Ja, fast jag har varit på festival i Hultsfred två gånger har jag bara varit på Hultsfredsfestivalen en gång, men I en nötskål måste ju faktiskt ändå ta en tyst minut för urfestivalens tragiska slut. Hedra den gången jag faktiskt var där, en väldigt bra gång, och hedra alla gånger på högstadiet som man pratade om att dit skulle man jävlar anamma åka, man skulle bara hitta något överjordiskt sätt att få mammas godkännande först.

Jag tror inte ens jag hade mammas godkännande när jag väl åkte dit, 20 år gammal.

Jag har rosett i håret och volanger på tröjan, är jag feminin nu?

Det ska du veta bloggen..

.. att det mesta blir faktiskt roligare med huckle.

En av de bättre stunderna på en midsommarkväll.

När du inte är på min sida är jag kanske den ensammaste som finns.

Tennisskor. Alltså världens finaste bästa skor. Passar vilken stil man än har. Men fy fan, vad jobbiga de är att knyta. Jag vet inte hur jag lyckades med mina förra, men de hoppade jag bara i. De här får jag snöra upp ända ner till tårna för att kunna trycka ner foten. De är så jobbiga att ta på sig att jag överväger att inte ha dem på midsommarkalaset i Hudik imorgon. Jag överväger att ta mina sandaler som man fäster med kardborreband även om det råkar vara svinkallt, för jag vet faktiskt inte om jag får på mig de här skorna när jag är på lyset.

Diego Maradona påminner mig väldigt mycket om min mormors man Bato. Jag tror det är för att han har blivit så tjock. Maradona alltså. Bato har nog alltid varit tjock.

Igår kallade Fredrik mig för en tjock soffpotatis så idag tänkte jag gå ut. Liksom mer än till Willys. Men jag vet inte vart man går när man går ut. Vad gör man? En promenad är jag inte sugen på, stan har jag inget ärende i dessutom är jag lite rädd för den, i parken växer det så många blommor att jag nästan får hjärtstopp av all allergi. Det finns liksom bara Willys kvar.

Jag får helt enkelt gå till Willys och panta flaskor. Yes, stickin' it to the man! (Fredrik, alltså)

Jag har haft en riktigt saftig finne strax söder om mungipan i några dagar nu. En sån där riktigt röd blank en med mycket volym. Den syns nog inte så bra här, dels för att den börjat sjunka in och dels för att jag givetvis har täckt över den. Täcker jag inte över den kommer Fredrik och pekar och skrattar och slänger sig bakåt och skriker "nooo nooo" och låtsas som att finnen kommer att attackera honom när jag försöker pussas. Han är mycket stöttande, den mannen.

När jag var yngre och hade riktig acne sa mina kompisar att det var ju värre för dem när de fick en finne, för en finne syns mycket bättre än flera. Hahaha. Vilka puckon.

Mamma: Sitter du klistrad framför tv:n idag?
Jag: Ja faktiskt.
Mamma: Har du klätt upp dig också?
Jag: Du jag sitter i morgonrock jag.
Mamma: Du kan ju inte gå på bröllop i morgonrock!
Jag: Jag lovar att jag ska byta om till pyjamas snart.

Jag hoppas att brudparet inte tar illa upp. Jag menar inget illa. Jag är bara lat.

Just nu sitter jag och Fredrik i varsitt rum och tittar på tv. Det har nog bara hänt en eller två gånger förut. Vi har inte bråkat, det är så att jag i all min tantighet har ockuperat stora tv:n i vardagsrummet och tittar på allt vad kungligheterna hittar på. Jag gick visst och blev rojalist.

Nej, föresten, det var inte alls mitt tusende inlägg. Inlägget innan det var tusende. Och det behövdes ett helt nytt inlägg för att säga det.

Nej, inte här idag heller. Jag har tagit semester. Åkt iväg en sväng. Till Twikii Island närmare bestämt (håhå vilken exkluderande icke-humor..). Det här är mitt tusende inlägg i den här bloggen också. Tusende, tusonde, vad man nu säger.

