i en nötskål

Jag vet att det här kommer att låta konstigt, men idag är jag faktiskt inte paralyserad och ihopknycklad av ångest. För det är jag faktiskt i vanliga fall, men jag skriver det bara ibland för annars blir det här en ångestblogg och även om den här bloggen kanske allra mest är riktad till min mamma, så vill jag ju ha en blogg som är trevlig att läsa. Mamma ska inte behöva läsa om ångest varje dag.

Men idag är jag alltså inte ångestfylld och det var så spektakulärt att jag fick lov att skriva det.