Nollgradigt ute och penningar på kontot, satan vad vackert!

Alltså jag har inget att skriva. Det händer inte så mycket här. Jag åker till jobbet, jag jobbar, jag äter pannkakor, jag åker hem, jag tittar på Pang i Bygget med Fredrik i sängen innan vi sover. Inte mycket bloggmaterial där inte.

Bloggen gick ifrån kolsvart till oförskämt glad på någon vecka. Jag är liksom inte bara en normal människa igen, jag är lyckligare än vad jag har varit på säkert tre år. Jag mår bra, min familj mår bra (varenda en har jobb!), jag har ett roligt jobb där jag får jobba hur mycket eller lite jag vill, jag bor i en spännande stad, i en härlig lägenhet, är fortfarande lika kär i den där människan jag träffade en sommarnatt för fem år sen. Nu ska vi ha ett bra liv jag och Fredrik, tjäna mycket pengar och göra vad vi vill. Livet som har stått på stand-by börjar sakta rulla igång igen. Jag känner mig lätt som en fjäder.

Sen jag flyttade har jag börjat sakna mamma och pappa väldigt mycket. Jag har träffat dem flera gånger på de här få månaderna, kanske mer än när jag bodde i Gävle, men det är ändå som att avståndet känns. Jag pratar med mamma i telefon flera gånger i veckan, men det känns alltid som att jag glömmer att berätta något.

Det är nog för att jag är lycklig nu, och jag vill att de ska veta att de inte behöver oroa sig mer. Det går inte att berätta bara på telefonen, jag måste få visa.

Stället jag jobbar på jobbar väldigt nära med Stadsteatern, vi har hand om garderoben, pausserveringen under teaterföreställningarna och lunchserveringen för alla som jobbar där bland annat. Något som är lite småtrevligt med det är att man får träffa mycket skådespelare, så kallade kändisar. Jag är ju inte speciellt kändiskåt men det känns ändå roligt, lite roligare än att träffa en bunt lodisar på Donken liksom.

Hittills har jag träffat Katarina Ewerlöf, Sten Ljunggren, Magnus Krepper och Sven Wollter. Och inte för att jag förväntade mig att svenska skådespelare skulle ha nå diva-fasoner för sig men de är verkligen skittrevliga allihop, trevligare än typ alla vanliga Svenssons som handlar av mig.

Så jag samlar på kändisar nu, för att bibehålla bonnigheten lite även om jag börjar vänja mig vid stadslivet.

Och för lite extra trivia så har jag serverat QP till Jan Guillou på McDonalds också. Den är lite otippad faktiskt!

Dåså! Då gör vi det där vi skulle gjort förra veckan. Ledig dag, fin mat, kanske lite chips, karln kommer hem och jag kan inte bli sjuk för jag är fortfarande lite slemmig. Finemang!

Vad är det för miffo som går till jobbet när hon är vrålförkyld egentligen? Har ett halft apotek i förklädesfickan, låter ändå som något katten har hostat upp. Världens mest avtändande cafébiträde, javisst!

Min enda lediga dag den här veckan, som jag hade planerat så för. Vi skulle äta fin middag och mysa med chips och pussar hela kvällen och låtsas som att det fortfarande var helg.
Men så blev det inte riktigt. Jag är sjuk och karln tänker inte komma hem. Man ba.. jaha. Kunde lika gärna jobbat idag också, då hade jag säkert inte ens blivit sjuk. Det blir tröstechips och skräpmat framför någon på tok för sorglig kärleksfilm för mig då.

Öh, ja. Jag har alltså i princip bosatt mig på Teaterbaren nu. Kommer hem vid elvatiden och pussar på min karl och sover och sen tillbaka igen, inget jag har något emot alls. Jag mår så himla bra där. Trevliga gäster, fantastiska arbetskamrater, massor av olika arbetsuppgifter och jag älskar verkligen våra lokaler. Vi har panoramasikt över Sergels torg, vilket kanske inte är världens vackraste utsikt men det är ändå väldigt häftigt. Och jag älskar när det börjar skymma och det börjar glittra av alla upplysta fönster runtom.

Jag är lycklig, och kan stolt meddela att även fast jag knappt rört mig ur soffan på ett år är det inget fel på konditionen heller (men jag är väldigt glad att det är rulltrappor och hiss mellan våningarna ändå).

Jag är väldigt glad att jag inte fick det där andra jobbet, för jag har nog hittat helt rätt i det här jag har nu. Jag älskar det!

Idag ska jag JOBBA! JOBBA JOBBA JOBBA! Sen ska jag jobba hela helgen! Känns hur roligt som helst det här. Ont i fötterna kommer jag få men det kommer att kännas skitbra det också.

Alltså, jag börjar tycka att Stockholmarna är jävligt vilseledande. Jag trodde att jag hade fått ett till jobb, och inte på grund av naivitet eller blint hopp utan för att de i princip sa det. Inte rakt ut, och det är väl där jag skulle uppfattat något kanske? Jag vet inte. Fick inte det jobbet, de hittade en annan tjej med bättre erfarenhet under helgen eller något, så hade de tappat bort mitt telefonnummer så de kunde inte ringa och berätta. Känner mig lite irriterad men mår bra, liksom bra på riktigt och rofylld. Just nu är jag inte nervös, väntar inte på något telefonsamtal, går inte och grubblar, behöver inte söka massa jobb jag egentligen inte vill ha bara för att jag måste ha ett jobb. Nu är jag bara laddad och glad över att jobba mitt första pass på Teaterbaren på fredag.

Det känns lite ovant att se på saker positivt, men jag tror jag gillar det.

I Egypten pågår en revolution, världen håller på att förändras och här sitter jag och undrar vad mina ögonbryn håller på med egentligen. När bestämde de sig för att växa åt olika håll? Jag trodde jag hade pillat lite för mycket men att de skulle lägga sig igen, men det har de inte gjort. Nu får jag kamma och spraya och måla på dem för att de ska se någorlunda jämna ut.

Jag börjar bli så där ynklig igen, tycker synd om mig själv. Varför ringer de inte?