"För fan, älskling!"
Sällskapsresan II - Snowroller. Svensk film när det är som bäst.

Jag fick ju inte bara Cluedo i julklapp, utan en massa annat livsnödvändigt och fint också. Av min äldre bror fick jag tre par örhängen, "för du gillar ju nitar och handbojor och sånt". Och ja, jag är helt kär i de små handbojorna. Jag vill fånga jättesmå bovar med dem.

Fredrik: Jag har inte tid med nyår och sånt, jag har ju jättemycket Arkiv X kvar att se.

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter tre dagars julfirande. Julklappar, julemat, Kalle Anka (jodå, vi kom hem tio minuter innan Kalle Anka började), och så Cluedo, som jag fick utav lillebror, med mamma och pappa på juldagskvällen. Brädspel är verkligen det ultimata sättet att umgås, även om just Cluedo nästan är omöjligt om man är full. Mamma och pappa som älskar engelska deckare förde noggranna anteckningar och gjorde "aha"-ljud varje gång någon blinkade. Nu ska jag hitta mig Stockholms-vänner som också gillar brädspel.

Mot Orsa då! Förhoppningsvis framme innan Kalle Anka. God jul!

Efter att nu ha provsmaskat lite på mitt kalaspuffskokoschoklad-godis kan jag konstatera att nej, det följer nog inte med något godis till Orsa imorgon. Det där kan nog jag sätta i mig under kvällen, eventuellt imorgon bitti på ett havererat tåg i svenska urskogen.

Nu tar jag bannemig julledigt. Ledigt ifrån att känna mig värdelös och oönskad. Jag gör julgodis istället. Julgodis som egentligen är hitte-på-godis som blir julgodis på grund av tidpunkten då den tillagas. Har vi tur så finns det kvar imorgon så jag kan bjuda familjen, men som med allt julgodis finns ju risken att det inte finns något kvar när julaftonen kommer.

När vi väl hade bokat tågbiljetterna slog längtan till, men det är bara två dagar tills jag får åka hem nu.

Ibland tänker jag att jag kanske har varit lite taskig emot Fredrik. Han blev kär i en spinkig tjej i blont, långt hår och vita linnen, fyra och ett halvt år senare har han mig. Falsk marknadsföring kallas det.

Men sen så tar jag en sån här bild och tänker att han borde vara lite kåt, glad och tacksam istället.

Mina drömmar har nått helt nya nivåer av absurditet i veckan. Eller vad sägs som att en gammal hemslöjdslärare återfödd som katt rispar in dödshot i lacken på min bil?

Inget triggar igång mina tvångstankar fullt lika mycket som paketinslagning, speciellt när det visade sig att min presentsnöresmojäng hade försvunnit i flytten. I mitt huvud blev det en katastrof som kunde jämföras med Titanic. Men efter att ha brottats med ett svårhanterligt presentpapper och tappat bort tejpen hundra gånger blev det fem fina paket ändå. Nu ska jag återanvända överblivna julkort från förra året som juladresser och ha rimstuga.

Fast jag gick ut ändå. Jag trotsade snöstormen och åkte till Sundbyberg. En av mina sämsta idéer någonsin. Jag har nämligen aldrig varit i Sundbyberg förut, och om det är svårt att hitta på ställen man aldrig varit förut i vanliga fall, är det ju hundra gånger svårare när det är snöstorm och man inte ens kan titta rakt framåt för då får man snödrivor i ögonen. Och nu hade det inte varit en bra idé att åka dit ens om jag hade varit där förut och det var strålande solsken, eftersom Sundbybergs centrum kan jämföras med Rättviks centrum. Med det menar jag givetvis att det är litet och att det suger.

Jag kom hem lite blötare, lite surare, med en inhandlad julklapp och en lagad känga. Nu slipper jag åka till Sundbyberg någonsin igen. Jippie!

Men det är väl klart att det är snöstorm den dagen jag har bestämt mig för att spendera mer än en halvtimme utanför dörren. Universum vill inte att jag går ut, ser ni. Universum vill att jag stannar inne och spelar sims.

Mitt bästa knep när man känner sig vråldeppig är att sätta sig i duschen och gråta tills man har gråtit klart, men om man inte känner sig vråldeppig men fortfarande ganska ledsen, så är mitt bästa knep att pyssla. Inget svårt pyssel där mycket kan gå fel, för då kan det far å bli värre, men enkelt pyssel är skitbra. Som att tvätta rent gamla glasburkar och sätta blommor där i eller lägga ner lite nejlikor och kanelstänger och göra en julluktande ljuslykta.

