"För fan, älskling!"
Sällskapsresan II - Snowroller. Svensk film när det är som bäst.

Jag fick ju inte bara Cluedo i julklapp, utan en massa annat livsnödvändigt och fint också. Av min äldre bror fick jag tre par örhängen, "för du gillar ju nitar och handbojor och sånt". Och ja, jag är helt kär i de små handbojorna. Jag vill fånga jättesmå bovar med dem.

Fredrik: Jag har inte tid med nyår och sånt, jag har ju jättemycket Arkiv X kvar att se.

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter tre dagars julfirande. Julklappar, julemat, Kalle Anka (jodå, vi kom hem tio minuter innan Kalle Anka började), och så Cluedo, som jag fick utav lillebror, med mamma och pappa på juldagskvällen. Brädspel är verkligen det ultimata sättet att umgås, även om just Cluedo nästan är omöjligt om man är full. Mamma och pappa som älskar engelska deckare förde noggranna anteckningar och gjorde "aha"-ljud varje gång någon blinkade. Nu ska jag hitta mig Stockholms-vänner som också gillar brädspel.

Mot Orsa då! Förhoppningsvis framme innan Kalle Anka. God jul!

Efter att nu ha provsmaskat lite på mitt kalaspuffskokoschoklad-godis kan jag konstatera att nej, det följer nog inte med något godis till Orsa imorgon. Det där kan nog jag sätta i mig under kvällen, eventuellt imorgon bitti på ett havererat tåg i svenska urskogen.

Nu tar jag bannemig julledigt. Ledigt ifrån att känna mig värdelös och oönskad. Jag gör julgodis istället. Julgodis som egentligen är hitte-på-godis som blir julgodis på grund av tidpunkten då den tillagas. Har vi tur så finns det kvar imorgon så jag kan bjuda familjen, men som med allt julgodis finns ju risken att det inte finns något kvar när julaftonen kommer.

När vi väl hade bokat tågbiljetterna slog längtan till, men det är bara två dagar tills jag får åka hem nu.

Ibland tänker jag att jag kanske har varit lite taskig emot Fredrik. Han blev kär i en spinkig tjej i blont, långt hår och vita linnen, fyra och ett halvt år senare har han mig. Falsk marknadsföring kallas det.

Men sen så tar jag en sån här bild och tänker att han borde vara lite kåt, glad och tacksam istället.

Mina drömmar har nått helt nya nivåer av absurditet i veckan. Eller vad sägs som att en gammal hemslöjdslärare återfödd som katt rispar in dödshot i lacken på min bil?

Inget triggar igång mina tvångstankar fullt lika mycket som paketinslagning, speciellt när det visade sig att min presentsnöresmojäng hade försvunnit i flytten. I mitt huvud blev det en katastrof som kunde jämföras med Titanic. Men efter att ha brottats med ett svårhanterligt presentpapper och tappat bort tejpen hundra gånger blev det fem fina paket ändå. Nu ska jag återanvända överblivna julkort från förra året som juladresser och ha rimstuga.

Fast jag gick ut ändå. Jag trotsade snöstormen och åkte till Sundbyberg. En av mina sämsta idéer någonsin. Jag har nämligen aldrig varit i Sundbyberg förut, och om det är svårt att hitta på ställen man aldrig varit förut i vanliga fall, är det ju hundra gånger svårare när det är snöstorm och man inte ens kan titta rakt framåt för då får man snödrivor i ögonen. Och nu hade det inte varit en bra idé att åka dit ens om jag hade varit där förut och det var strålande solsken, eftersom Sundbybergs centrum kan jämföras med Rättviks centrum. Med det menar jag givetvis att det är litet och att det suger.

Jag kom hem lite blötare, lite surare, med en inhandlad julklapp och en lagad känga. Nu slipper jag åka till Sundbyberg någonsin igen. Jippie!

Men det är väl klart att det är snöstorm den dagen jag har bestämt mig för att spendera mer än en halvtimme utanför dörren. Universum vill inte att jag går ut, ser ni. Universum vill att jag stannar inne och spelar sims.

