i en nötskål

Jag känner mig torsdagssvår. Det är en sån där torsdag då jag inte kan titta kassörskan i ögonen, och rösten är så hes när jag tackar henne nere i halsduken. En sån där dag då man kan se mig gå omkring på kyrkogårdar bara för att det är tyst där, och om du möter mig på cykelvägen på väg tillbaka är blicken så tvångsmässigt långt ner i marken att du förstår att jag får ont i nacken.

Men jag ogillar inte mig själv när jag är torsdagssvår. Det kan vara skönt att vara missförstådd, och att sitta i duschen i flera timmar och inte bry sig om att det är omiljövänligt för det är skönt för att det är varmt.