Jag har ganska svår ångest idag. Vet inte om det är för att jag känner mig tjock, för att jag igår insåg att jag inte kan vara ute just nu, hur mycket medicin jag än tar, för att mitt liv står på standby, eller för att CSN vill ha pengar som jag egentligen inte har. Eller en kombination.

Jag önskar jag bodde närmare mina föräldrar. Nästan grannar, skulle jag vilja bo. Då skulle jag gå dit och äta mat med dem minst en gång i veckan och så skulle vi sitta och dricka öl tillsammans på deras altan. Så skulle jag låna deras hund när jag kände mig ensam och lämna tillbaka honom efter en halvtimme när jag tröttnat.
Fast jag vill inte bo i Orsa, eller ens Mora. Jag vill inte riskera att springa in i någon jag någonsin känt varje gång jag går ut. Jag vill vara anonym. Som här.

Men jag kanske flyttar ännu längre bort också, blir superanonym. Jag vet inte. Jag tror fästman sitter på svaret men jag glömmer alltid bort att fråga.

Jag vill också vara konsekvent. Det verkar trevligt.

Jag är så superduktig på att laga mat. Jag skulle vilja bjuda någon på middag. Jag har aldrig bjudit någon på middag så där på riktigt. Jag undrar vem jag ska bjuda.

Mamma och pappa kanske. Börja tryggt. De kanske inte åker tjugo mil för en middag, men jag kan ju hitta på en annan anledning för dem att komma. Lura dem att jag ska gifta mig kanske.

Väldigt många saker ute just nu luktar väldigt gott.

Studenttider. Facebook översvämmas just nu av bilder på folk i billiga långklänningar och komplicerade frisyrer framför en gräsmatta som ser lite fin ut men sen så står det typ en gammal volvo långt i bakgrunden och alla bilder tas med blixt så allt blir platt. Det är här ni kan anta att jag aldrig har varit på en bal. Jag gör ju inte saker som andra människor, speciellt inte skola.

Men det gjorde mig glad när någon jag faktiskt bryr mig om på riktigt uppenbarade sig med kostym och håret kammat bakom öronen. Min lillebror. Gud vad jag fnissade när jag såg bilden. Han var hur stilig som helst men det blir ganska roligt när det är lilla Skrotis som blivit så stor.

Skrattade ännu mer gjorde jag såg att vår vän Mattiaz, 24 år, var på samma bal som min lillebror.

Hardcore OCD-dag - torka bort det torkade diskmedlet på korken till diskmedelsflaskan.

OCD-dag. Tvättar duschdraperier, dammsuger besticklådan, kokar disktrasor, slänger den där mattan som har stått ihoprullad i vår hall i ett halvår. Vill så hemskt gärna fixa den skeva gardinstången i sovrummet också men jag vågar verkligen inte stå på pallen.

Friskare! Superintressant! Dör av tristess kanske!

Är det mer oförskämt att fisa så det låter än att fisa så det inte låter men det luktar istället? Kan inte ni internetsjälar fundera lite på det medan jag tittar på Skins?

Hur kommer det sig att när man är sjuk börjar man må bättre på kvällen? Vad har jag för användning av att må bra klockan 11 på kvällen när jag ändå bara ska titta på Seinfeld och sova?

Jag har märkt att jag kan låta väldigt snobbig ibland, och som att jag tror att jag är överlägsen alla andra. Det är helt enkelt för att det är så. Jag är snobbig och jag tror att jag är bättre än alla andra. Så, nu behöver vi inte fundera på det nå mer.

När jag ändå är inne på tv-snobberi, så kan jag passa på att bekänna att jag faktiskt såg ganska många av de första avsnitten av Vampire Diaries när det började sändas här i Sverige. Även fast jag var motvillig. Jag intalade mig själv att det var för att det ju faktiskt var mina favoritböcker när det begav sig, och att jag ville se vad de hade gjort med dem, och med alla karaktärerna jag gillade.

De ändrade ju många karaktärer, knöt släktband mellan folk som inte skulle vara släkt, gjorde tjejer till killar och raderade vissa karaktärer helt och hållet. Det förekom en hel del slakt, vilket ju egentligen var att vänta. Men min gräns gick när de hittade på att huvudkaraktären Elena var adopterad, då insåg jag verkligen hur dålig serien var. Hur upphackad och nersexad och otrogen den var, och har varit hela tiden. Den var ju inte bra från första avsnittet ens. Så varför satt jag och tittade på den under mina ensamma torsdagar?

.. för att en av huvudkaraktärerna spelas av Ian Somerhalder, som är så snygg att jag vill dunka näven i bordet och yla varje gång jag ser honom (var nära att göra det igår också när han uppenbarade sig i sista avsnittet av Lost som Fredrik satt och tittade på).

Och när jag insåg detta, att jag suttit och tittat på skräp för att en kille var snygg, skämdes jag som en hund. Det kanske är vanligt att folk gör sånt, jag vet inte, men jag gör inte sånt. Jag kom över den kåtheten för flera år sedan. Jag kan se filmer och serier för att en skådespelare är bra, men jag ser inte serier för att en skådespelare är snygg.

Jag skräms av hur ett par mörka kraftiga ögonbryn kan få mig att sälja min själ så lätt.

Jag skulle skrivit bildkälla, men jag skulle behöva leta igenom en miljard fangirl-sidor för att hitta den.

Min man har åkt till superjättemycketnorrland, och jag mår dåligt som fan. Inte över det, chipsmiddag fixar den depressionen, men någon verkar ha släppt en pollenbomb över Gävle. Eller så har jag blivit sjuk. Jag orkar mest bara titta på tv-serier, men jag har slut på tv-serier. Ett avsnitt kvar av Big Love som jag vägrar kolla på för det skulle betyda att det är slut på riktigt tills nästa säsong kommer. Två-tre avsnitt kvar av Deadwood som jag inte får titta på utan Fredrik. Kanske tid att ta den årliga Twin Peaks-genomköraren nu.

Jag har börjat älska tv-serier på sista tiden. Jag är vad min mamma kallar en periodare, jag älskar olika saker i perioder. Jag kan sitta och måla i några månader i streck, för att sedan byta och se på film hela dagarna, tv-spel, böcker, foto. Allt det går runt lite hullerombuller. Tv gäller nu. Helst HBO-serier, helst serier som är nerlagda så jag inte behöver vänta på nytt.

Jag minns att för några år sedan bojkottade jag amerikanska tv-serier för jag tyckte att allt som verkade lovande från början, alltid ändå blev dåligt i slutändan när seriens skapare bara ville mjölka pengar och inte brydde sig om att serien blev hafsig och absurd. Men jag utgick ifrån fel serier. Desperate Housewives, Grey's Anatomy, ungdomliga O.C som jag tyckte så hemskt mycket om först och superjobbiga Prisonbreak, de är bara nerkörda fisar i rymden jämfört med de serier som aldrig köps av svenska kanaler (eller köps av de kanaler man aldrig kollar på och sänds på tider då man ligger utslagen och full någonstans).

Prisa internet som möjliggör att till och med pretton som jag kan avnjuta amerikansk tv.

Min man är så mjuk. Jag förstår inte hur någon kan vara så mjuk. Jag klämmer och kramar och pussar och allt sjunker liksom in i honom. Jag är en lycklig kvinna, med en mjuk man.

Jag gick till banken idag för att få en ny sån här dosa, andra ärenden har man inte på banken när man är luspank. Det var ganska mycket folk på banken. Det är alltid ganska mycket folk på banken och allting tar alltid lång tid att göra på banken.

Men jag undrar vad det är banktjänstemän gör under de där långa stunderna mellan kunder. För de sitter ju alltid kvar ensam vid sitt skrivbord i flera minuter efter att en kund har gått, innan de går och piper fram en ny.

Jag misstänker facebook.

Eller minröj.

Jag har inte köpt mycket annat än mat och nässpray sen jag slutade jobba. Det har inte känts bra liksom. Men idag måste jag köpa något. Jag måste köpa en jävla mus. Min har åkt i golvet så många gånger att den inte enkelklickar längre, den dubbelklickar hela tiden. Omöjlig att spela sims med, så nu ska vi gå och investera i något svinbilligt skrot från Clas Ohlson. Ser ni mig på stan, hälsa inte, jag blir förmodligen rädd och springer hem tjutandes. Träffa folk alltså, fy fan.

Ibland scrollar jag igenom en blogg bara för att blockera all reklam. Det är lite som terapi.

Det går ganska bra att hålla sig borta från pepsi om veckorna nu, om man bortser ifrån en HELVETES JÄVLA HUVUDVÄRK SOM FÅR MIG ATT VILJA SPY OCH SLÄNGA MIG ÖVER BALKONGRÄCKET! FY FAN! Så jävla inte värt det!

Jag åkte på en liten semester idag och satte mig vid köksbordet med datorn istället. Det är inte så skönt att sitta på trästolar. Och så är det väldigt ljust i mitt kök. Nu är jag tillbaka på soffan igen. Skönt. Vi hör ihop liksom. Vi är ett, soffan och jag.

Hehehe. Hehehehehe.

Typ.

Klockan är 06.16. Jag är vaken för att jag inte vill sova mer. För att jag har mardrömmar. Att jag har mardrömmar är snarare en regel en ett undantag, men vissa är mer verkliga än andra.

I drömmen har jag och Fredrik gjort slut. Ett gemensamt beslut. Jag är på fest och flirtar med Jim Näslund, vars existens jag helt hade glömt bort tills jag hittade honom, av en slump, på facebook för några veckor sen. Han är storebror till Susanne som brukade vara en av mina bästa kompisar, och när jag var kanske tio år var jag så kär i honom att jag inte ens kunde titta på honom. I drömmen berättar jag det för honom, och skrattar åt alla hans försök till skämt. Jag är en bra singel, men i bröstet känns det att det ska inte vara så här.

Jag går hem när festen är slut. Jag och Fredrik har inte flyttat isär än. Jag tänker att jag ska berätta för honom att jag inte vill vara utan honom, krypa in i hans famn och höra att han inte ville att det ska vara så här heller, men när jag kommer hem är sovrumsdörren låst. Jag tänker för en stund att han har någon annan med sig därinne, men han dyker upp ifrån någon annanstans, fullt påklädd. Jag frågar varför han har låst in till sovrummet och han säger för att han visste att jag skulle vara frestad att gå in där. Jag säger; fine, jag går hem till mamma och sover istället.

I dörröppningen på väg ut ser jag att han håller på att packa i plastpåsar. Det är något med Fredrik och packa i plastpåsar, tar det slut på plats i hans väska tar han inte en till väska, han tar plastpåsar. Jag frågar vart han ska, han svarar bara; bort. För han har ingen skyldighet att berätta för mig längre. För han vill inte att jag ska veta. Och det gör så ont att jag nästan dör på fläcken där jag står.

Sen vaknar jag. Gnolande hjärteverk följer med mig ända ut till verkligheten. Men han ligger bredvid. Jag rullar över till hans sida, vill krama honom tills han får slut på luft men vill inte väcka honom heller, så jag drar bara näsan försiktigt emot hans axel.

Fint väder är fint, men jag har inget emot att vakna av regnsmatter mot fönsterrutan heller.

Jag förväntar inte att någon ska förstå vad jag menar nu, men jag har lärt mig hur man texturerar om och binnar hår till Sims så det kommer jag nog göra för all framtid nu. Blogg - nerlagd.

Nej kanske inte. Förutom att binna hår går jag promenader med Fredrik och äter daimstrutar och stoppar maskrosor i mössan för att få lite sommarkänsla. Om kvällarna hittar vi på nya pastarätter, sipprar helg-pepsi och har Deadwood-maraton. Vi har det fint, jag vill att ni ska veta det.