Mitt bästa knep när man känner sig vråldeppig är att sätta sig i duschen och gråta tills man har gråtit klart, men om man inte känner sig vråldeppig men fortfarande ganska ledsen, så är mitt bästa knep att pyssla. Inget svårt pyssel där mycket kan gå fel, för då kan det far å bli värre, men enkelt pyssel är skitbra. Som att tvätta rent gamla glasburkar och sätta blommor där i eller lägga ner lite nejlikor och kanelstänger och göra en julluktande ljuslykta.

Det är så här va, att jag provjobbade på en restaurang i fredags och kände att det gick jättebra, jag var ganska säker på att jag skulle få jobbet men av någon anledning fick jag inte det. Det var ett ganska hårt slag för mig, även om jag hade försökt att inte hoppas för mycket så ville jag ju så mycket och hade börjat tro att det fanns ett slut på arbetslösheten. Men så blev det inte, så igår var en rätt dålig dag. Men jag har en mamma som kan sitta i en timme och lyssna på mig gråta i telefonen och en pojkvän som håller om mig hela kvällen och låter mig sova lite på hans arm när jag väl har slutat gråta.

Jag plockar upp mig själv idag och ger mig ut i träsket igen. Någonstans finns det ett företag som fattar vad de missar om de inte anställer mig.

Jag har ingen lust alls att vara i min egen verklighet just nu. Finns det någon som vill låna ut sin?

Livet och känslorna står lite på stand-by, jag vågas inte hoppas för mycket men vill inte slå ner mig själv heller. Jag vill inte släppa ut den glädje jag känner helt och hållet eftersom då kanske de andra känslorna också lossnar ur den kontroll jag har över dem och börjar löpa amok. Så jag är glad, men inte för glad.

Hoppas hoppas.

Torsdag! Mamma-time!

Jag är awestruck av den här webb-serien, The Phoenix Requiem. Hanna Fridén länkade till den ifrån sin blogg och jag är ungefär evigt tacksam. Det är så vackert ritad, sånt fantastiskt ljus, såna detaljer, sån underbar tidsepok och hela grejen ger mig kittlande små Zelda-vibbar (Twilight Princess speciellt, som jag har en sån hatkärlek till, det enda spelet som faktiskt har fått mig att gråta av frustration).

Jag är ingen fantasy-nörd, Harry Potter räknas liksom inte, men ibland dyker det upp en sån där sak som slår på alla de rätta strängarna.

Jag känner mig uppåt idag, för imorgon kommer min mamma ner hit till mig! Åh, lilla mamma. Vi ska ha det så bra. Vi ska gå runt i julpyntade butiker och titta på julklappar och vi ska fika på små söta fik och vi ska gå på fotografiska museet som jag har velat göra jättelänge men inte velat göra själv och vi ska äta god mat och vi ska prata prata prata tills vi är helt less på varandra.



Så här ser min mamma ut när hon åker sightseeing-buss i Bryssel. Hon kommer ringa mig sen och säga att man inte får lägga upp bilder på folk utan deras godkännande men det struntar jag i för jag tycker hon är fin.

Nick Cave and the Bad Seeds - Loom of the Land. Den här låten tar mig till en helt annan värld.

För att jag är så urbota cool i min frisyr. Och man kan även ana att om jag skulle snagga hela huvudet skulle det bli svårt att se skillnad på mig och min storebror.

Jag är fullkomligt förälskad i vintern just nu. Det beror med största sannolikhet på att jag istället för att stirra in i nästa tegelvägg, som jag gjort de senaste tre åren, nu ser en snötäckt sjö och vita trädtoppar när jag tittar ut igenom fönstret. Jag vantrivdes aldrig i Gävle, men nu när jag bor så här flott har jag svårt att förstå hur jag inte kunde göra det. Jag hade persiennerna nere dygnet runt där, och här åker de bara ner om solen är så där jättestark. Det kan ju visserligen också bero lite på att våra persienner här går i en helt hiskelig grön färg och är ganska trasiga, men inte bara. Jag har inget att skyla mig från här, vi är insynsskyddade i hela lägenheten, förutom om man står mitt framför sovrumsfönstret och viftar på tuttarna, vilket man ju kan göra ibland när man har tråkigt.

