Bilder från intwinpeaks.com

För det finns ju faktiskt inte mycket som är bättre än Twin Peaks, det vet ni ju vid det här laget.

Idag känns det också bra! Mitt hem börjar ta form! Tummen ur och sånt där! Jag har bemästrat konsten att få in 67 kvadratmeter lägenhet på ynka 42, och då har jag egentligen bara gjort mig av med en möbel (en trasig tv-bänk), eftersom de två byråerna jag också slängde ut vägs upp att två nya, större möbler. Det är egentligen helt sjukt, det skiljer över 20 kvadrameter men det enda stället det egentligen märks på är i badrummet, ett badrum som vi då ändå får in en tvättmaskin i. Har vi gjort världens bästa lägenhetsköp eller är jag helt enkelt hur jävla bra som helst? Jag borde nog bli inredare, om inte homosexuella män har monopol på det.

Jag vet att det här kommer att låta konstigt, men idag är jag faktiskt inte paralyserad och ihopknycklad av ångest. För det är jag faktiskt i vanliga fall, men jag skriver det bara ibland för annars blir det här en ångestblogg och även om den här bloggen kanske allra mest är riktad till min mamma, så vill jag ju ha en blogg som är trevlig att läsa. Mamma ska inte behöva läsa om ångest varje dag.

Men idag är jag alltså inte ångestfylld och det var så spektakulärt att jag fick lov att skriva det.

Fast efter jag hade tagit de där första bilderna såg jag att det nog var dags att trimma polisongerna lite. En snabbklippning och två satsumas senare fick jag lov att ta nya bilder på min uppdaterade look.

Bra saker med nya lägenheten nr 312, man kan fota sig själv ute på balkongen utan att någon ser. Stockholm göder mitt fotointresse.

Eller så tackar vi för den moderna tiden vi lever i och uppfinnandet av; E-MAIL! Ja, det tar lite längre tid att få svar, men det tjänar vi enkelt in på att jag slipper ångestbrottas i en vecka innan jag kan trycka på grön lur.

Fobi (av grek. φόβος, fobos, "fruktan"), en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt, aktiviteter, eller personer. Det vanligaste symptomet för denna rubbning är den orimliga viljan att undvika fruktade saker.

Se där, jag har till och med fobi för att ringa till folk. Jag har suttit med telefonen i handen i en halvtimme nu, jag har den i handen nu när jag skriver också, för jag har sagt åt mig själv att jag inte får lägga ner den förrän jag har ringt till HSB. Så jag får antingen ta mig samman och trycka på luren eller helt enkelt sitta här med telefonen i handen hela dan - vilket faktiskt inte känns helt orimligt för mig.

Jag försöker lära känna Stockholm genom Eniros kartor.

Jag: Jo, men det där är ju havet..
Fredrik: Va?
Jag: Om en sjö sitter ihop med havet, är det havet då?
Fredrik: Nej, då skulle de ju inte kalla det en sjö.
Jag: Jo men här, Ulvsundasjön. Sitter ihop med havet, igenom riddarfjärden här.
Fredrik: Men i princip alla sjöar sitter ju ihop med havet, men det är ju inte havet för det. Isåfall skulle ju den här lilla sjön här utanför också vara havet.
Jag: Ja! Jag har havsutsikt!

Just nu har jag precis lika ont i fötterna som man bör ha efter att ha varit på sightseeing tillsammans med Padi. Han är en dalmas på landsflykt som bor här sedan några år tillbaka och är en alldeles utmärkt guide som kan peka ut olika hus och till och med båtar. Superbra för mig, som knappt hittar ut från tunnelbanestationerna.

Stockholm är faktiskt ganska makalöst vackert.

Idag sminkade jag mig för första gången på månader, i ärlighetens namn mest för att påminna Fredrik om att han inte är tillsammans med en sluskig, finnig pojke. Han är tillsammans med en sluskig finnig tjej. Detta måste ju givetvis dokumenteras, och då visar det sig att jag har ett underbart fotoljus i min nya lägenhet. Det här kommer utnyttjas så jävla mycket.

Nej jag orkar fan inte idag. Jag vill sura på soffan idag. Att jag har hållt på att packa upp kläder i flera dagar har satt sina spår i form av allergi som kliar och täpper till och ger utslag och min acne satsar på att gruppera sig på såna ställen där det gör så ont som möjligt. Och jag är ful för jag orkar inte vara snygg för jag orkar ingenting. Och jag känner mig så dålig när jag inte orkar någonting för jag måste göra någonting hela tiden för att berättiga min existens.

Jag har inte tröttnat på att ha en utsikt riktigt än.

Nämen! Vi börjar ju faktiskt komma någonvart med lägenheten här. Det går ganska långsamt dock och man får lov att tänka till ordentligt ibland. Det är som ett sånt där pussel som brukar finnas i typ lekrummen på McDonalds, där bitarna redan sitter i ramen men på fel ställen och så är det en bit som är borta så att man ska kunna flytta runt de andra bitarna och till slut tittar det fram en Ronald McDonald. Men här tittar det fram en lägenhet istället. Och här får man faktiskt ta ut bitarna ur ramen om man inte tycker att de passar och dumpa dem i förrådet istället. Så får man ta paus och spela Sims efter att man har flyttat en riktigt jobbig pusselbit.

Jag: Undra vart jag har min pepparsprej någonstans.
Fredrik: Du behöver inte pepparsprej mitt på dan. Du ska till Ikea!
Jag: Jo! Har du inte sett, de spränger ju på Ikea!
Fredrik: Ja just ja, det kanske var vid Kungens Kurva det.
Jag: Ja det var det! Det är farligt på Ikea.
Fredrik: Och du ska spöa sprängarna med pepparsprej?
Jag: .. ja.

In other news, så har jag gått in i en period där jag tror jag är döende igen. För att det har börjat fladdra lite i bröstet på mig. Det har gjort så förut, i mycket större utsträckning än nu, men nu tog det mig lite på sängen igenom att komma ganska oannonserat. Och när jag är övertygad om att "nu dör jag", så får jag ju givetvis panikångest, och får jag panikångest blir jag ju ännu mer övertygad om att jag ska dö eftersom det är ett av symptomen hos panikångest - man tror att man dör.

Nu är det ju inte en omöjlighet heller att det där fladdrandet i bröstet också är ångestrelaterat.
Det är så roligt att vara mig.

Och så Bromma imorse.



Nu vet ju alla som läser bloggen någorlunda ofta att jag föredrar kyla framför värme (fast helst lagomt, då) men snö i oktober är fan svinigt. Där håller jag med er andra.

Kärlekstema hos bloggkommentatorerna idag. Eller egentligen inte, göra slut-tema möjligen. Men I en nötskål kör på lite kärlek, i form av screencaps ifrån en av mina favoritkärlekshistorier (och den absoluta favoritmusikalen); den finfint gotiska Phantom of the Opera! Filmversionen, med Gerard Butler som en superhandsome missbildad fantom.

Bilder från screemusings.org

Ja, det är ju egentligen ett triangeldrama, men jag utelämnade det tredje hjulet eftersom jag, efter att ha sett filmen femtio gånger och till och med London-uppsättningen en gång, fortfarande sitter och hoppas att hon ska välja fantomen i slutet. Varje gång.