Det är så här va, att jag provjobbade på en restaurang i fredags och kände att det gick jättebra, jag var ganska säker på att jag skulle få jobbet men av någon anledning fick jag inte det. Det var ett ganska hårt slag för mig, även om jag hade försökt att inte hoppas för mycket så ville jag ju så mycket och hade börjat tro att det fanns ett slut på arbetslösheten. Men så blev det inte, så igår var en rätt dålig dag. Men jag har en mamma som kan sitta i en timme och lyssna på mig gråta i telefonen och en pojkvän som håller om mig hela kvällen och låter mig sova lite på hans arm när jag väl har slutat gråta.

Jag plockar upp mig själv idag och ger mig ut i träsket igen. Någonstans finns det ett företag som fattar vad de missar om de inte anställer mig.

Jag har ingen lust alls att vara i min egen verklighet just nu. Finns det någon som vill låna ut sin?

Livet och känslorna står lite på stand-by, jag vågas inte hoppas för mycket men vill inte slå ner mig själv heller. Jag vill inte släppa ut den glädje jag känner helt och hållet eftersom då kanske de andra känslorna också lossnar ur den kontroll jag har över dem och börjar löpa amok. Så jag är glad, men inte för glad.

Hoppas hoppas.

Torsdag! Mamma-time!

Jag är awestruck av den här webb-serien, The Phoenix Requiem. Hanna Fridén länkade till den ifrån sin blogg och jag är ungefär evigt tacksam. Det är så vackert ritad, sånt fantastiskt ljus, såna detaljer, sån underbar tidsepok och hela grejen ger mig kittlande små Zelda-vibbar (Twilight Princess speciellt, som jag har en sån hatkärlek till, det enda spelet som faktiskt har fått mig att gråta av frustration).

Jag är ingen fantasy-nörd, Harry Potter räknas liksom inte, men ibland dyker det upp en sån där sak som slår på alla de rätta strängarna.

Jag känner mig uppåt idag, för imorgon kommer min mamma ner hit till mig! Åh, lilla mamma. Vi ska ha det så bra. Vi ska gå runt i julpyntade butiker och titta på julklappar och vi ska fika på små söta fik och vi ska gå på fotografiska museet som jag har velat göra jättelänge men inte velat göra själv och vi ska äta god mat och vi ska prata prata prata tills vi är helt less på varandra.



Så här ser min mamma ut när hon åker sightseeing-buss i Bryssel. Hon kommer ringa mig sen och säga att man inte får lägga upp bilder på folk utan deras godkännande men det struntar jag i för jag tycker hon är fin.

Nick Cave and the Bad Seeds - Loom of the Land. Den här låten tar mig till en helt annan värld.

För att jag är så urbota cool i min frisyr. Och man kan även ana att om jag skulle snagga hela huvudet skulle det bli svårt att se skillnad på mig och min storebror.

Jag är fullkomligt förälskad i vintern just nu. Det beror med största sannolikhet på att jag istället för att stirra in i nästa tegelvägg, som jag gjort de senaste tre åren, nu ser en snötäckt sjö och vita trädtoppar när jag tittar ut igenom fönstret. Jag vantrivdes aldrig i Gävle, men nu när jag bor så här flott har jag svårt att förstå hur jag inte kunde göra det. Jag hade persiennerna nere dygnet runt där, och här åker de bara ner om solen är så där jättestark. Det kan ju visserligen också bero lite på att våra persienner här går i en helt hiskelig grön färg och är ganska trasiga, men inte bara. Jag har inget att skyla mig från här, vi är insynsskyddade i hela lägenheten, förutom om man står mitt framför sovrumsfönstret och viftar på tuttarna, vilket man ju kan göra ibland när man har tråkigt.

Jag känner mig pysslig idag, skulle helst vilja rota igenom garderoben, göra gamla kläder till nya eller pyssla ihop någon spännande inredningsdetalj av gamla glasburkar. Men jag ska baka pepparkakor istället, vilket ju kan bli nog så pyssligt och svårt.

Jag drog på mig skidkläderna och gick ut med kameran imorse, jag kom tillbaka med 350 bilder och de flesta såg ut så här. Iskristaller - helt jävla magiskt.