Jag känner mig pysslig idag, skulle helst vilja rota igenom garderoben, göra gamla kläder till nya eller pyssla ihop någon spännande inredningsdetalj av gamla glasburkar. Men jag ska baka pepparkakor istället, vilket ju kan bli nog så pyssligt och svårt.

Jag drog på mig skidkläderna och gick ut med kameran imorse, jag kom tillbaka med 350 bilder och de flesta såg ut så här. Iskristaller - helt jävla magiskt.

Det blev visst en liten Deftones-konsert så där på kvällkvisten igår, så idag är jag trött och har ont i nacken, men det ger mig ingen ursäkt till att inte krypa omkring på och under diskbänken och försöka lista ut hur fan man får vatten till diskmaskinen. Slangen är påkopplad och allt, men vilka kranar jag än skruvar på får jag inge action till maskinen. Jag tänker inte ringa HSB, vänta två veckor och sen betala den där klåparen till fastighetsskötare de har fyrahundra spänn för att han ska komma och skruva på någon liten grej som jag har missat.

Istället sitter jag här och blir fullständigt vansinnig.

Hjärnkapacitet: Ingen.
Irritation till följd av oexisterande hjärnkapacitet och oförmågan att svara på enkla frågor: Massiv.

Också - sug min, HSB, nu fixar jag den här skiten själv.

Acne-status: Förjävlig.
Ångeststatus: Okej.
Tarmstatus: Hanterbar.
Hjärnkapacitet: Ej mätt.

Nu ska jag åka över till Solna på möte och sen springa snabbt tillbaka för idag kanske jag äntligen får min diskmaskin inkopplad och jag ska försöka handla med mig bikarbonat på vägen för sen ska jag nog göra en pepparkaksdeg. Jag köpte pepparkaksformer igår, en gris, en ängel och en älg. Älgen vikarierar för julbocken, för julbocken tappar alltid för många ben i bakprocessen.

Min hjärna har fungerat riktigt dåligt de senaste dagarna, det är liksom som om tankegångarna bryts av mitt på när jag ska göra någonting. Jag självmedicinerar med popcorn och Harry Potter på bio ikväll.

Jag ska nog inte uttala mig om bloggtrender kanske (läser mest fotobloggar, bloggkommentatorerna och en och annan feministblogg), men det verkar i alla fall som att det går någon trend att blogga om speciella livssituationer. Inte så konstigt, ingen vill veta vad en "glad sjuttonårig tjej som tar livet med en klackspark" åt till lunch egentligen. Så ganska ofta ser man bloggar som "ung som fan och trebarnsmamma", "att leva med nageltrång" och så vidare. Jag tror jag också ska starta en sån blogg, om min livssituation.

Den ska heta Mitt liv med en tacos-beroende man.

Jag håller på att bli fullkomligt galen på min acne, inte för att den är ful, utan för att den kliar! Inåtvända finnar som sätter sig på kinden eller längs käken kliar alltid och då måste jag vara där och hacka sönder dem och så får jag mer ärr och ärren de stör jag mig på för att de är fula. När huden blir trött och hängig ser jag för fan ut som någon krigsveteran som tagit granatsplitter i nyllet.

Men vi kan väl se det som att mitt ansikte har karaktär?

Förutom en spanking new kanske-depression har jag även en ny frisyr. En riktig frisyr den här gången, inte bara hår som ligger lite här och där på huvudet, även fast det kanske ser ut lite så här också.

Jag måste börja kämpa emot depressionen, jag ser hur den hägrar där framme och jag ser tecknen hos mig själv. Den förlamande ångesten, svårigheten med att ta itu med de enklaste sakerna, glömskan, förlusten av ord när jag ska prata, tankarna som fastnar i rundgång, tankarna som tar omvägar ut i hopplösheten, självförtroendet som skrapar i botten, det faktum att jag kan sitta och äta middag och helt plötsligt bara vill gråta. Om kvällarna får jag en klump i halsen och jag måste sitta med hakan högt för att känna att jag får luft. Det är nytt, jag förstod inte att det var relaterat förrän igår när jag läste att det kunde vara ett symptom.

Jag kanske redan är där, kanske står jag och vinglar på kanten, men jag kanske kan bekämpa den i tid den här gången.

Med skiten kommer rädslan över att inte tas på allvar. "Ryck upp dig" är de värsta orden som kan komma i följd. Även om det är en väldigt vanlig sjukdom är det ofta så, att människor som inte kommit i kontakt med det tidigare inte vet vad de har att göra med. I min familj har vi erfarenhet.

Nu när jag skriver det här känns det lite som att jag nu ger upp rätten att vara glad, att om jag skriver ett skämtsamt inlägg efter det här så kommer folk tro att jag bara hittade på all nedstämdhet. Men även om jag nu har gått över gränsen och har en lättare depression så fungerar jag ju mestadels som vilken annan människa som helst. Det skulle bara vara skönt med förståelse för de gånger jag inte gör det. Att jag inte bara "fjantar mig", utan att jag faktiskt är styrd av en ångest som ibland knycklar ihop mig till en ynklig liten sak som mest bara kan ligga och stirra ut på molnen utanför fönstret en hel dag.

Ångesten har jag levt med så länge jag kan minnas, jag ser ångesten som en del av mig själv, som den där fotvårtan man hela tiden filar ner men som alltid kommer tillbaka och till slut accepterar man att den ska vara där. Men mår jag dåligt blir den hela min värld och det är då jag inte kan hantera den.

Jag vet inte vem det här inlägget riktar sig till, men jag ville vara ärlig en stund och att skriva är det enda sättet jag kan uttrycka mig ordentligt på. Har alltid varit. Jag måste bekämpa depressionen och att inte dölja den känns viktigt, att bekämpa tvångstankarna som säger att jag inte får visa hur jag mår. Det är så lätt att man blir passiv om man är den enda som vet. Det är inga idioter som läser den här bloggen så jag vet att det sitter någon där ute och förstår. Och gud, vad jävla viktigt det är att bli förstådd.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt.

Jag blev ledsen igår. Lite tilltufsad. Och även om jag efter en lång utredning i mitt huvud bestämde mig för att inte agera ut känslorna så verkar det inte som att jag kan plocka upp mig själv och släppa det. Så jag får vara ledsen idag också.

Ibland tror jag att jag är för rationell, att det bara hade varit enklare att på en gång anta att man har rätt att känna vad man känner och få det ur systemet. Men tankarna fastnar i en loop i huvudet och jag har ingen aning om vad jag får känna.

Den nya Harry Potter-filmen har ju börjat gå nu och Harry Potter är min bästa verklighetsflykt, mycket beror nog på att det är jävligt brittiskt mitt i all magi. Jag sörjde efter att ha läst ut sista boken och kommer känna mig ungefär lika tom efter sista filmen. Som tur är har jag ju mitt Lego Harry Potter-spel som balsam för själen, och förhoppningsvis kommer det ett till sånt också så småningom.
Självklart ska jag gå och se filmen på bio så fort jag bara kan, jag har bara några problem att ta itu med först.

1. Övertala Fredrik att gå med mig. Han har tydligen glömt att han gick på den senaste Harry Potter med mig och tycker att det är en helt befängd tanke att han skulle följa med nu.
2. Bestämma om jag ska se den i 3D eller inte. Jag har aldrig varit på 3D-bio, så det vore ju roligt men.. jag vet att det kommer att vara ormar på filmen, så risken finns att jag springer gråtandes ut ur salongen efter halva om jag ser den i 3D.
   
3. Bestämma vilken sabla biograf jag ska gå till. Ett helt nytt problem som uppstod när jag flyttade till Stockholm, det finns för många biografer.
   