Fredrik: Tro om jag ska gå ut och gå.. om jag orkar.. ja det gör jag.
Jag: Får jag följa?
Fredrik: Vet du vad man gör ute?
Jag: Man går ru..
Fredrik: Har du sett ute någon gång?! Vet du hur man beter sig ute?!

Okej, jag går inte ut så ofta, jag fattar..

Jag har en grej. Jag pillar på mina ögonbryn när jag är trött (och Fredriks när han är inom räckhåll). Vet inte varför jag gör det, men jag har gjort det sen jag upptäckte att jag hade ögonbryn. Det var alltid det som avslöjade mig när jag var liten och sa att jag inte var trött och inte ville gå och lägga mig.

Att inte dricka pepsi gör så att jag nära på pillar sönder dem. De står åt alla håll idag.

Nähä, man kom tydligen inte undan med att lägga upp bilder på sims istället för sig själv. Inte ens om jag gör en sim som ser ut som mig? Nähä. Så, här är jag och min frisyr under ombyggnad då. Om någon undrar varför jag ser lika pigg ut som överkört bajs så är det för att jag är ungefär så pigg också. Jag har inte druckit pepsi på tre dagar.

Bleh, som vampyrerna i Sims 2 säger. Bleh bleh bleh!

Jag vill fylla bloggen med bilder, men det är fan svårt när man är för allergisk och har för ful frisyr för att vara med på bild och är för allergisk och har för ful frisyr för att gå ut och fota något annat också. Väldigt svårt när Fredrik tar med sig kameran till Leksand också. Han "kom på" igår kväll att han "hade glömt" att han skulle göra ett jobb i Leksand inatt, men jag vet ju att han egentligen är och hälsar på sin hemliga fru och deras fem barn. Han är klurig, men inte tillräckligt klurig.

Jag har ett smutsigt litet nöje. Jag kan inte hålla mig ifrån att läsa kommentarerna under aftonbladets artiklar, där kan man nämligen finna de mest idiotiska diskussionerna internet har att erbjuda och Sveriges största viktigpettrar. Man känner sig helt mumsigt överlägsen och smart.

Och så nu såg jag att jag lyckats skeva till gardinstången i sovrummet när jag drämde ner där i måndags. Herregud vad sned den är. Men det finns ju ingen chans att jag ställer mig på pallen igen för att fixa till det. Kommer aldrig mer ställa mig på en pall. Jag har pall-fobi nu.

Åh, jag vill att min mamma kommer hem från Cypern nu. Jag har kanske-nyheter som jag måste berätta för henne, men jag tänker inte ringa och störa henne i solandet. Det är inte bråttom och det är ju bara kanske-nyheter.

Men jag vill berätta för någon och mammor måste ju få veta först.

Jag: Tycker du fortfarande jag är söt om jag klipper av mig håret igen?
Fredrik: Nej.

Och så var det med det.

Tummen upp för mig som trotsar ryggskadan och kunde gå ända till Willys och handla. Tummen ner för att jag hade så ont när jag kom hem igen att jag inte kunde packa in det jag handlat i kylen.

Nu skulle jag kunna uppdatera om enbart mitt skadetillstånd i flera veckors tid, men jag skriver om något annat skitintressant istället.. mitt hår.

Det går inte en dag just nu som jag inte fantiserar om att klippa av det igen, inte för att jag nödvändigtvis är snyggare i det utan för att det skulle vara Så. Jävla. Skönt. Hår skall hållas kort för att trycka ner dess egna fria vilja. Jag har inte gjort det än för att jag tror jag har glömt bort hur man klipper kort hår, och för att jag inte vet hur kort jag vill ha det, och för att jag inte vet om jag kan bära upp det nu för jag brukade vara smalare när jag hade det (säger mina byxor i alla fall, själv fattar jag ingenting..). Tänk om min haka som jag har så oerhörda komplex för blir helt massiv om håret försvinner?