Jag har blivit lite uppslukad av det här kungliga bröllopet. Och det är ju lite konstigt, för jag är ju en sån som borde tycka det är supertöntigt, göra djävulstecken och bränna ner några kyrkor i protest (typ). Men jag har alltid varit lite fascinerad av överklassen. Alltså inte brats med backslick och pappas pengar på Stureplan utan snarare gamla änkor i pärlhalsband och Chanel-dräkter som dricker te i någon överdimensionerad våning någonstans. Jag gillar folk som vet hur man för sig. Och kungafamiljen är ju den allra översta klassen, och jag kan inte hjälpa att tycka att jag skulle passa lite bra som kunglighet jag också.

Inte mycket spännande som försiggår här inte. Jag tänkte att bloggen kanske levde ett eget liv och publicerade klockrena inlägg av sig själv i min frånvaro, men så var det inte. Här händer det ju ingenting.

Jag är inte mycket av en helgbloggare, men jag är upptagen med att gnugga mig emot min käresta, ha ett vansinnigt Twin Peaks-sug och så tänkte jag baka kladdkaka också.

Det kom ett paket ifrån adlibris idag. Jag som självklart alltid antar att de saker Fredrik beställt på posten är presenter till mig (fast det har hänt ungefär noll gånger att det faktiskt är så) ilar till msn och frågar Fredrik vad han har beställt ifrån adlibris. Han säger "öppna och se" och nu jävlar är det spännande för nu måste det ju faktiskt vara till mig om han inte bara luras och det ligger någon jädra bok om hur man bygger internet där i.

Men det låg faktiskt något roligt där i, present till oss båda två faktiskt.

Kanske svårt för folk som inte är invigda Californication-fantaster att förstå varför det här är så himla roligt, men Hank Moody är alltså den alkoholiserade, sexmissbrukande huvudrollen i den här briljanta tv-serien. Han är också författare, och God hates us all är hans stora roman som nämns väldigt ofta igenom hela serien.

Nu tänkte väl Fredrik att han skulle få krypa in i något hörn någonstans och läsa för sig själv och slippa mig en stund, men jag kräver högläsning!

Det satt en duva ute på min balkong alldeles nyss. Satt där och hoade eller vad duvor gör. Jag sprang ut och skrämde bort den för att jag inte vill att den ska bajsa där. Nu har jag dåligt samvete, han ville ju bara komma undan regnet en stund!

Härliga är att jag däremot inte tycker ett dugg synd om de som åker runt och blir blöta på studentflak i stan idag. Jag vet inte varför, men jag känner ett visst hat mot studenter. Kanske är det för att de nästan prickade mitt huvud med en ölflaska förra året.

När vi var på Hultsfred för två år sen var det en tjej i campet bredvid som satt med oss och det kom en flaska flygande över tältet och den träffade henne mitt i huvudet. Det var roligt. Hon började gråta när vi berättade att hon blödde lite i huvudet, "för det skulle förstöra hennes frisyr". Det var ännu roligare.

Men det hade inte varit lika roligt om jag fått den där flaskan i huvudet förra året. Men så kom ju inte den flygande från bakom ett tält heller, utan från en balkong på fjärde våningen.

Jag ska gå ut och spela biljard, ta en öl och bli utskälld för att jag ska flytta av Andra Linda ikväll. I det här förhållandet låter det inte "ser jag tjock ut i det här?" innan den kvinnliga deltagaren går ut. I det här förhållandet låter det "ser jag emo ut i det här?". Det är skitsvårt att ha min frisyr och dessutom gilla helsvart.

Jag har förklarat krig emot grannarna idag, för jag har lite för mycket fritid. De trodde att de skulle få överrösta mitt Pink Floyd med Tommy Nilsson och vad det nu var för jeppe som gjorde En gammal amazon. Men där hade de fel. Min pojkvän är nämligen en tekniknörd. Tekniknördar älskar bra högtalarsystem. Och jag har bra mycket skränigare musik än Pink Floyd att bjuda på.

FEEL MY WRATH MONGO* MOTHERFUCKERS! Här får ni lite Devin Townsend och Mastodon för all jävla skit ni tvingat mig att genomlida! Och för att ni är tondöva men envisas med att sjunga ändå!

* Jag använder inte mongo som ett skällsord här, de är alltså riktiga mongos. Motherfuckers kan ni däremot ta som ett skällsord.

Mer modeblogg än så här blir det ju inte men.. den är så fin den är så fin den är så fin! Och det känns inte som att jag försöker vara någon annan än mig när jag har den på mig, kanske mest för att man kan ha tennisskor till den.

