twilight, har de gjort en tv-serie av min barndoms största bok-kärlek, Vampire Diaries (eller Vampyrens Kärlek som de hette på svenska). Jag tänkte att det kunde bli lite svårt eftersom det bara tar mig tre timmar att läsa igenom alla fyra böckerna. Hur gör man en tv-serie av det?

Men så läste jag om serien och förstod. De har ju ändrat allt. Så nu sitter jag här och är en sån där bitter kulturtant som tänker att de skulle lämnat de böckerna ifred, att allt var bättre förr när det bara var gothare som tyckte vampyrer var coola.

Hur ställer sig gotharna till vampyrernas uppsving i media föresten? Är det fett oballt nu?

Nej, jag är tydligen inte okej idag. Inne på Kappahl när jag provade skinnhandskar slog det till igen, huvudvärk, illamående, visst svettande förekom visst också. Jag fick gå hem utan halsdukar utan ände och nu kan jag inte sluta tänka på pepsi.

Funderar på om jag ska gå och bli beroende av Sims igen, det var ett tag sen nu.

Finns ingen baksmälla/ångestboll som inte går att bota med en spya och två timmar extrasömn. Nu ska jag gå ut och köpa en sån där halsduk som inte har någon ände. Det är effektivt. Jag gillar effektivt.