Nu har jag väl återhämtat mig tillräckligt för att spotta ut några ord om Peace & Love-upplevelsen det här året.
Varmt och jävligt var det. Man höll på att pulveriseras om dagarna, faktiskt. Men om kvällarna, när solen försvunnit bakom träden vid vårt camp, under den andra ölen/groggen (för den första är ju aldrig speciellt trevlig) blev man så lycklig. Munnarna på campet bredvid gick konstant, inte bara var de Stockholmare utan de var barn också. 17, 18 år på sin höjd. Roande.
Jag fick se Chris Cornell. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag hoppade och jag sjöng och någon snubbe försökte hålla om mig bakifrån så jag fick kravla mig ur hans grepp några gånger. Jag förstod inte riktigt hans raggningsteknik, han hade inte ens sett mitt ansikte likt förbannat försökte han få ner händerna i mina bakfickor (som är igensydda, HA!).
Men Chris Cornell var underbar. Spelade Spoonman och Black Hole Sun och Hunger Strike. Ännu en avbockad på min top-fem-band/artister-jag-vill-se-lista.
Varmt och jävligt var det. Man höll på att pulveriseras om dagarna, faktiskt. Men om kvällarna, när solen försvunnit bakom träden vid vårt camp, under den andra ölen/groggen (för den första är ju aldrig speciellt trevlig) blev man så lycklig. Munnarna på campet bredvid gick konstant, inte bara var de Stockholmare utan de var barn också. 17, 18 år på sin höjd. Roande.
Jag fick se Chris Cornell. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag hoppade och jag sjöng och någon snubbe försökte hålla om mig bakifrån så jag fick kravla mig ur hans grepp några gånger. Jag förstod inte riktigt hans raggningsteknik, han hade inte ens sett mitt ansikte likt förbannat försökte han få ner händerna i mina bakfickor (som är igensydda, HA!).
Men Chris Cornell var underbar. Spelade Spoonman och Black Hole Sun och Hunger Strike. Ännu en avbockad på min top-fem-band/artister-jag-vill-se-lista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar