i en nötskål: augusti 2010

Bloggen står på standby nu, tills jag kommer på vad jag ska göra med den. Om jag ska ta bort den, om jag ska göra en ny, om jag ska ändra den. Ta en kopp varm choklad medan ni väntar så spänt.

Fan vad personliga bloggar är trista egentligen. Fan vad folk är ointressanta. Mina kompisar och jag själv inkluderat. Fy fan. Min blogg borde inrikta sig på något istället. Ta bort allt det där som är jag. För det är inte jag, bara en sån jävla liten skitdel av allt jag är att det inte ens är värt att titta på.

Måhända är jag på skitdåligt humör, måhända håller jag på att gräva ner mig i det där hålet där jag trivs så bra med att sitta och sticka nålar på alla andra för att de fattar ju ingenting. Hur fan kan de fatta någonting?

Idag känner jag för att radera allt.

Jag har internet igen! Jag var visserligen bara utan i ungefär 24 timmar, men i vår lägenhet är det ganska illa eftersom både tv, film och Nick Cave kommer därifrån. Nu känns det som att jag kan handskas med min ensamhet lite bättre.

Jag startade ett projekt igår, ett skrivprojekt. För min egen skull.

Jag har slukat böcker hela mitt liv, min första kärlek var Pelle Svanslös och jag vet inte hur liten jag var, men de senaste åren har jag varken haft vilja eller koncentration nog att läsa nästan något alls. Om det inte är riktigt bra. Nu vågar jag nog påstå att jag har en favoritförfattare, även om jag bara läst två böcker, de enda som har översatts till svenska. Han heter Carlos Ruiz Zafon och skriver skitiga mysterier om 20 och 30-talets Barcelona. Precis när jag trodde att ingenting någonsin skulle vara mörkt nog för mig igen efter att ha upptäckt Nick Cave, läste jag slutet på hans andra roman Ängelns Lek (som säkert heter något mycket häftigare på Spanska) och myste i ruggigheten.

Han blev mörkare från första boken till den andra, jag hoppas han fortsätter så. Läs honom, i alla fall, böckerna är ungefär olidligt spännande.

Jag har inte så mycket annat än ångest att erbjuda idag, så jag tipsar väl om film istället; 21.00 på femman ikväll visas den nyinspelade (eller ja, 2005) versionen av War of the Worlds. Science fiction, ja, men så mäktig att man nästan skiter på sig.

IGN levererar bilden.

Jag gjorde någons kväll igår på bussen hem till Andra Linda. Jag fick akut åldersnoja över att snart fylla 23 och komma in på krogen de kvällar det är 23-års gräns. Bredvid mig satt en gubbe på 70 år som enligt vittnen tyckte det här var aproligt.

Förlåt, men jag har inte känt så här sen jag upptäckte Alice in Chains.

Det här är min senaste musikaliska besatthet. Han heter Nick Cave och är åh så dyster att jag dör av välbehag.

Allra mest känd är han ju för den här:

Det hjälper ju inte att han är en hemskt stilig karl, om man nu råkar gilla välklädda, gotiska män med mörka hjärtan och långt hår. Åh!

Jag vet inte varför jag får ont i magen av att söka jobb, jag borde ju få ondare i magen av att inte söka jobb, eller?
Men det känns bra efteråt, i alla fall.

Fast egentligen är jag inte svår. Jag är deprimerad.

Kära skatteverk, CSN och radiotjänst. Sluta gadda ihop er emot mig. Jag har inte era jävla pengar. Lämna mig ifred.

Jag har intagit min svår-position idag. Det var längesen. Men det är enklare att vara svår än livrädd.

Jag tror inte någon sitter och har min blogg som kvällsläsning men, om någon gör det tycker jag att ni ska sluta med det och gå och titta på Åter till Cold Mountain på nian istället. En av världens bästa, finaste, gråtvänligaste filmer.

Nä, den här damen jobbar bara deltid idag. Är fortfarande sjuk och slemmig. Skriva CV, tvätta, dammsuga jord ur sängen från när kaktusen ramlade från hyllan ner i Fredriks huvud inatt. Såna saker.