Och lite så här lät det när idén om Stockholm kläcktes för några veckor sen.

Fredrik: Skulle du vilja flytta till Stockholm?
Jag: Har du fått något jobb där?
Fredrik: Ja, kanske.
Jag: Ja jag kan bo varsomhelst.
Fredrik: Ja. Jag antar att man kan spela sims i Stockholm också..

Håll i er nu, jag har faktiskt kjol på mig idag. Jag övar. Går faktiskt bara runt hemma och städar i min kjol, för när jag var på stan i förmiddags för att köpa nässpray såg jag någonting så fint för inga pengar alls på H&M. Något så fint att det till och med får hänga på galge i garderoben, det är det minsann nästan bara studentklänningen som får göra annars. Så jag övar, för det där fina på galgen i garderoben tänker jag gå omkring med varje varm sommardag utan att bry mig om de där kommentarerna "men vad fin du är då" med den automatiska undertonen "för en gångs skull".

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ju alltid hävdat och hållt fast vid att Stockholm är en jävla skitstad, och jag hade ju aldrig själv kommit på tanken att flytta dit. Men nu ska vi göra det. Fredrik och jag. Jag och min Fredrik. Jag skulle flyttat till Sibirien med honom om han hade bett mig.

Jag är glad. Jag ville verkligen att det skulle bli av. Stockholm, spektakulärt och skitläskigt!

Oj vilken halvdan ny header. I färg som kändes så viktigt. Oj vad naken jag känner mig där uppe.

Jag har kommit på hur man får in långa bilder i bloggen så att de ändå går ända ut i kanten som de liggande bilderna. Varför man nu skulle vilja ha långa bilder. För att visa vilken schysst hylla man har kanske.

Jag känner mig så sjukt fånig när jag ser kvinnlig ut på bild. Haha. Hahaha. Jag blir helt fnattig. Vem är det där liksom?

Inte speciellt hårdrock med blommor, men det är svårt att motstå. De här blommade bakom mammas och pappas hus. Jag hoppas ni har märkt att man kan klicka på bilderna så de blir större.

Igår förmiddag sken solen och jag bestämde att vi skulle äta picknickmiddag. Sen kom ett Gävleformat moln och la sig över alltet. Vid middagstid regnade det till och med, så vi hade inomhuspicknick i soffan och tittade på Generation Kill istället.

När lillebror hade slutat tjoat och vi hängt färdigt alla saker runt hans hals åkte vi till en stuga mitt i skogen där mina föräldrar bor och jag växte upp. Där skulle vi äta god grillad mat och dricka öl och slänga oss över en tårta så fort att jag knappt fick en bild på den. Där bor nu även en hund som är bestämt omöjlig att fotografera för att han aldrig är still och alltid ska vara mitt i nyllet på en.

I skogen bakom huset brukade det gå tusen små stigar där jag och grannpojkarna brukade springa runt när vi var små. Alla hade växt igen nu.

Lillebror var så fin igår att jag ville gråta en skvätt, men som stor och stark storasyster kan man ju inte hålla på och göra sånt.

Jippie! Idag bär det av till Dalarna för min lillebror tar studenten. Jag åker med kameran i högsta hugg!

Bland det bästa som finns är att inte ha något hår som hänger ner och killas i nacken.
Då kan man se alla små födelsemärken där också.

Jag har börjat förstå varför folk äter lunch, och tjusningen med att inte vara så där säg-fel-ord-och-jag-slår-ihjäl-dig-hungrig när Fredrik kommer hem ifrån jobbet.
Det tog mig bara tjugotre år.

För jag kom nyss ihåg hur mycket jag älskar kameran.
Hur jag borde ha med den överallt.
Och hur mycket mer fönsterbilder jag borde ta.

Vi förstår inte riktigt hur det kunde bli sommar, men det är något spektakulärt med sommarnätter. Om man nu spenderar dem sjungande med främlingar på en festival, eller om man bara tar en kvällspromenad under Gävles alléer med Andra Linda.

Nä, vad tråkig bloggen är utan bilder. Dags att börja fota vad som helst, så här kan vi inte ha det. Det här är vad jag pysslar med idag, till exempel.

Jag måste erkänna, att låten som vann Eurovision nu här sist, är helt okej. Betyder inte att jag accepterar att tävlingen och all ondska den står för fortfarande existerar.