i en nötskål

Jag har tagit ett beslut. Jag ska säga upp mig. Jag måste bara hitta något sätt att överleva på rent ekonomiskt. Sen slutar jag. Det finns ingenting som kan förändras så att jag skulle stanna.
Jag har länge fantiserat om den stunden, att få gå in på kontoret och säga att jag gör inte det här nå mer. Inget extravagant eller så, jag kommer nog inte ens nämna hur skitigt de behandlar sina medarbetare. Jag ska bara konstatera att jag slutar och gå.

Jag stod ut i över ett år, gjorde jag. Längre än de flesta gör på det där stället. Fick två riktigt goda vänner igenom det, men åldrades fem år och stressade sönder magen också.

Jag brukade bry mig om stället. Jag ville inte ha något annat jobb. Jag ville göra det där som jag blivit så himla bra på och jag ville göra det med de människorna jag tycker så mycket om. Ville att företaget skulle lyckas. Levde på hoppet att en dag skulle de lära sig att lägga scheman.

Men nu bryr jag mig helt enkelt inte längre. Inte om människorna, inte om något. De har haft sönder mig.

Jag har tagit ett beslut. Det är ett bra beslut.