Hiatus.

Det är många korta inlägg nu. Men det är så att det är sportlov här, och jag jobbar för en Big Evil Corporation som ger mat till de små slynglarna så jag är lite upptagen. Men när knarkarna och de överbefolkade muslimska familjerna krupit tillbaka i sina hål igen kommer jag tillbaka.

PS. Jag har bara tendenser till rasism när jag är trött.

Tam-tam-ta-ta.

Det här är min bröllopsmarsch. Hör du det Fredrik? Det börjar dra ihop sig nu. Tro inte att en av mina chefer inte har lovat bort mig till sin ofödde son annars.

Relationstips ifrån experten.

Allt-som-är-ditt-är-mitt-regeln gäller extra mycket när det gäller pojkvänners systemkameror.

Ett faktum.

Happy Meal är den renaste formen av ondska.

Morgonrutinen.

Klockan ringer. Jag för fåglarna kvittra utanför fönstret för första gången på månader. Jag tänker att de verkar lyckliga. Ljuset har smugit sig in, det är ett behagligt ljus. Persiennerna har sorterat ut allt det dåliga ljuset och skickat det fina, vita till mig. Jag sätter mig upp, täcket rinner av mig. Jag sträcker på mig och ger ifrån mig några små ljud av välbehag. Sen faller en rövstor hammare ner på mitt huvud och förvandlar mig till en mumsig smet av benflisor och hjärnsubstans.

Och det är så man vet att jag har försökt gå upp före klockan 9 på morgonen.

Det här älskar jag.

Jag älskar att introt låter som något från en Disney-film. Jag älskar att förr i tiden fick sångarens röst lov att hålla live också för att man skulle bli stora. Jag älskar att dirigenten ser ut som världens äldsta Matrix-fan.
Jag älskar det så mycket att istället för att bara länka tänker jag lägga upp en liten ruta här nere som helt förstör min rena design. För det här borde alla höra och se.

Förhållande-kris.

Mina ögon är gigantiska, de tar upp halva ansiktet, min läpp darrar. Regeringen vänder sig emot mig med den där blicken jag är så van att se, suckar och frågar "men vad är det nu då? Jag tog ju bort apoteksmonopolet som du alltid velat."
Tårarna som legat och dallrat på ögonfranskanten rinner till sist över. Ner för kinderna, in i mungipan. Förvandlas till dregel. Jag ställer mig upp och skriker.
"Spritmonopolet, det är SPRITMONOPOLET JAG VILL HA BORT! Du vet ingenting om mig!"

Sen låser jag in mig på toaletten och surar i tre timmar.

Spotify.

Så här är det; jag är inte den ungen som stod emot grupptrycket i högstadiet. Jag är den ungen som helt enkelt inte förstod vad det var gruppen ville att jag skulle göra.
Men för tjugo minuter sen lärde jag mig i alla fall vad Spotify är.

Då så.

Ett gulligt självporträtt? Check. En galet igenomtänkt design med äh-det-var-bara-någonting-jag-slängde-ihop-känsla? Check. Några inlägg om ingenting? Check. Bild på virtuell rumpa? Check. Inte en aning om hur man får bort den jobbiga blogger-bannern överst på sidan? Check.

Då så. I en nötskål är officiellt resurrectad.

Simsrumpor.

Det finns väl en gräns för hur glad man kan bli över ocensurerat Sims innan det blir konstigt. Jag har nog gått över den gränsen ja, men efter år av spelande kan jag nu äntligen se simsrumpor och barbieskrev. Det tillför en helt ny dimension till spelet.

Såna med attitydsproblem.

Man har väl tjugoåtta tänder, tjugosju och en halv om man är min storebror (ser ganska fattigt ut faktiskt), från att man är ganska liten i alla fall. Så går man igenom livet och äter sega flintastekar och för många klubbor under högstadiet och bananskidor är ju också ganska goda men de där tjugoåtta räcker ju, gott och väl. Sen blir man gammal och får fler?
Jag skulle inte gnällt, den första kom ut ganska smärtfritt, men den här andra knuffar på resten så det spänner i hela tuggeriet. Det gör ganska ont och jag kan inte äta morötter.

Vad är egentligen grejen med visdomständer?

Jag är så töntig att jag inte ens är cool.

"Vi har fått in många frågor om din öppet töntiga musiksmak", skulle intervjuaren säga om jag någonsin blev känd och intervjuad på tv. Vi sitter i fluffiga fåtöljer och har glas med vatten på ett litet bord framför oss. Tv-bolag skulle ju aldrig kunna bjuda på lite Pepsi.
"Ja du Frank", säger jag med amerikanskt uttal på Frank. "Det är helt enkelt lite roligare att ha dålig musiksmak."

Resurrection!

En gång hade jag en blogg men sen hade jag den inte längre fast nu har jag den igen. Det är samma blogg fast helt ny. Resurrected. Den är fortfarande rättstavad och handlar fortfarande om strumpluddet mellan tårna och hur alla som bor i Hyrule är små bortskämda skitungar.

Jag heter Linda och kallades Elvis men kan inte bestämma mig just nu så jag är Linda/Elvis. Jag har nyligen spenderat 60 spänn på kinderägg för jag ville ha en Wall-E-figur. Jag fick två likadana till slut. Jag är skitnöjd.