Idag använde jag en hårtrimmer för första gången. Så här efteråt kan man tycka att det hade varit bra att.. tja.. lista ut hur den fungerade innan man körde in den i huvudet. Men jag har hört att kala fläckar är nästa stora grej inom hårmode.

Jag tittar på modeprogram. Jag marknadsför mig inte som en modemänniska, min klädstil är simpel och typ tråkigast i världen, men jag gillar faktiskt mode. Kanske lite mer som konstform än på "jag vill ha!"-sättet.

Hursomhelst. Jag insåg precis att det där engelska beiga märket heter Burberry Prorsum, när jag alltid har trott att det heter Burberry Possum, utan att riktigt reflektera varför man skulle vilja ha ordet pungråtta i sitt varumärke..

Mamma ringde idag eftersom jag inte bloggat sen i torsdags. Jag visade livstecken när jag sms:ade pappa på fars dag men förutom det har jag varit tyst. Jag tyckte väl inte att det var världens konstigaste grej att jag gått under jord i några dagar, jag gör ju sånt.

Sen såg jag att jag i det senaste blogginlägget hade skrivit att döden är "ganska romantisk", och kände att mamma kanske hade rätt att ringa och kolla att allt var okej.

Jag har inte rånött Nick Cave den senaste veckan, har mest lyssnat på Devin Townsend och Twin Peaks-soundtracket. Det här är ju jättebra, då får man liksom återupptäcka Nick Cave när man väljer att lyssna igen, och komma på att att åh, justja, det finns musik som går ända in i själen och kittlar i de allra mörkaste hörnen och får en att tänka att döden är ganska romantisk ändå.

Bild från Nick Cave Collection

I Gävle passade jag på att hälsa på Andra Linda i hennes nya lägenhet. Där bor också fulingen Keeben som kanske är världens charmigaste katt. Han var ungefär lika pigg på att vara med på bild som mina föräldrars hund brukar vara, man får mest fota bakhuvuden och extrema närbilder av nosar upptryckta emot linsen. Och ärligt talat tror jag Keeben var lite extra vrång, han har inte förlåtit mig för den gången jag råkade få honom att plumsa ner i toaletten.

Gud vad skönt och hurtigt att gå upp halv fyra på natten! Kylan som ligger över landet, lägenheten och i min kropp är så uppfriskande att man vaknar på en gång!

.. eller så var det kanske inte så va. Fy fan.

Alltså, det här. Jag har inte sett programmet, tänker inte se programmet, bryr mig egentligen inte ens om programmet. Jag bara undrar en sak angående föräldrar generellt; måste man tycka att ens unge är intelligent, på samma sätt som man tycker ens ungar är fina? Okej, man kanske inte är stendum bara för att man inte kan stava till positiva, det finns något som heter dyslexi och sånt där, men vissa ungar är verkligen inte smarta, men deras föräldrar kommer fortfarande hävda att de är det eller hur? Skönhet ligger som bekant i betraktarens öga så det är naturligt att alla tycker att deras egna ungar är det vackraste i världen, men det gör ju inte intelligens. Är det en samvetsgrej, måste de säga det?

Får jag en korkad unge tänker jag fan erkänna att min unge är korkad, annars framstår man ju som ett pucko själv.

Ibland önskar jag faktiskt att jag hade körkort, och bil. Det är inte ofta alls faktiskt. Men som nu, när jag måste ta mig till Gävle tills klockan åtta på onsdag morgon, och alltså måste åka tunnelbana hemifrån mig klockan fyra för att få det att gå ihop, då gör jag det. Och det är inte ens det att det är jobbigt att gå upp mitt i natten, det är det att jag är livrädd när jag åker tunnelbana till och med mitt på dan. Någon som har ett gevär att låna ut?

Och att jag måste vänta på t-centralen i en och en halv timme som någon annan jävla lodis innan mitt tåg går.

Man ba.. nä.

Söndagsutflykt på söder, gå ut på gondolen och hålla handen och titta upp i himlen för att inte behöva slänga sig ner på marken och gråta av höjdskräck.