Jag trodde skolorna skulle ha börjat vid det här laget, men ungarna är fortfarande där ute. Igår eftermiddag kom det in en fjorton, femtonårig kille på jobbet som blivit puttad in i en vägg och spräckt ögonbrynet så blodet forsade ner för kinden. Han grät, men när han kom ut från toaletten såg han sammanbiten ut, och småtjejerna flockades runt honom. Det häftigaste som hänt i deras liv, förmodligen.

Jag förstår mig inte på kids. Är det verkligen första instinkten att springa in på närmaste snabbmatsrestaurang när något sånt där händer? Är det verkligen bara jag som skulle sprungit raka vägen hem till mamma?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar