Är det bara jag, eller är det fler som fått intrycket av att hela Sverige just nu sitter och håller för öronen och skriker "HÖRS INTE FINNS INTE!". Jag röstade inte på SD, men det känns jävligt odemokratiskt ändå att mobba ut dem trots att de ju faktiskt är valda av svenska folket (fast mest av skåningarna och Blekinge, faktiskt).

Och (och här är det väl tur att ingen förutom några vänner läser min blogg för det här skulle jag få skit för annars), bara för att man är rasist betyder det väl inte att man inte kan tillföra något vettigt till diskussionen? Jag har inte läst SD's valmanifest, jag har försökt men deras hemsida ligger nere, så om det står "folkmord! folkmord!" igenom hela manifestet tar jag givetvis tillbaka påståendet ovanför.

Jag vet att jag sa att jag var trött på politik, men efterskalven blev ju på tok mycket roligare att titta på.
Och så får ni gärna läsa mina politiska inlägg med ett saltkar nära till hands, för jag är verkligen inte påläst ett skit.

Jag tror att det är tänkt att den här veckan är veckan då vi börjar packa, eftersom Fredrik är "mellan jobb" den här veckan och hemma med sin tjusiga lilla hustru. Men å andra sidan.. näääää.

Vart börjar man liksom? Det är ett helt liv.. nej, det är två liv som ska packas ihop. Ett och ett halvt i alla fall då en av oss lever i den verkliga världen lite mer än den andra. En av oss spelar mest sims faktiskt.

I sims är det lätt att flytta. Man movar bara out hela familjen från huset, alla deras grejer säljs (och har otroligt andrahandsvärde) och så får de köpa nya när man sätter dem i nya huset. De behöver inte ens bära saker för det kommer en jättelik hand och placerar möblerna åt dem.

För att inte tala om motherlode-fusket som gör att man får 50000 spänn så många gånger man orkar skriva in det i cheatboxen..

Svenska folket har talat, svenska folket var och fortsätter att vara missnöjda och SD är i riksdagen - kan vi bara släppa det här nu? Vi vet ju att i demokrati vinner ingen.

Då så, söndag. En bakisröst och en bakischipspåse står på agendan.

Och visst älskar vi när Fredrik kommer på att vi ska ju gå på förfest precis just nu. Man ba nej, tyvärr men jag måste bajsa i alla fall tre gånger till innan vi kan gå någonstans överhuvudtaget. Folk har verkligen ingen förståelse för oss med problemmagar.

Inte för att man inte kan bajsa hemma hos andra folk också, det kommer jag ju göra också. Har jag varit hos dig på fest någon gång har jag garanterat bajsat hemma hos dig också, men det är så att jag ju tar helst hand om de där tre första bajsningarna när jag fortfarande är hemma.

Vi ska gå och se Hoffmaestro på Maxim ikväll. Jag fixar frisyren klockan tre på dan för att vara på den säkra sidan. Frisyrfixartalangerna blir ju nämnvärt sämre för varje öl som glider ner sen.

Dagens viktigaste fundering: alltså, är det inte lite konstigt att inte fler karlar har fattat att de ska ha så långt hår som möjligt?

Bild härifrån.

Jag är beredd på att kräkas på allt vad politik är just nu. Att läsa folks argument för både rött, grönt, blått, lila, brandgult, babyrosa, bajsbrunt.. det får mig att börja hata människor igen. Jag längtar så tills när aftonbladet bara har rubriker som "SÅ HAR DU ALDRIG SETT IDOL-JURYN REAGERA FÖRUT". Och då ska ni veta att Idol är det bland det absolut värsta jag vet. Jag ville till och med skriva en komedi om en Idol-vinnare som tog livet av sig på skrivarlinjen men det fick jag inte för Emma och Linda för det gjorde mig tydligen "sjuk i huvudet".

Jag funderar på att gå under jord tills på måndag.. eller kanske onsdag, då borde till och med den allra blåaste smurfen blivit passiv igen.

Man kan ju inte göra annat än att skratta - jag söker jobb på McDonalds. Men ja, det var ju faktiskt inte så att jag inte gillade mitt jobb. Det var att mitt jobb inte gillade mig. I Stockholm kanske de gillar mig?

Från och meeeeed.. NU! Är vi lägenhetsägare. Fredrik i alla fall. Men jag får bo där också om jag uppför mig.

Och så dagens Nick Cave; om det finns något jag älskar mer än Nick Cave (förutom, kanske, min sambo på hans bättre dagar), så är det Nick Cave tillsammans med hans forne gitarrist Blixa Bargeld. Åh vad jag älskar deras smygbögighet. Nick hade ju som vana att kela loss på scen med kvinnorna han gjorde duetter med, varför skulle det vara annorlunda bara för att det är en tysk karl som står där med honom?

Blixa är för övrigt namnet på min förstfödde son, undra om det blir svårast att övertala skatteverket eller Fredrik?

Nu jävlar är vi kanske lägenhetsägare och nu jävlar blev flytten så verklig att jag inte riktigt kan sitta still. Åh gud, ska jag verkligen bo i Stockholm? I STOCKHOLM?! Vad jag så inte kommer att passa in. Fast, som Fredrik sa; "vadå tycker du att du passar in här alltså?"

Nä kanske är det väl så, jag passar ju inte in någonstans. Han passar in överallt. På det sättet är det väldigt enkelt för oss att flytta faktiskt.

Hejdå gamla liv, vi ses någon annan gång.

Fast jag fattar ju också att det är många som bara blir engagerade när det är val, alla kan inte gå runt och vara förfärade över samhället hela tiden, men om ni var införstådda med det vanliga sinnestillståndet på mina bekanta skulle ni också tycka det var vrålroligt (samtidigt som ni skäms lite å deras vägnar) att de ens försöker.

Nej, jag behöver inte ha höga tankar om varenda facebook-kontakt.

Jag blir så himla full i skratt över bekanta som helt plötsligt blev politiskt engagerade och argumenterar passionerat (läs: kopierar någons åsikt de läst på internet) för den ena eller andra sidan. Det är ju bra att man har en politisk åsikt, jättebra, vårt land fungerar liksom med hjälp av dem och jag har många bekanta som är politiskt engagerade hela tiden. Men vill inte de flesta av er som helt plötsligt blev skitintresserade just nu bara ha lite vuxenpoäng? Jag vet hur viktigt det är när man är tjugo år (tre år senare känner man sig äldre än hjulet).

Jag kan i alla fall stå för att jag inte har någon aning om vad något av partierna vill. För mig betyder 19 september mest att HBO börjar sända sin nya Martin Scorsese-regisserade serie Boardwalk Empire som jag väntat på ganska länge.

Och en blankröst. Jag röstar blankt tills vi får anarki. Det borde väl funka?

Idag är dagen jag börjar beta av ångestobjekt. Så helt nya varianter av ångest kan få plats.

Emma och Linda är storfavoriter ändå, det kändes inte alls som att det hade gått två år sen jag såg dem sist. Det var precis samma människor som satt i min soffa idag, som höll på att garva ihjäl sig över sitt gemensamma filmmanus då.

Fast det är ju inte bara Nick Cave som gör bra musik här i världen. Vissa irländare kan också göra bra ifrån sig. Här, Therapys Diane. En helt fantastisk låt som gör sig lika fantastisk live.



Alltså, videon är ju disturbing och kanske inget att hurra för (ingen förväntar sig det av ett rockband, rockers nöjer sig med bra musik liksom), men jag tänker att ingen egentligen tittar på mina youtube-länkar ändå. Jag vill bara definiera mig själv lite igenom att prata om saker jag älskar.

Saker jag måste göra idag:

• Städa

Saker jag verkligen inte har någon lust att göra idag:

• Städa

Men eftersom jag får finbesök imorgon måste det se presentabelt ut här. Emma och Linda (en tredje Linda eller rentav första, jag har ingen aning om varför jag alltid blir så bra vän med folk som heter likadant som mig, något psykologiskt invecklat bakom det där kanske) som jag gick på Skrivarlinjen med kommer och ska dricka av min pepsi. Det är superduperfinbesök alltså, så jag får helt enkelt släpa med mina trasiga ben ut i köket och börja städa. Om Nick Cave får skräna i bakgrunden borde det funka.

Så. Himla. Ont. I. Benen. Jag och Fredrik turistade lite och gick igenom stan innan vi tittade på lägenheter. Sen på väg tillbaka till centralstation blev det stopp i tunnelbanetrafiken så vi fick gå igenom stan igen. Lägg det på att ha gått runt hela Bromma, så får du ONT.

Men vi har det himla mysigt när vi strosar omkring i potentiella framtida hem, pussas i tunnelbanevagnar och har Snickerspauser på parkbänkar.

Och mot Stockholm då! Igen.