Och nu borde jag ju lägga upp en bra bild av hur jag såg ut med kort hår, men någon sån har jag inte så här får ni en dålig bild på det istället.

Och en bonusbild på mig när jag spyr, för jag har faktiskt kort hår vid det här tillfället också.

I julas önskade jag mig en pall i julklapp av Fredrik. Jag är runt 167 lång och min lägenhet är inte byggd för folk av den längden, jag måste stå på någonting för att nå upp till de högsta hyllorna i garderoben och finglasen uppe i köksskåpet. Fredrik åkte till Ikea och köpte mig en.. barstol. Ja, en pall fast högre alltså. När jag står på den är jag i höjd med de högsta hyllorna, behöver inte sträcka mig alls. Problemet med den här barstolen, som heter Bosse, är att den inte bara är att kliva upp på som en vanlig pall. Man måste klättra upp på den. Och klättra ner igen.

Igår hade jag städ-raid. Jag gick och fixade till allt som jag störde mig på i lägenheten. En sak som störde mig var att gardinerna inne i sovrummet inte satt helt jämnt. Jag tog min Bosse, ställde framför fönstret och klättrade upp. Gardinerna blev jämna, fem centimeter mellan varje panel.

Det var på nedvägen det hände.

Jag hade liksom tagit mig ner i någon sorts hukställning och kanske halkade jag med strumpan eller fördelade tyngden fel och pallen vickade till men jag tappade i alla fall balansen och föll rakt bakåt. Det fanns ingenting att ta tag i för stöd, allt stadigt var bakom mig. Jag kunde bara blunda och hoppas på att landa så lindrigt som möjligt. Hoppas på att inte bryta nacken och dö.
Jag landade på tvbänken, stötte bak teven och slog av ett hörn av den översta spånskivan innan jag landade på golvet, släpade mig bort till mattan och la mig för att kämpa efter luft. Tårarna rann av ren förtvivlan.

Revan i ryggen gör inte så ont när man inte tar på den, men hela högra sidan av ryggen fick en smäll och är uppsvälld och stel, jag har svårt att sitta rakt för att det klämmer så.

Jag vet inte om jag är klantig eller olycksförföljd, men det känns nästan befogat att göra en kategori i bloggen som heter "nu har Linda gjort illa sig igen". Eller "Lindas kroppsliga fenomen", för att täcka allergier, tarmproblem och herpes också.

En av den här bloggens trognaste läsare, min mamma, är på Cypern just nu. Vilket betyder att hon inte läser bloggen. Vilket betyder att jag kan skriva snusk om jag vill!

Så.. SNUSK!

Och lite pinsamt är det ju att gå runt dubbelvikt idag för att man har sån träningsvärk efter att ha hoppat och dansat igår.

Jag tänkte att igår skulle bli en sån där kväll där jag var duktig och fotade saker. Men så blev det inte för vi gick till Fredriks kompis Alex och hade sönder hans stolar och spelade Guitar Hero och jag vann över Alex och påbörjade vad som förmodligen kommer bli en väldigt lång battle om vem som egentligen är bäst av honom och mig (Fredrik är bättre än oss båda två, men det sket ju vi i).

Sen såg vi Hoffmaestro, som låter som glädje och Mardi Gras och ser ut ungefär som det också när de står på scen. Vi hoppade och sjöng med och jag sjöng kanske lite fel ibland men det gör inget för jag har saknat känslan av att hoppa och sjunga med.

Bortsett från att någon kallade mig OCD i toakön var det en genombra kväll.

Valborg igår firades inte med något mer än god mat och vitlökskyssar i soffan, vi kör på ikväll istället med Hoffmaestro på Maxim. Jag lär få bajsa hela dagen om jag ska ta mig igenom det, jag blir lite hispig i stora folkmassor, om jag inte är jättefull. Så, bajsa och bli jättefull, är vad jag ska göra idag.