Tänk vad många det är som håller på att flytta hemifrån nu, eller precis har flyttat. Hur många som är förväntansfulla och panikslagna över att börja ett nytt liv.
Jag tänker på mitt tornrum i Falun. På sjunde våningen. Med utsikt över sjön och en massa skog. Hur tagen jag blev av det första gången jag såg den, en solig vintermorgon tillsammans med mamma. Mitt eget lilla liv.
Den lägenheten fyllde jag med second hand-möbler och röda lampor. Jag satte aldrig upp någon "Ej reklam"-skylt på dörren så jag hade hela garderoben fylld med reklamblad som jag inte orkade bära ut till pappersinsamlingen. Den andra garderoben hade jag fylld med pantflaskor.
I den lägenheten brukade jag och Jonas dra fram soffan till min dator så dörren in till köket helt blockerades, sen tittade vi på filmer hela natten och klättrade ut och in i köket för att hämta godis och ostbågar.
I den lägenheten brukade jag släppa ut mina råttor på golvet och de sprang alltid in under soffan och började slåss med varandra. Det var Twiggy, den betydligt mindre råttan, som alltid vann.
I den lägenheten firade jag min artonårsdag med en kille jag bara minns fragment av. Men tavlan han målade till mig hänger i mitt kök.
I den lägenheten byggde jag upp en egen fotostudio, den bestod av min digitalkamera, mina föräldrars gamla kamerastativ och två strålkastare framför en del av väggen som inte hade någon affisch på sig.
I den lägenheten lärde jag mina föräldrars hund hur han kunde stå i soffan och titta ut igenom fönstret och se fåglar.
Det var i den lägenheten jag satt när Fredrik ringde mig och sa "kom ner och öppna dörren" när han hade åkt ända från Hudiksvall för att överraska mig, precis i början av oss.
Det var i den lägenheten jag låg och feberyrade med halsfluss medan Fredrik satt bredvid och sa att jag var söt även fast min hals hade växt sig till dubbel storlek och jag vägrade ta av mig halsduken för jag inte ville att han skulle se.
Jag kan berätta mycket sorgligare saker som har hänt där, men den lägenheten älskade jag, alltid, för den var min. Åh.
Jag tänker på mitt tornrum i Falun. På sjunde våningen. Med utsikt över sjön och en massa skog. Hur tagen jag blev av det första gången jag såg den, en solig vintermorgon tillsammans med mamma. Mitt eget lilla liv.
Den lägenheten fyllde jag med second hand-möbler och röda lampor. Jag satte aldrig upp någon "Ej reklam"-skylt på dörren så jag hade hela garderoben fylld med reklamblad som jag inte orkade bära ut till pappersinsamlingen. Den andra garderoben hade jag fylld med pantflaskor.
I den lägenheten brukade jag och Jonas dra fram soffan till min dator så dörren in till köket helt blockerades, sen tittade vi på filmer hela natten och klättrade ut och in i köket för att hämta godis och ostbågar.
I den lägenheten brukade jag släppa ut mina råttor på golvet och de sprang alltid in under soffan och började slåss med varandra. Det var Twiggy, den betydligt mindre råttan, som alltid vann.
I den lägenheten firade jag min artonårsdag med en kille jag bara minns fragment av. Men tavlan han målade till mig hänger i mitt kök.
I den lägenheten byggde jag upp en egen fotostudio, den bestod av min digitalkamera, mina föräldrars gamla kamerastativ och två strålkastare framför en del av väggen som inte hade någon affisch på sig.
I den lägenheten lärde jag mina föräldrars hund hur han kunde stå i soffan och titta ut igenom fönstret och se fåglar.
Det var i den lägenheten jag satt när Fredrik ringde mig och sa "kom ner och öppna dörren" när han hade åkt ända från Hudiksvall för att överraska mig, precis i början av oss.
Det var i den lägenheten jag låg och feberyrade med halsfluss medan Fredrik satt bredvid och sa att jag var söt även fast min hals hade växt sig till dubbel storlek och jag vägrade ta av mig halsduken för jag inte ville att han skulle se.
Jag kan berätta mycket sorgligare saker som har hänt där, men den lägenheten älskade jag, alltid, för den var min. Åh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar