i en nötskål

Pratade precis med en vän. Pratade om skrivande och karaktärer och det slog mig helt plötsligt att nu sitter hon och tänker att jag är så jävla full of myself. Hon sitter och tänker att jag är inte så begåvad som jag tror. Och det där måste ju folk tänka om mig hela tiden.

Eller är det bara jag som inbillar mig det eftersom jag verkligen tror att jag är bättre än alla andra, tänker det hela tiden, men utåt har jag lyckats sätta upp någon fasad av ödmjukhet?

Det är svårt att skilja sina egna tankar från andras.