i en nötskål

Det har blivit väldigt viktigt för mig att förstå mig på facebook. Just nu skrapar jag ihop vänner, ser hur många jag kan komma upp i som ändå är rimliga facebookvänner. Jag överväger länge och väl om person borde vara min facebookvän. Jag addar inte de här människorna jag gick med på högstadiet som förmodligen inte ens minns vem jag är, men jag addar de här man gick i skolan med när man var riktigt liten. Jag addar vissa av Fredriks vänner, men inte de man bara skymtat förbi på en fest (och inte de som bara kommer ihåg mig som Bunhead, den enda bruden på deras IRC-kanal). Jag addar alla jag jobbar med men inte de som jag bara jobbade med i början, för jag tror inte de kommer ihåg mig.

Det är grejen med mig, jag förväntar mig inte att bli ihågkommen.

Men jag är uppe i fyrtionio vänner nu. En till, sen är jag förbi femtio.